Sveriges krig mot Storbritannien 1810-1812
Wikipedia
Kriget mot Storbritannien var en del av Napoleonkrigen. Kriget, där inte ett enda skott avlossades, pågick mellan Sverige och Storbritannien mellan 1810 och 1812. Kriget avslutades med Freden i Örebro.
Efter freden i Paris 1810 tvingades Sverige in i kontinentalsystemet, en handelsblockad mot Storbritannien. Eftersom Storbritannien var Sveriges största handelspartner blev det ett stort problem, och även om handeln fortsatte skedde den genom smuggling. Frankrike tröttnade så småningom på den svenska oförmågan att upprätthålla handelsblockaden och den 13 november 1810 överlämnades ett ultimatum till den svenska regeringen:
Sverige var inom fem dagar tvunget att
- förklara Storbritannien krig
- beslagta alla brittiska fartyg i svenska hamnar
- konfiskera alla brittiska produkter och kolonialvaror i Sverige.
Om inte Sverige uppfyllde de franska kraven skulle Frankrike och dess allierade förklara Sverige krig. Den 17 november gav den svenska regeringen efter för de franska kraven och förklarade krig mot Storbritannien. Några krigshandlingar mellan länderna förekom dock inte. Storbritannien tilläts till och med stationera fartyg i Hanö under 'konflikten'.
Den enda blodsutgjutelsen under kriget skedde den 15 juni 1811 när generalmajoren Hampus Mörner med 140 man skulle skingra en grupp bönder vid Klågerup i Skåne, som protesterade mot soldatutskrivningen. I Klågerupskravallerna dödades 30 bönder av Mörners soldater.
När Jean Baptiste Bernadotte, den blivande kung Karl XIV Johan, valdes till kronprins i Sverige försämrades relationerna med Frankrike. När Frankrike 1812 besatte svenska Pommern och Rügen sände Sverige fredstrevare till Storbritannien för att avsluta kriget. Efter långdragna förhandlingar undertecknades fredsavtalet den 18 juli 1812 i Örebro,
[redigera] Källor
Sundberg, Ulf, Svenska krig 1521-1814 (1998) Stockholm: Hjalmarson & Högberg. sid. 391-393. ISBN 91-89080-14-9.
