Suezkrisen

Wikipedia

Erövringen av Sinai

Suezkrisen var ett krig som utspelades 1956 mellan å ena sidan Israel, Frankrike och Storbritannien och å andra sidan Egypten.

Egypten invaderades och snart tog Frankrike och Storbritannien kontroll över Suezkanalen medan Israel ockuperade Sinaihalvön. Efter mycket hårda påtryckningar från USA och Sovjetunionen var de tre länderna tvungna att dra sig tillbaka.

[redigera] Bakgrund

Ett inofficielt samarbete inleddes mellan Israel och de två västeuropeiska stormakterna Frankrike och Storbritannien, efter det att Egyptens premiärminister Gamal Abdel Nasser nationaliserat Suezkanalen. Nassers officiella ursäkt för nationaliseringen var att han behövde pengar för att bygga Assuandammen. Emedan detta utspelade sig under kalla kriget var även USA och Sovjet inblandade i händelseförloppet. USA hade nämligen lovat Nasser finansiella medel för att färdigställa Assuandammen. Detta löfte bröts emellertid av USA sedan de funnit att Sovjetunionen, via Tjeckoslovakien, sålde vapen till Egypten. Efter USA:s uteblivna finanser nationaliserade Nasser kanalen. Det var visserligen beslutat att kanalen skulle tillfalla Egypten år 1968, Nasser tidagerlade dock detta med 12 år när han nationaliserade den 1956.

Frankriken och Storbritannien, som båda haft stort inflytande över kanalen tidigare, såg Nassers nationalisering som en skymf, samtidigt som de var rädda för att förlora de inkomster som handeln med kanalen inbringade. Frankrike ansåg därtill att Nasser försåg franska motståndrörelsen i Algeriet med vapen. Israel och Egypten hyste redan agg mot varandra. Nasser sympatiserade med palestiniernas sak och skärmytslingar hade förekommit mellan Israel och Egypten. Dessutom utstängde Nasser Israel från att använda kanalen. Dessa anledningar fick de tre länderna, senare kallade Tripartitet, att anfalla Egypten.

[redigera] Krigets förlopp

Striderna började den 29 oktober med en snabb invasion av den egyptiska Sinaihalvön av Israel. Den efterföljande dagen erbjöd sig Frankrike och Storbritannien att temporärt ockupera Suezkanalen för att separera de egyptiska och israeliska styrkorna. Detta förslag blev som väntat avvisat av Egypten och Nasser. Därför initierade Storbritannien och Frankrike en invasion och flygbombade egyptiska baser. Segern väntade runt hörnet för Tripartiten när striderna fick ett abrupt slut. Efter starka påtryckningar i FN från USA och Sovjetunionen tvingades Tripartiten att avbryta invasionen.

USA:s val att följa Sovjetunionen i sin kritik mot England, Frankrike och Israel är av historiskt intresse - sett från kalla krigets perspektiv. Många historiker hävdar att USA var tvingade att gå emot Tripartiten medan man hårt kritiserat Sovjetuniones invasion av Ungern, som utspelade sig under samma år. Vidare hotade Sovjetunionen att bomba London och Paris med allsköns moderna vapen såvida invasionen inte avbröts.

Storbritanniens och Frankrikes styrkor ersattes av den nybildade FN-styrkan UNEF. I mars 1957 tvingades också Israel att lämna Gazaremsan och Sinaihalvön. Gränsområdet mellan Egypten och Israel bevakades därefter av FN-trupper, därbiland svenska, fram till Sexdagarskriget 1967.

[redigera] Efterspel

Krisen är framförallt intressant ur ett historiskt perspektiv för att den klart och tydligt visar hur den nya världsordningen såg ut: ”Suez blev Europas Waterloo”. Från och med nu var supermakterna och deras kalla krig inkorporerade i Israel–Palestina-konflikten. Storbritanniens tid som stormakt var i och med krisens upplösning förbi.