Retentionsrätt

Wikipedia

Retentionsrätt (av lat. retentio, kvarhållning), jur., borgenärs rätt att till säkerhet för sin fordran innehålla viss gäldenärens lösa egendom, till dess han fått sin fordran betald.

Det är alltså en rätt till främmande egendom. Den brukar också räknas till sakrätterna, eftersom den kan göras gällande även mot andra än gäldenären och dennes universalsuccessorer. Allmänt är man dock ense, att för sådant fall retentionsrätten är en synnerligen svag sakrätt.

I svensk rätt utgör sålunda retentionsrätten inte något hinder för, att den ifrågavarande egendomen utmätes för gäldenärens skuld, och förfaller likaledes vid hans konkurs. För det förra fallet kan visserligen borgenären genom anmälan hos utmätningsmannen bereda sig betalning ur köpeskillingen för den exekutivt försålda egendomen (Utsökningslagen § 139), men står härutinnan efter utmätningssökanden, så framt han inte, såsom dock allenast undantagsvis är händelsen, för sin fordran jämväl åtnjuter förmånsrätt, och i det senare fallet har han att som varje annan fordringsegare bevaka sin fordran i konkursen och äger ingen som helst nytta av sin retentionsrätt. Ej heller omfattar densamma egendom, som redan tillhörde tredje man vid tillfälle för dess uppkomst. Härvid hjälper inte någon retentionshavarens goda tro, exempelvis att arrendator eller hyresgäst medhaft egendomen såsom respektive inventar och bohag eller annars ingivit jord- eller husägaren föreställningen, att egendomen vore hans.

Som sakrätt skulle retentionsrätten på detta sätt huvudsakligen yttra sig i förhållande till dem, på vilka efter dess uppkomst gäldenären frivilligt överlåtit äganderätt eller annan rätt till egendomen. Anmärkas må emellertid, att svensk rätt ej tillägger retentionshavare någon befogenhet att påkalla myndighets hjälp för återställelse av sitt besittningsförhållande, därest det skulle ha lyckats gäldenären eller någon dennes rättsägare att bringa godset ur retentionshavarens besittning, och att, i brist på dylikt stadgande, man synes antaga, att rätten saknas, låt vara att godset finnes hos gäldenären eller sådan person, för vars del ond tro måste anses föreligga.

Att döma av Konkurslagen § 2 mom. 2 enligt dess lydelse av 14 juni 1907, syns till sist samma lags författare ha utgått därifrån, att trots orubbad besittning åtminstone ej förenämnda slags retentionsrätt för jord- och husägare i arrendators och hyresgästs medhavda egendom äger laga bestånd mot ny ägare enligt överlåtelse av de senare. Vid all retentionsrätt förefinnes ett visst förhållande mellan fordran och den egendom, som är föremål för rättigheten.

För ett och annat rättssystems del har man velat göra gällande, att mer behövs inte för retentionsrätts uppstående. I svensk rätt lär man åter anse sig ej annat än analogivis vara berättigad att gå utöver givna positiva stadganden i ämnet. Enligt dem är, bortsett från arrende- och hyresförhållanden, på grund av rådande obligationsförhållande rättegångsfullmäktig behörig att innehålla rättegångshandlingarna till säkerhet för sin lön samt må låntagare och depositarie vägra utlämnande av låntaget och förtrott gods, till dess de fått ersatta sina därpå behörigen nedlagda kostnader. Härtill komma så de särskilda fallen av pantning. Som synes, är hithörande lagstiftning till ytterlighet svävande och oenhetlig. Förvirringen ökas därigenom, att pantningsvis kunna uppstå såväl retentionsrätter med försäljningsrätt som sådana allenast i bevissyfte, varförutom det inte lär kunna förnekas, att, då hittills blott varit fråga om lagbestämd retentionsrätt, en sådan även kan grundläggas avtalsvis. Utan att på något sätt vara lagstiftningsvis ordnad, kan den dock tydligen blott ha obligatoriska verkningar.

Emellertid talas också om en lagbestämd obligatorisk retentionsrätt, nämligen i den mening, att av parterna i ett ömsesidigt obligationsförhållande ingendera behöver utge sin prestation utan att i utbyte få den andres. Bestämmelser därom innehåller lagen om köp och byte av lös egendom 20 juni 1905 §§ 14-16 för fall av kontantköp, d. v. s. där, såsom regelrätt antages vara förhållandet, varken säljaren (kreditköp) eller köparen (prenumerationsköp) har att fullgöra sin prestation i förhand. De härvid fastställda grundsatserna ha naturligen en tillämpning vida utöver köpets gränser, om de än inte, såsom exempelvis vid fastighetsköp, utan vidare äga tillämplighet i alla ömsesidiga rättsförhållanden.

Av intresse kan ju vara att anmärka, att till förenämnda stadganden om denna s. k. obligatoriska retentionsrätt vid köp av lös egendom sluta sig andra, genom vilka säljarens rätt att ej utan köpeskillingens undfående behöva avstå från godset tagits i särskildt skydd mot köparens borgenärer och för fall av en dennes konkurs; se lag 20 juni 1905 §§ 28 och 39-41.