Sonoritet
Wikipedia
Sonoritet (efter lat. sonorus 'ljudande', 'klingande') betecknar den relativa hörbarheten (hörstyrkan) hos språkljuden. De öppna vokalerna (/a/-ljuden) är de mest sonora medan de tonlösa klusilerna återfinns i nedre ändan av skalan. Sonoriteten ligger bl.a. till grund för indelningen av språkljuden i sonoranter och obstruenter.
Begreppet "sonoritet" (ty. Schallfülle) introducerades av Eduard Sievers (1881) för att beskriva strukturen hos stavelser, dvs. deras fonotax. Tanken är den att sonoriteten inom en stavese först stiger för att nå sitt maximum i stavelsens kärna och därefter sjunker. Det mest sonora segmentet i en stavelse utgör dess kärna, och eventuella segment före och efter stavelsekärnan har alltid lägre sonoritet.
Ett problem består däri att det i vissa språk, även i svenskan, förekommer stavelser där en tonlös frikativa står på avigsidan om en tonlös klusil. Eftersom frikativor är mera hörbara än klusiler har de enligt sonoritetsprincipen sin rätta plats i närmare kärnan. Enligt den principen skulle ord som "tsar" och "häst" vara okej, men inte ord som "står" och "hets".
