USA:s geografi
Wikipedia
 |
Artikelns språkbruk behöver moderniseras. Hjälp gärna till! Se Diskussion:USA:s geografi för detaljer. Se även fler artiklar med brister |
Den här artikeln behandlar USA:s geografi.
USA omfattar (förutom Alaska och ögruppen Hawaii) det nordamerikanska fastlandets hela bredd (mellan 24° 30' och 49° nordlig bredd) samt mellan 66° 57' och 124° 44' västlig längd från Greenwich. Republiken gränsar i norr till Kanada, i öster till Atlanten, i söder till Mexikanska bukten och republiken Mexiko samt i väster till Stilla havet. Arealen av stater och territorier beräknas till 9 331 360 km², därav 144 000 km² upptas av vatten (floder, sjöar, havsvikar). Största utsträckningen från norr till söder är 2 570, från öster till väster 4 270 km.
Innehåll |
[redigera] Kust
USA har många och stora segelbara inlandsvatten. Kusterna har gynnsamma lägen och utmärkta naturliga hamnar. Kusten är överallt öppen; större framförliggernde öar saknas fullständigt, och Florida bildar den enda större halvön. En mindre halvö finns mellan Delaware- och Chesapeakevikarna. I den nordöstra delen ned till Virginia bildar kusten en mängd mindre vikar och landuddar. Längre söderut, i North Carolina och Texas, finns långa strandöar utanför kusten, som tillsammans med kusten bildar grunda strandsjöar. Stilla havskusten saknar vikar med undantag av San Franciscobukten och Pugetsundet.
[redigera] Atlantiska kustlandet
Med avseende på landets naturbeskaffenhet kan man särskilja fyra stora avdelningar: det atlantiska kustlandet, Mississippi- och sjöbäckenet, inlandet och Stilla havets kustland. Atlantiska kustlandet består i sin nordöstra del, från New Brunswicks gräns till Hudson, av Akadiska bergssystemet, som har en övervägande platåartad karaktär och på flera ställen med ganska betydlig höjd framträder till kusten. Därav den av små vikar och fjordar splittrade branta kusten, de många sjöarna och föga utvecklade strömmarna. De största bland de sistnämnda är S:t Croix, gränsflod mot New Brunswick, Penobscot, Kennebec, Merrimac, Connecticut och Hudson.
Från New York består det atlantiska kustområdet av en låg kustslätt, som småningom höjer sig till foten av Alleghenybergen, i sin norra del är endast 100 km bred, men tilltager i bredd mot s. De större floderna ha det. gemensamt, att de vid gränsen mellan Alleghenybergen och slättlandet bildar fall och forsar, men i sitt nedre lopp ha obetydligt fall. En annan egendomlighet hos den atlantiska kustslätten bilda de s. k. Pine barrens (furuskogar på sandjord) och skogskärren, bland vilka Everglades är det största. De största floderna på denna kust är Delaware, Susquehanna, Potomac, James, Roanoke, Neuse, Savannah och Altamaha.
[redigera] Mississippibäckenet
Unionens centralområde omfattar icke blott Mississippis ofantliga flodområde, utan även de kanadensiska sjöarnas region. En höjning av havet med 300 m. skulle sätta Mexikanska bukten i förbindelse med Norra Ishavet och södra Nordamerika i två olikstora öar. I detta område kan man med avseende på den relativa höjden särskilja fyra regioner, av vilka den lägsta utgör den för översvämningar utsatta Mississippidalen. Norrut begränsas detta lågland av kullar, ehuru mellan de nedre utlöparna av Alleghenybergen och de n. om Mississippi belägna Ozarkkullarna utbreder sig en 80 km bred alluvialslätt.
