Nuckö
Wikipedia
Nuckö (estniska Noarootsi) är en halvö tillika kommun i Estland. Kommunen är sedan 1997 tvåspråkig (estniska och svenska). Nuckös svensktalande befolkning var långt större före andra världskriget. År 1934 utgjorde svenskarna 64 % av de 2,700 invånarna. Nuckö har numera vuxit samman med fastlandet, men ännu i början av 1800-talet var Nuckö avskild från fastlandet genom ett sund. Före andra världskriget var Nuckö jämte Ormsö centrum för estlandssvenskarna.
Byarnas namn på Nuckö är Birkas, Bysholm, Enby, Gutanäs, Kolanäs, Lyckholm, Ose, Pasklep, Skåtanäs och Österby. På Nuckö fanns bland annat Birkas folkhögskola under mellankrigstiden.
[redigera] Historia
Enligt äldre teorier var nuvarande Nuckö ända fram till slutet av forntiden utan fast bosatta invånare. Det fanns flera små öar som idag utgör Nuckö halvö. De öarna växte inte ihop med fastlandet förrän i mitten av 1800-talet. Modern forskning visar på en obruten, sannolikt skandinavisk, bosättning i Enby i västra Nuckö från förromersk järnålder fram till våra dagar. Enligt en populär teori har denna befolkning på 1200-talet förstärkts genom inflyttning från Svenskfinland, framförallt Nyland. Dessa senare inflyttare fick många previlegier (sk. svensk rätt), som huvudsakligen handlade om personlig frihet, frihet att flytta och lägre skatter, därför att Väst-Estlands och öarnas (Saare-Lääne) biskop godkände deras kolonisation. Den svenska bosättningen nådde sin största utsträckning i början av 1500-talet. I slutet av 1500-talet under det liviska kriget förhärjades Nuckös område av ryska trupper och många byar och kyrkan blev förhärjade. På 1580-talet hamnade Nuckö under svenskt styre och det varade till 1710. Under den svenska tiden accelererade kulturlivet. I Nuckö etablerades den först kända folkskolan (först nämnd 1650). Nuckös kyrka hade kapell i Sutlep, Rooslep och Odensholm. På 1700-talet grundades i Nuckö flera herrgårdar och de satte gränser för rättigheter för de svenskar som bodde vid kusten. Nu börjar Nucköböndernas långa kamp för frihet. Under det Stora Nordiska kriget mellan 1710-1711 kom en stor epidemi. 2/3 av människor dog, flera byar dog ut. Nu kom människorna dit från inlandet. Med det började estnistisering. Nu blev det en konflikt mellan bönderna och godsägarna som slutade 1770 när flera människor i Harga skickades till fastlandet. 1816 upphörde livegenskapen i Estland. Kustsvenskarna var inte livegna, men de var inte fria heller. I Nuckö grundades skolutbildning och självförvantlig år 1856. På 1800-talet började ett nytt intellektuellt liv i Nuckö. Skolorna behoved svenskspråkiga lärare. Man började förbereda dem. Man grundade ett seminarium i Paskleps herrgård som fanns 14 år. Seminariums ledare var missionär Thore Emanuel Thoren. Många elever gick till alla kustsvenskarnas områden. 1890 var det många svenska skolor i Estland. I början av 1900-talet började Nuckö bli de intellektuella svenskarnas centrum. Johan Nyman och Hans Pöhl ledde det lokala sällskapslivet. 1898 grundade man den första sångkören. 1902 grundade man det första svenska lånebiblioteket. 1903 började man utge den första svenska publicerade kalendern (Svenska Odlingens Vänner). 1920 öppnade man Folkhögskola i Birkas herrgård. Åren då Estland var en egen republik blev kommunikationen mellan Nucköborna och andra estlandssvenskar i Finland och Sverige betydligt förbättrad. I Rickul blev man mycket aktiv med båtbyggeri och sjöfart, till Finland och Sverige exporterade man fisk, potatis och äpplen med sina båtar. Det verkade som att svenskarna utvecklade sin egen plats i Estlands samhälle. 1939 bildades Soviets militärbaser i Estland. Därför blev hela Odensholms befolkning evakuerad. På sommaren 1940 tog Sovietunionen makten och gjorde nya regler vid gränsövergångar. Det blev omöjligt att ägna sig åt yrken som man gjorde tidigare, och så småningom väcktes tanken om emigrationen till Sverige. 1943-44 lämnade de flesta svenskarna Estland. I stället för dem anlände krigsflyktingar från Ida-Virumaa och från Ingermanland. 1944 var Soviets militärer tillbaka, den gamla gränszonen återställdes. Den kvarvarande befolkningens kontakt med släktningar i Sverige var slut. Av följande deportation och uppbyggnad av en kolchos blev många byar ruinerade. Bara några byar har kvar sitt originalutseende. Den nya tidsåldern i Nuckös historia började i slutet av 1980-talet.. Gränszonen försvann och de tidigare Nucköborna kunde komma tillbaka hem igen. 1988 ordnades första Nuckös byfest för invånarna. 1989 återupplivades undervisning i svenska i Nuckö. 1990 grundades Nuckö Gymnasium i Nuckö med fördjupade studier i svenska. I nuvarande Nuckö kommun bor ungefär 900 invånare, bara 50 räknar sig själva som svenskar Noarootsi Gümnaasium.
[redigera] Extern länk
För information, kartor, bilder, filmer och dialektinspelningar från Nuckö, se Den Andra Stranden
