Per Daniel Amadeus Atterbom

Wikipedia

Per Daniel Amadeus Atterbom, född 19 januari 1790 i Åsbo, Östergötland, död 21 juli 1855 i Stockholm, författare, kritiker; professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet 1828 och i estetik och modern litteratur 1835, ledamot av Svenska Akademien 1839. Farfar till Ebba Atterbom. Lärare åt blivande kung Oscar I mellan åren 1819-1821.

Som son till komministern Gabriel Atterbom och dennes svärmiskt religiösa hustru, var barndomen av avgörande betydelse för den framtida diktningen och filosofiska åskådningen. Faderns frånfälle 1807 resulterade i en kris som skulle återkomma och fortsätta plåga Atterbom livet ut. Under krisen kom han i kontakt med den tyska nyromantikens estetiska och filosofiska idéer, bl.a. genom författare som Novalis och Tieck. Detta ledde till en övertygelse i vilken han först deltog i Vitterhetens vänner och sedan med likasinnade bildade sällskapet Musis amici 1807, vilket följande år bytte namn till Auroraförbundet. Från 1810 utgav sällskapet tidskriften Phosphoros där en intensiv propaganda bedrevs. Atterboms främsta bidrag i detta var som lyriker, men han författade även polemiska skrifter. Tidskriften dog ut under 1813.

Under en två år lång vistelse i Tyskland 1817-1819 blev Atterbom god vän med Schelling. Resan innebar även ytterligare en kris under vilken han omvärderade delar av den romantiska filosofin och återgick alltmera till den kristna offertanken.

Trots stora framgångar, var Atterbom också skarpt kritiserad av många i sin samtid och stundtals öppet smädad. Hans konservativt kristna tro och lyriska romantik stod i skarp kontrast till den framväxande liberalismen och dess realism.

Ett hjärta blott slår i det eviga allt!

En lag blott jag lyder: vad detta befallt!

I tusende skepnader klappar dess blod,

Och alla sig läska ur varandets flod.

Så delar jag med mig, till tidens fördriv,

Den flödande strömmen av tjusande liv;

Vad mer, om där skummar förgängelsens våg,

Blott rytm är i störtande timmarnas tåg?

Ur Rosen, diktad 1811.

Atterboms skönlitterära författarskap är synnerligen musikaliskt och känslosamt, och behandlar ofta fritt omarbetade sagor. Kritiker menar att Atterbom aldrig lyckas fjärma sig från sin egocentrism, då hans egna själskonflikter genomsyrar vad han skriver. Mest känd är han för det poetiska eposet Lycksalighetens ö och Fågel blå, som båda av honom själv kallades sagospel. Dessa arbetade han på från 1811. Den förra publicerades 1827 i två delar, men den senare blev aldrig mer än fragment.

Svenska siare och skalder 1-6, vår första egentliga svenska litteraturhistoria, skrevs av Atterbom 1841-1855, och för vilken han fick sitt erkännande i den svenska estetiken. Dessförinnan hade han publicerat Studier till philosophins historia och system (1835).

Gift 1826 med Ebba af Ekenstam, av adlig ätt nr 2220. Släkten Atterbom härstammar från bonden Lars Hemmingsson i Ledberg, Östergötland som föddes andra hälften av 1500-talet. Släktnamnet upptogs av dennes sonson, komministern Jonas A. efter orten Attorp.

[redigera] Verk av Atterbom

• Rosen, diktad 1811.
• Samloms bröder. Tonsatt av Johann Christian Friedrich Haeffner.
• Sippan. Tonsatt av Johann Christian Friedrich Haeffner och inspelad med sångaren Nicolai Gedda och pianisten Jan Eyron.
• Vikingasäten, åldriga lundar (1814). Tonsatt av Johann Christian Friedrich Haeffner och inspelningar finns av Allmänna Sången, Orphei Drängar samt studentmusikkåren Hornboskapen.
• Samlade dikter postumt utgivna [1858)
  • Tredje bandet Fågel blå. Sagospel.
• Samlade skrifter. I obunden stil postumt utgivet (1869). Innehåller
  • Del 6 Minnesteckningar och Tal Band I-II

[redigera] Externa länkar

• Atterboms Minnen från Tyskland och Italien I-II har getts ut digitalt av Svenska Akademien: Del I och Del II.
• Hans sagospel Fågel blå finns på Projekt Runebertg i texten från 1858.

Företrädare: Pehr Henrik Ling

Svenska Akademien, Stol nr 18 1839-1855

Efterträdare: Johan Henrik Thomander