Estlandssvenskar

Wikipedia

Estlandssvensken Oskar Friberg, född år 1919, lördagen den 14 augusti 1993. Bilden är tagen i Norrby på Ormsö i Estland. Där han har bott hela sitt liv, tillsammans med sin ingermanländska hustru. Förutom de 6½ åren han var tvångsrekryterad av den sovjetiska armén under andra världskriget. Vid hemkomsten till sin födelseö 1946 hade nästan alla av öns cirka 3 000 estlandssvenskar flytt över till Sverige. Den stora flykten hade skett två år tidigare.

Gammal karta över Västra Estland, genomgående med de svenska ortsnamnen

Estlandssvenskar är personer som tillhör den svenskspråkiga etniska gruppen i Estland. Efter andra världskriget har den nästan utplånats, då ca 80 % alla estlandssvenskar flydde till Sverige, där de har blivit kvar.

[redigera] Historia

Så länge man känner till, åtminstone sedan bronsåldern, har svenskar/skandinaver bott på båda sidor Östersjön, framförallt i nuvarande Finland, men även i Estland och i Kurland i Lettland. En teori är att den svenska befolkningen i Estland uttökades med svenskar från Finland och Sverige under medeltiden, på samma sätt som många trakter i Norrland koloniserades vid samma tid.

Ännu under mellankrigstiden fanns en livaktig minoritet på cirka 10 000 personer, i huvudsak bosatta på öarna Ormsö, Odensholm, Stora och Lilla Rågö och Nargö samt på fastlandet Nuckö, Rickull, Vippal och Korkis, där de på flera håll var i majoritetsställning. Man hade under mellankrigstiden ett svenskspråkigt gymnasium i Hapsal och den svenskspråkiga Birkas folkhögskola på Nuckö, samma halvö där den första allmogeskolan i Estland startade år 1650. Redan under 1870-talet öppnades ett seminarium i Estland för utbildande av svenska folkskollärare.

Minst tusen estlandssvenskar blev kvar i Estland efter Sovjetunionens andra ockupation 1944, men de förföljdes av sovjetmyndigheterna. Många förvisades österut, dog i Sibirien eller tystades där hemma. De svenskspråkiga betraktades med misstro och ansågs vara latenta förrädare till sovjetstaten. Det var ett grymt välde som slutligen nära på förintade en svenskspråkig kultur i denna del av Östersjön.

[redigera] Efter Sovjetunionens fall

Efter Estlands självständighet har man försökt att återuppliva svenska kultursträvanden i Estland, men någon livskraftig minoritet som har svenska som modersmål kommer knappast mer att uppstå. Den dör med de sista få kvarlevande estlandssvenskarna, som ännu i början av 2000-talet finns utspridda i Estland. Dock är på många håll de forna svenskbygder fortfarande starkt präglade av svensk närvaro, då många estlandssvenskar och deras ättlingar numera tillbringar delar av året i sina gamla hembygder, där de byggt fritidshus på återlämnad mark. Många estländare i områdena stammar också från blandäktenskap och har delvis svenska familjer.

Interiörbild från Nuckö prästgård. Kakelugnen var välbevarad, men för övrigt var byggnaden i ett dåligt skick den 5 augusti 1993 då bilden togs, efter ett nästan halvt sekel av sovjetiskt styre. Med stor sannolikhet är prästgården upprustad i början av 2000-talet.

[redigera] Se även

• Estlandssvenska
• Ärtsve-Mats
• Georg Stiernhielm

[redigera] Litteratur

• Sven Danell: Guldstrand: Minnen från sju år i Estland, flera upplagor 1952-1979

[redigera] Extern länk

Den Andra Stranden: bilder, berättelser, kartor och folkmusik från Svenskestland