Martin McGuinness

Wikipedia

James Martin Pacelli McGuinness (iriska: Máirtín Mag Aonghusa),^[1] född i Derry 23 maj 1950, är en irländsk republikansk politiker och ledamot av brittiska underhuset, och en tidigare IRA-ledare som kämpar för en enad socialistisk Irland och för återupplivande av gaeliskan - detta förbjudna av Storbritanska ockupationen språk i dem 6 ockuperade grevskap i norra sidan av Ön.

Han är ledamot för Sinn Féin för valkretsen Mid Ulster, men liksom andra företrädare för republikanska partiet kämpande mot brittisk kolonisation intar han inte sin plats i underhuset och vägrar svära ed mot Brittiska kronan.

Han är också ledamot av Northern Ireland Assembly, och hade posten som skolminister i Nordirlands regering mellan 1999 och 2002. Efter St Andrews Agreement och valet i Nordirland 2007 har Sinn Féin nominerat honom till vice försteminister i Nordirland. Ian Paisley har blivit nominerad till försteminister.

Innehåll

1 Anslutning till IRA efter diskriminering
2 Chefsförhandlare och skolminister
3 Reformer
4 Racia
5 Spekulationer om McGuinness som brittisk agent
6 Vänner mot Apartheid
7 Farfar
8 Fredskamp på export
9 Polisreformator
10 Biografier
11 Källor
12 Noter

[redigera] Anslutning till IRA efter diskriminering

McGuinness anslöt sig till IRA omkring 1970 vid 20 års ålder, efter att den våldsamma konflikten i Nordirland ("the Troubles") hade brutit och efter att ha insett att ensam mot ockupationstrupperna i sin belägrade av brittiska beväpnade soldater stad är "svag" (kastade förtvivlad sten mot dem brittiska soldaterna till en början). Han ansökte ett arbete och när arbetsgivaren hörde hans katolska efternamn tog jobbintervjun slut.[1]. Då ansåg den unge mannen att hans etniska bakgrund var ett hinder på en arbetsmarknad skapad för protestanterna.

I november 2003 bekräftade han inför undersökningen om Bloody Sunday att han hade haft näst högsta befälet i Provisoriska IRA i Derry 1972, vid tiden för Bloody Sunday, vid 21 års ålder, men han vägrade lämna information om andra medlemmar av Provisoriska IRA.^[2] Det hävdades vid undersökningen att McGuinness skulle ha utlöst det första skottet, då 14 fredliga civilla katoliska deltagare i marschen för medborgerliga och mänskliga rättigheter dödades av brittiska soldater i Derry. Rättslig process har inte kunnat bevisa denna brittiska sena i tiden konstruktion.

Paddy Ward hävdade att han var ledare för Fianna, IRA:s ungdomsgren, i januari 1972. Han hävdade att McGuinness, som hade näst högsta befälet för IRA i staden vid den tidpunkten, och en annan anonym medlem av IRA gav honom bombdelar på morgonen den 30 januari, dagen då marschen var inplanerad. Han sade att IRA ämnade attackera platser i centrala Derry. McGuinness svarade att dessa påståenden var "fantasier" och Gerry O’Hara, en lokalpolitiker för Sinn Féin councillor i Derry, hävdade att han och inte Ward var ledaren för Fianna på den tiden.^[3] Själv befann sig McGuinness inte ens bland demonstranterna.

Peter Lilley, en brittisk parlamentsledamot, sade i en parlamentsdebatt den 13 december 2001, med skydd av parlamentsimmuniteten, att McGuinness när han var befälhavare för IRA i Derry hade hävdt att han hade låtit döda ett dussin katolska angivare.^[4]

McGuinness förhandlade tillsammans med bland andra Gerry Adams i en IRA-delegation med ministern för Nordirland, Willie Whitelaw, 1972. Han dömdes i den irländska domstolen Special Criminal Court 1973, efter att han gripits med en bil som innehöll 113 kg sprängmedel och nästan 5000 patroner. Han vägrade erkänna domstolen, och dömdes till sex månaders fängelse. I domstolen förklarade han att han var medlem av IRA och sade att han var mycket stolt över det.^[5]

Efter att han släppts, och än en gång åtalats i Republiken Irland för medlemskap av IRA, blev han allt mer framträdande i Sinn Féin, IRA:s politiska. Han har haft kontakt med brittisk underrättelsetjänst sedan 1980.^[6]

Han valdes till en kortlivad regional församling i Nordirland 1982, och förbjöds sedan inträde i Storbritannien i enlighet med antiterrorismlagen..^[7]

