USA:s koloniala historia
Wikipedia
 |
Den här artikeln eller det här avsnittet behöver språkvård. |
| Du kan hjälpa Wikipedia genom att förbättra texten. Se även Kategori:Språkvård för fler artiklar som behöver uppmärksamhet. |
| USA:s historia |
|---|
|
Innehåll |
[redigera] Återupptäckten av Amerika
När Giovanni och Sebastiano Caboto 1497 landade på Nordamerikas östra kust och följde den ett stycke åt söder, var det på visst sätt ett nytt fastland, som drogs inom området för de europeiska folkens vetgirighet och vinningslystnad. Under 1500-talet blev denna kontinent målet för många forskningsresor. Spanjorerna upptäckte Florida, följde Mississippis nedre lopp och erövrade Mexiko. Fransmännen besökte trakterna omkring S:t Lawrence-viken, for uppför S:t Lawrence-floden och började tidigt jämte engelsmännen att idka fiske på bankarna vid Newfoundland.
Sökandet efter nordvästpassagen medförde upptäckter inom det arktiska Nordamerika, och den östra kusten av nuv. Förenta staterna följdes på stora sträckor av spanjorer, fransmän och engelsmän. Det dröjde emellertid länge, innan en europeisk kolonisation uppstod inom denna del av Amerika. Det äldsta varaktiga nybygge, som där grundades av européer, torde ha varit S:t Augustine i Florida, anlagt 1565 av Pedro Menendez under en strid mellan spanjorer och franska hugenotter. 1585 gjordes genom Sir Walter Raleigh ett försök att anlägga en engelsk koloni på ön Roanoke vid kusten av North Carolina. Försöket misslyckades. Inom några år var kolonien försvunnen, och det enda, som återstod av hela företaget var, utom en vidgad kännedom av Nya världen, namnet Virginia, av Raleigh givet åt det land, där han förgäves sökt plantera engelsk bildning.
[redigera] Tidig engelsk kolonisation
Englands kolonisation i Amerika började på allvar först under Jakob I:s regering genom tvenne handelssällskap, de s. k. London- och Plymouthkompanierna, vilka 1606 erhöll sina privilegier. Redan 1607 anlade Londonkompaniet i Virginia, nära Jamesflodens utlopp i Chesapeakeviken, det äldsta engelska nybygget i Amerika. Det tillväxte genom utvandring från moderlandet och innevånarnas idoghet, men under blodiga strider med de vilda indianstammarna, samt lyckades inom kort uppnå en jämförelsevis hög grad av välstånd och ekonomiskt oberoende. Under tiden sökte Plymouthkompaniet kolonisera den långt i norr belägna kuststräcka, som blivit detsamma anvisad och som efter 1614 fick namnet Nya England. En varaktig frukt av denna verksamhet visade sig först 1623 genom anläggandet av tvenne nybyggen i det nuv. New Hampshire.
Men redan 1621 hade det första nybygget grundats på kusten av Nya England, utan kompaniets vetskap och utan kunglig sanktion. Det skedde genom en liten skara puritaner, de s.k. »pilgrimsfäderna», vilka för sin tros skull blivit fördrivna från sitt fädernesland. De landade vid Cape Cod på kusten av Massachusetts och grundade i närheten ett nybygge, som de kallade Plymouth. Det politiska och religiösa förtrycket i England under regenterna av huset Stuart drev ständigt nya hopar av puritaner över till Nya England; de röjde skogarna, förvandlade ödemarker till bördiga åkerfält och anlade nya kolonier, norrut inom nuv. Maine och New Hampshire, söderut inom Rhode Island och Connecticut. Överallt utmärkte de sig genom sina stränga religiösa grundsatser och sitt politiska frisinne.
[redigera] Senare engelsk kolonisation
Boston, huvudorten i Massachusetts, blev inom kort den egentliga medelpunkten for Nya England. Längre i väster låg Nya Nederländerna, ursprungligen ett holländskt nybygge, som uppkommit efter 1614 och vars förnämsta plats blev det vid Hudsonflodens utlopp liggande Nya Amsterdam. År 1664 erövrades staden av engelsmännen, och 1667 avträddes hela landet till England genom freden i Breda. Konung Karl II skänkte den holländska kolonin till sin broder Jakob, hertig av York, varefter Nya Amsterdam till sin nye herres ära ändrade sitt namn till New York. Den södra delen av Nya Nederländerna, trakten mellan floderna Hudson och Delaware gavs av hertigen av York till lord Berkeley och Sir George Carteret samt erhöll namnet New Jersey.
