Paul von Hindenburg

Wikipedia

För andra betydelser av Hindenburg, se Hindenburg.

Paul von Hindenburg (1847-1934).

Hindenburg (t.v.) och Ludendorff

Paul von Hindenburg, fullständigt namn Paul Ludwig Hans Anton von Beneckendorff und von Hindenburg, född 2 oktober 1847 i Posen, Preussen, Tyskland (nuvarande Poznan i Polen), död 2 augusti 1934 på Gut Neudeck i Västpreussen, Tyskland (nuvarande Ogrodzieniec, Susz, Polen). Son till den prussiske aristokraten Robert von Beneckendorff und von Hindenburg och Luise Schwickart.

Tysk militär och statsman; generalfältmarskalk 1914, generalstabschef 1916, rikspresident i Weimarrepubliken 1925–1934.

[redigera] Biografi

Efter skolgång i Wahlstatt (dagens Legnickie, Polen) och i kadettskolan i Berlin blev Hindenburg militär. Han stred i slaget vid Königgrätz 1866 och deltog i det fransk-tyska kriget 1870 - 1871. 1903 utnämndes han till general. Han avgick med pension1911 från sin befattning som chef för en armékår, men när första världskriget bröt ut återkallades Hindenburg i aktiv tjänst i augusti 1914 för att ersätta Max von Prittwitz som chef för 8:e armén som stred i Ostpreussen. Till stabschef fick han Erich Ludendorff. De anlände lagom till 8:e armén för att leda den till seger i slaget vid Tannenberg och senare i slaget vid de Masuriska sjöarna 14 september 1914. Hindenburg blev nationalhjälte och utnämndes i november 1914 till fältmarskalk och blev överbefälhavare för östfronten. Ludendorff fick han med sig som stabschef. De bildade ett framgångsrikt par under kriget, där Ludendorff stod för idéerna och Hindenburg för lugnet och ansvaret. De båda ansåg att östfronten borde få mer resurser på västfrontens bekostnad. Tvärtemot generalstabschefen Erich von Falkenhayns syn på kriget. När denne fick avgå utsågs Hindenburg 29 augusti 1916 till generalstabschef och chef för Oberste Heeresleitung. Under de sista två åren av första världskriget styrde Hindenburg tillsammans med Ludendorff mer eller mindre Tyskland som en diktatur. Under denna period lyckades de med att sluta separatfred med både Ryssland och Rumänien. Hindenburg dominerades dock av Ludendorffs tänkande, bland annat dennes extrema politiska tankar och tanken på att en total tysk seger var möjlig.

Hindenburg efterträdde Friedrich Ebert som president i Weimarrepubliken efter Eberts död i april 1925. Hindenburg var egentligen monarkist; innan han accepterade nomineringen till presidentkandidat, reste han till Nederländerna för att få godkännande från den tidigare kejsaren Vilhelm II. Hindenburg tillhörde inte något parti, men får betraktas som oberoende konservativ. När han blev president stöddes han av de konservativa och nationalistiska krafterna i landet. Hindenburg återvaldes i presidentvalet 1932, nu dock främst med stöd av den politiska mitten och även av socialdemokraterna, som såg den pliktmedvetne gamle militären som en garant för republikens fortlevnad gentemot de allt starkare nazist- och kommunistpartierna.

Efter flera spruckna tyska regeringar såg Hindenburg sig tvungen att utse Adolf Hitler till rikskansler 1933. Efter riksdagshusbranden upplöste Hindenburg, på Hitlers begäran, riksdagen. Den nyvalda riksdagen gav Hitler extraordinära maktbefogenheter enligt fullmaktslagarna, med stöd av Artikel 48 i Wiemarförfattningen. När Paul von Hindenburg avled i augusti 1934 avskaffade Hitler omedelbart posten som rikspresident och utropade sig till Führer und Reichskanzler. Därmed blev Hitler Tysklands diktator.