[redigera] Det amerikanska inlandet
Norr om dessa kullar ligger de vidsträckta prärier, som utbreder sig från de kanadensiska sjöarna västerut till långt på andra sidan Mississippi, men längre bort övergår i svagt gräsbevuxna stäpper eller, styckevis, ödemarker. Denna region har inga bergskedjor, endast en mängd breda jordkullar, mellan vilka på stora sträckor en fullkomligt jämn eller svagt vågig slätt utbreder sig. Större skogar förekomma der endast i ö. till 95:te längdgraden. Stäpperna är alldeles trädlösa; i s.v. övergår de till llano estacados kala sandstensplatå. Utom av Mississippi och dess väldiga bifloder vattnas detta område av Mexikanska buktens tillflöden Mobile, Brazos och Colorado, kanadensiska sjöarnas många, men små tillflöden samt av den till Winnipegsjön flytande Red River.
Inlandet omslutes av Klippiga bergen i ö., Sierra Nevada (USA) och Cascade range i v. samt tillhör tre olika bäcken: Snake rivers i n., Colorados i s. samt det s.k. Grand basin, ett försvunnet innanhav, vars vattendrag gå till sjöar utan avlopp, bland vilka Great Salt lake är den största. I hela detta område är stäppbildning förhärskande; men även vidsträckta öknar finnas, delvis betäckta med en saltskorpa, såsom i Utah. Den största av dessa öknar är Mojaveöknen v. om nedre Colorado, som upptar en yta av 35 000 km2. Märkvärdiga är i södra delen av detta område de horisontala terrasserna och högslätterna, s. k. mesas, genomskurna av ända till 1 000 m djupa klyftor, canyons, genom vilka vattendragen har grävt sig avlopp.
[redigera] Stilla havets kustland
Stillahavsområdet bildar genom rik skogstillgång och bördighet en fördelaktig motsats till detta kala inland. Dess mest karakteristiska drag är Kaliforniens oerhörda längddal, som inneslutes av Sierra Nevada och Coast range och som med San Joaquin och Sacrament utmynnar i San Franciscobukten har beräknat unionens medelhöjd till 792 m, 39% ligger lägre än 1 000 eng. fot (305 m), 17% högre än 5 000 eng.f. (1 524 m). De klimatiska förhållandena är naturligtvis högst olikartade inom ett så ofantligt område, som sträcker sig över 24 bredd- och 58 längdgrader. I unionens östra del är klimatet kallare samt vida mer ombytligt och underkastat ytterligheter än på europeiska sidan av Atlanten. Detta beror på bergens allmänna riktning i n. och s., varigenom landet lämnas öppet för nordanvindarna, samt på den utmed atlantiska kusten gående polarströmmen. Söder om 35:te breddgraden upphör dennes inflytande, och det sydliga klimatet kan i synnerhet i de sydöstra delarna göra sig fullt gällande.
[redigera] Klimat
Intet annat land har en så föränderlig väderlek. Nästan överallt inträder plötsliga och ytterligt skarpa temperaturombyten, och på vinterkylan följer inom få dagar en tropisk hetta. Europeiska emigranter fördrar därför till en början inte gärna klimatet. Några uppgifter över temperaturen på orter under samma breddgrader i Europa och Förenta staterna har sitt intresse. I Augusta, Maine är årstemperaturen 7,5° C lägre än i det ungefär på samma breddgrad liggande Bordeaux, i New York 5° lägre än i Neapel, i Richmond, Virginia 5,7° lägre än i Catania, i [Saint Augustine, Florida]] 2,5° lägre än i Kairo. I Augusta utgör skillnaden mellan sommar- och vintertemperaturen 22,8°, i Bordeaux däremot blott 15; i Richmond och Catania ställer sig denna skillnad till 21,2° och 14,4°, i Charleston, South Carolina och Funchal (Madeira) till 13° och 4,7°. I de västra staterna, d. v. s. i Mississippis flodområde, är ytterligheterna mindre än i de nordöstra; västra kusten har mycket mildare och jämnare klimat än den östra. Vid Mexikanska viken har tidigare gula febern uppträtt, och även visat sig så långt norrut som i New York.
