Raimund av Peñafort
Wikipedia
Raimund av Peñafort (Raymond de Penyafort, katalanska: Raimon de Penyafort), född 1180 i Vilafranca del Penedès, en liten stad i närheten av Barcelona, död 1275, var en spansk dominikan, teolog och jurist med inriktning på kanonisk rätt. Han var dominikanerordens general 1238 – 1240, och är i den katolska kyrkan den kanoniska rättens, samt i Spanien juristernas, skyddshelgon. Han kanoniserades 1601.
[redigera] Biografi
Raimund studerade vid universiteten i Barcelona och Bologna, och erhöll två doktorat i civil- och kanonisk rätt. Mellan 1195 och 1210 undervisade han i kanonisk rätt, begav sig sedan till Bologna där han under en tid innehade lärostolen i kanonisk rätt. Han var påve Alexander IV: kaplan, och biktfader till Jacob I av Aragonien. 1222 återväde han till Barcelona, och inträdde i dominikanerorden.
Han kallades till Rom 1230 av påve Gregorius IX, för att bistå denne med att sammanställa den kanoniska lagen. Hans sammanställning blev gällande standard i 700 år, och ersattes först med 1917 års codex. Därefter efterträdde han Jordan von Sachsen som dominikanerordens högste general, men drog sig tillbaka efter två år, efterträdd av Johannes von Wildeshausen.
Raimund bedrev även en betydande mission till judar och muslimer, samt utfärdade censur mot de judiska texter som riktade sig emot kristendomen.
Han är begraven i Barcelonas katedral, och kanoniserades av påve Clemens VIII.