På Delawareflodens västra strand, i det nuv. Delaware, grundades 1638 av svenskarna ett nybygge Nya Sverige. Det erövrades redan 1655 av holländarna och kom 1667 jämte Nya Nederländerna till England. Väster om Nya Sverige låg vid Chesapeakeviken kolonien Maryland, ursprungligen en del av Virginia, som 1632 gavs av Karl I åt katoliken Sir George Calvert, och blev en tillflyktsort för landsflyktiga katoliker, ehuru dess författning tillerkände alla kristna bekännare samma rättigheter. Viktigare än Maryland var kväkarkolonin Pennsylvania, grundad av den bekante William Penn, som 1681 genom ett kungligt fribrev blev herre över ett betydligt landområde v. om floden Delaware. På det ställe, der denna flod förenar sig med Schuylkill, anlade Penn en stad, som fick namnet Philadelphia.
Emellertid utbredde sig den engelska kolonisationen även s. om Virginia. År 1663 bortförlänade Karl II till åtta engelska ädlingar hela landet mellan 30:de och 38:de breddgraden, ett ofantligt område, innefattande nuv. North- och South Carolina samt Georgia. Några nybyggen var visserligen där grundade redan förut, men från denna tid tog kolonisationen starkare fart, i synnerhet genom en mängd förföljda tyska och franska protestanter. Inom detta land av rika plantager, där slaveriet snart infördes, uppkom slutligen skarpa strider mellan nybyggarna och landets ägare, strider, som slutade därmed att engelska kronan (1729) tog alltsammans i besittning. Den yngsta av Englands kolonier i denna del av Nya världen var Georgia. Grundläggaren, filantropen James Oglethorpe, ville av de fruktbara bygderna s. om Savannahfloden göra ett hem för ansatta engelska gäldenärer och förföljda tyska protestanter. Han förenade sig med lord Shaftesbury och undfick 1732 ett kungligt fribrev på 20 år. Kolonien uppblomstrade hastigt genom naturens rikedom och nybyggarnas flit, men blev dock aldrig vad dess grundläggare åsyftat.
[redigera] Koloniernas ställning
I alla dessa 13 kolonier framträdde det offentliga livet, liksom sederna och tänkesätten, under flera skiftande former. Själva styrelsen var likväl i det hela ordnad efter enahanda grundsatser. I varje koloni fanns en lantdag, vald av folket, ett råd, utsedd av folket eller av regeringen, samt en ståthållare, som i de flesta fall fick sitt uppdrag av engelska kronan. Ståthållaren och rådet skulle anses representera konungamakten. Men denna styrelse stod så till vida på svaga fötter, som den saknade stödet av en stående här, varförutom den verkställande maktens tjänstemän i de norra kolonierna var för sina löner beroende av lantdagarnas årliga beslut.
Av stor vikt var frågan om koloniernas ställning till moderlandet. Under 1600-talet sökte kronan, i början frikostig på gåvor och fribrev, bringa de alltid motspänstiga kolonierna till en ovillkorlig underkastelse, och även efter 1688 års revolution i England upprätthöll den engelska regeringen, så gott den kunde och kanske mer i teori än i praxis, ett mer eller mindre despotiskt regemente i sina nordamerikanska lydland. Den erkände visserligen koloniernas frihet att bestämma över sina lokala angelägenheter, men den vidhöll även parlamentets oinskränkta lagstiftningsrätt över alla Englands kolonier och använde ej sällan godtyckligt det kungliga vetot mot lagförslag, som gillats av de olika myndigheterna i Amerika. Den gjorde sig även, i överensstämmelse med tidsandan och med parlamentets samtycke, till förkämpe för en egoistisk handelspolitik, som hindrade koloniernas materiella uppblomstring, och vars hänsynslösa tillämpning banade vägen för deras slutliga skilsmässa från moderlandet. Enligt denna politik monopoliserades handeln på Amerika för England, däri merkantila förbindelsen mellan själva kolonierna försvårades, och deras industriella utveckling hämmades eller dödades, enär den kunde medföra konkurrensens fara för Englands egna fabrikanter.
Under sådana förhållanden måste småningom det band försvagas, som förenade angloamerikanerna med deras moderland. Att det höll så länge, som det gjorde, berodde väl icke blott på vanans makt och pietetens styrka, utan även på de yttre faror, som omgav det engelska väldet i Norra Amerika. De 13 kolonierna började alltmer att omslutas av en kedja katolsktromanska nybyggen. I s. Innehade Spanien Florida; i n. hade fransmännen sedan 1600-talets början intagit och koloniserat Nya Skottland, Terre Neuve och Kanada till de stora sjöarna samt under århundradets slut tagit Mississippidalen, Louisiana, i besittning. Det gällde blott att genom en rad av fästen utefter Ohiodalen sammanknyta med varandra Kanada och Louisiana för att sålunda för alltid utestänga de engelske kolonisterna från den stora västern.