I augusti 1993 var han ämne för en tv-special i två avsnitt av The Cook Report, en dokumentärserie i Central TV som presenterades av journalisten Roger Cook. I dokumentären anklagades han för fortgående inblandning i IRA-verksamhet, för att ha deltagit i ett förhör och för att ha uppmuntrat angivaren Frank Hegarty, att återvända till Derry från England. Hegartys mor Rose medverkade i programmet och berättade om telefonsamtal till McGuinness och om hur Hegarty senare blev mördad. McGuinness förnekade att hennes berättelse stämde och tog avstånd från programmet. Han hävdade att han aldrig hade varit med i IRA och att han inte hade något inflytande över IRA.^[8]

2005 hävdade Irlands justitieminister Michael McDowell att McGuinness, tillsammans med Gerry Adams och den irländske parlamentsledamoten Martin Ferris, var medlemmar av IRA:s sjumannaledning.^[9] McGuinness förnekade detta och sade att han inte längre var medlem av IRA.

[redigera] Chefsförhandlare och skolminister

McGuinness blev Sinn Féins chefsförhandlare under den period som ledde fram till långfredagsavtalet. Han blev parlamentsledamot för Mid Ulster 1997, och efter att långfredagsavtalet slutits även medlem av det regionala parlamentet i Nordirland. Han nominerades av sitt parti till en ministerpost i Nordirlands regering, där han blev skolminister. Ett kontroversiellt beslut som han fattade som skolminister var att avskaffa 11-plus-examinationen, som han själv hade misslyckats med som skolbarn.^[10] Han blev omvald till det brittiska underhuset 2001.

[redigera] Reformer

Personligen har Martin McGuinness medverkat för mänskliga och medborgerliga friheter för emigranter, homosexuella och för inrättningen utav irländska passkontor^[11].

[redigera] Racia

Själv har McGuinness med sina partikollegor och familj varit ofta utsatta för hotelser och deras partibil med Mr Adams har ofta varit buggat av britterna. Martin McGuinness har inte något privatliv till förmån för britternas avlysningsverksamhet. Det hävdas att han är mest avlyssnade personen i Storbritanien genom tiderna och varje hans steg bevakas. Sinn Feins office blev utsatt även den för racia och brittisk polis beslagtog hårddiskar och datorer.

[redigera] Spekulationer om McGuinness som brittisk agent

Den 28 maj 2006 hävdade tidningen Sunday World på sin huvudrubrik på första sidan att "McGuinness var en brittisk spion".^[12] En tidigare agenthanterare, Martin Ingram, stödde detta påstående. Han sade att McGuinness hade arbetat för MI6, den brittiska säkerhetstjänsten, sedan 1980-talet, och visade vad som skulle vara en utskrift från ett möte mellan McGuinness och en person från MI6. Ingram hade också hävdat att McGuinness kraftigt bidrog till användningen av attacker där människor tvingades köra bilbomber mot IRA:s mål i slutet av 1990. McGuinness förkastade detta och hävdade att påståendena var "fullständigt nonsens".^[13]

[redigera] Vänner mot Apartheid

Personlig vän till Nelson Mandella då båda är symboler för kampen mot ockupation och Apartheid.

[redigera] Farfar

Samma år som sin partikamrat Gerry Adams blev även Martin McGuinness farfar[2]. Enligt Gerry Adams ingen kan dra skämt och vitsar bättre än McGuinness. Martin McGuinness lever ett anspråkslöst liv utanför strålkastarna och tar väl hand om sin familj. Skriver poesi och fiskar på fritiden.

[redigera] Fredskamp på export

Den 3 juli 2006 besökte Martin McGuinness med sin hustru dem stridande parterna på ön Sri Lanka[3] där han delade med sig sin politiska livslånga erfarenhet av fredliga lösningar på konflikter samt av reformer via fredliga förhandlingarnas väg.

[redigera] Polisreformator

Idag hårt kritiserad av den hårda kärnan av repubikanister för sina eftergifter till förmån för reform för RUC vid överenskommelsen med den kungliga tidigare lojalistiska något reformerade polisen[4]

[redigera] Biografier

Till skillnad från Gerry Adams, Martin McGuinness har inte hunnit med självbiografiska böcker. Denna bok som bemöttes med skarp kritik av Martin McGuinness själv är "Martin McGuinness: From Guns to Government" av journalistparet Liam Clarke och Kathryn Johnston[5].