Rayleigh-spridning

Wikipedia

Rayleigh-spridning, uppkallad efter Lord Rayleigh, är spridning av ljus eller annan elektromagnetisk strålning av partiklar som är mycket mindre än ljusets våglängd. För större partiklar sker Mie-spridning. Rayleigh-spridning är en elastisk process, en inelastisk motsvarighet är Ramanspridning.

Ett exempel på Rayleigh-spridning är himlens (till synes) blåa färg. Rayleigh-spridning är nämligen proportionell mot λ^-4, där λ är våglängden, så ljus med hög frekvens, det vill säga blått ljus, sprids bäst. Det gröna och det röda ljuset som har lägre frekvens får en rakare bana ner mot jorden och sprider sig alltså inte lika brett över himlen. Därför är himlen blå.

Av samma anledning blir solen rödare och rödare vid solnedgång eftersom ljuset då har gått en längre väg genom luften (vinkeln blir mindre och mindre) så har blått och grönt ljus hunnit sprida sig och det blir mest rödaktigt ljus som blir kvar i centrum.

Rayleigh-spridning kan användas för att mäta den lokala densiteten hos gaser, och indirekt temperaturen i de fall där trycket är konstant.

[redigera] Referenser

[redigera] Källor

• Eckbreth, Alan, Laser Diagnostics for Combustion Temperature and Species (2nd edition) (1996) Kent, Storbritannien: Abacus Press. ISBN 90-5669-432-4.