[redigera] Anglo-fransk rivalitet
Så stod Englands och Frankrikes intressen oförsonliga mot varandra. Striden mellan de båda makterna bröt ut 1754 i Ohios vildmarker. Den spred sig till alla världsdelar och alla hav och bilades först 1763 genom freden i Paris. England hade, tack vare William Pitts snille och kraft, vunnit lysande segrar, och de 13 kolonierna hade i offervillighet tävlat med sitt moderland. Resultatet av striden var tillintetgörandet av det franska kolonialväldet i norra Amerika. England behöll det erövrade Kanada och fick därtill östra Louisiana, utom New Orleans. Det fick även Florida, varför Frankrike skulle ge Spanien västra Louisiana i ersättning.
Englands stora framgångar i kriget hade emellertid blivit köpta med oerhörda uppoffringar. Regeringen tvangs genom de ekonomiska svårigheterna att uppsöka nya inkomstkällor till statsskuldens förräntande och till bestridande av de ökade militära utgifter, som var en följd av den nya maktställningen. Den ansåg billigt, att kolonierna deltog i bärandet av moderlandets bördor, och den fann lämpligt att till vinnande av detta mål göra gällande det engelska parlamentets absoluta välde med hänsyn till lagstiftning och beskattning. Den nya politiken, som för övrigt hade gamla anor, fann sin målsman i George Grenville, som efter lord Butes avgång blev Englands premiärminister. Han började med att strängt upprätthålla de restriktiva handelslagarna genom att lägga hinder i vägen för den vinstgivande smyghandel, som uppstått mellan de engelska kolonierna samt det franska och spanska Västindien. Han lät vidare (1764) parlamentet belägga med införseltull åtskilliga artiklar, som i Amerika ingick i den dagliga förbrukningen; och han lät vänta påläggandet av en stämpelskatt, vars avkastning skulle, i likhet med övriga i Amerika uppburna statsinkomster, användas till underhåll av den brittiska armé, som regeringen hade för avsikt att överföra till kolonierna.
Missnöjet, allmänt redan ifrån början, växte i styrka för varje dag, samt fann sitt uttryck i pressens uttalanden och i inlagorna till konung och parlament, i vilka försvarades den grundsatsen att amerikanerna såsom fria engelsmän icke kunde beskattas annat än med eget samtycke. Striden var ifrån begynnelsen en rättstvist, som till följd av den engelska regeringens oklokhet slutligen kunde slitas endast genom svärdet. Stämpelskatten gick utan motstånd igenom i både över- och underhuset och erhöll stadfästelse av Englands konung 22 mars 1765. Detta föranledde protester av koloniernas främsta män, och i New York samlades en kongress av provinsernas fullmäktige, som förklarade parlamentets beslut olagligt. Stämpelakten kunde emellertid icke bringas till verkställighet på grund av amerikanernas motstånd. Den upphävdes av det engelska parlamentet självt (18 mars 1766) och ersattes av en s.k. förklaringsbill, i vilken parlamentets beskattningsrätt över Englands amerikanska kolonier uttryckligen erkändes.
[redigera] Revolutionens förstadium
1767 genomdrev skattkammarekanslern Townsend en ny tullbill, som fastställde införseltullar på papper, glas, målarfärger och te, då dessa varor infördes i de engelsk-amerikanska besittningarna. Lagen framkallade samma protester och föranledde samma pöbelupplopp som stämpelakten, varför den återkallades (1770) med undantag av tetullen, vilken bibehölls till ett tecken av det engelska parlamentets överhöghet. De följande åren utmärktes av en alltmer förbittrad stämning inom Amerika (»Bostonmassakern» 5 mars 1770; våldet i Bostons hamn 16 december 1773) och aggressiva steg av den engelska regeringen (stängandet av Bostons hamn och upphävandet av Massachusetts författning, 1774). Slutligen sammanträdde (5 september 1774) ombud för 12 kolonier: Massachusetts, New Hampshire, Rhode Island, Connecticut, New York, New Jersey, Pennsylvania, Maryland, Delaware, Virginia, North- och South Carolina - Georgia biträdde förbundet följande år - till en kongress i Philadelphia, där man uppsatte en förklaring av koloniernas rättigheter och fordrade återkallandet av de sista parlamentsbesluten såsom ett villkor för återställandet av enigheten mellan England och Amerika.
