Tannhäuser
Wikipedia
Tannhäuser och sångartävlingen på Wartburg, tysk originaltitel Tannhäuser und der Sängerkrieg auf Wartburg, är en treakts opera av Richard Wagner, med text av kompositören, som handlar om konflikten mellan den dygdiga och sinnliga kärleken, och som ofta hos Wagner en frälsningsmotiv.
Operan finns i två versioner: den ursprungliga Dresden-versionen och Paris-versionen med balett i den första akten.
[redigera] Bakgrund
Wagner förlägger operan bland historiska gestalter, minnesångarna (Minnesänger) (minne är ett medeltida tyskt ord för kärlek). Minnesångarna levde på 1200-talet och de ihågkomna är bl.a. Wolfram von Eschenbach, Biterolf, Walter von Vogeweide, Henrik von Ofterdingen och Henrik der tugendhafte Schreiber. Den andra motiven i operan är Tannhäuser-legenden som skapades under 1400-talet, i vilken en riddare Tannhäuser efter att ha upplevt den mest berusande kärleken hos gudinnan Venus, lämnar henne för en pilgrimsfärd till Rom för att göra bot. Wagner använde vissa idéer från bl.a. Heinrich Heines Der Tannhäuser, ETA Hoffmanns parafras Der Kamp der Sänger, einer alten Chronik nacherzählt (=Sångarnas kamp återberättad efter en gammal krönika) från Serapions-Brüder (del II).
Wagner skrev musiken mellan juli 1843 och april 1845, och operan uppfördes i Dresden 19 oktober 1845. Första tre föreställningarna mottogs av publiken som för långa, men redan den fjärde, efter några justeringar, möttes av extatisk publik och full salong.
1860, på begäran av den franska kejsaren Napoleon III, sattes operan upp i Paris Opéra - den sjöngs på franska och en balettscen inkluderades. Wagner utförde större revisioner av verket för ändamålet. Parisuppförandet tillhör musikhistoriens största skandaler - då medlemmarna av den lokala Jockeyklubben kom till operan först under andra akten och missade baletten med de galanta damerna, som var deras kulturmotivation. Blåsta på konfekten började då det förfriskade sällskapet högljutt att störa föreställningen.
Två av Wagners operor har starka religiösa motiv - Tannhäuser och Parsifal. I Tannhäuser låter Wagner den protestantiska kritiken av katolicismen komma fram, medan i Parsifal frodas en djup katolsk mysticism och fromhet.
[redigera] Handlingen
Personer:
- Hermann, bas, Landgreve i Türingen
- Heinrich Tannhäuser, tenor, minnesågare/riddare
- Wolfram von Eschenbach, baryton, minnesångare/riddare
- Walter von der Vogelweide, tenor, minnesångare/riddare
- Biterolf, bas, minnesångare/riddare
- Heinrich der Schreiber, tenor, minnesångare/riddare
- Reinmar von Zweter, bas, minnesångare/riddare
- Elisabeth, sopran, Hermans niece
- Venus, sopran/mezzosopran, gudinna
- En herde, sopran
- Fyra pager goss-sopran/goss-alt
- Kör
Ofta sjungs Venus och Elisabeth av samma person och kan då framhäva dualismen i den kvinnliga kärleken.
Förspelet till operan är ett starkt suggestivt stycke som inleds med en långsam hymn som är tema i pilgrimernas sång. Musiken övergår sedan till vildare extatiska och erotiska tongångar av Venusbergsmusik och citerar Venussång i första akten. Förspelet och Venusbergmusik är mycket populära och framförs även som fristående konsertstycken.
Akt 1: Tannhäuser, efter att ha levt flera år hos Venus och njutit av rikedom och de förbjudna nöjena inne i grottan i Venusberget, grips han av längtan efter jordlivet och klangen av kyrkklockor. Venus försöker övertyga honom att han kan knappast få det bättre än hos henne. Tannhäuser står på sig och Venus låter honom gå när han ropar religiös mantra min frälsning är hos Maria. Tannhäuser förflyttas då till en äng utanför Wartburg där en herde sjunger sin sårliga sång. Kort därefter möts Tannhäuser av Landgrevens jaktsällskap som övertygar honom att han, den högtskattade sångaren måste följa med honom, och träffa hans tidigare kärlek Elisabeth.
Akt 2 inleds av ett ungdomligt känslosvallande förspel som övergår till sopranernas uppvisningsstycke Dich, teure Halle, grüss' ich wieder (Jag hälsar dig du dyra sal). Landgraven beslutar för att fira att Tannhäuser med en fästlig sångartävling. Minnesångarna, en efter en framför sina sånger om den rena dygdiga kärleken, varvid Tannhäuser brister ut att de ingenting vet om kärleken och sjunger Venus lov. Detta är förstås en hädelse och Tannhäuser exkommuniceras. Tannhäuser inser att han har gått för långt och efter Elisabeths bön bestämmer sig för att vallfärda till Rom för att hos påven söka förlåtelsen.
Den Tredje aktens förspel, som kallas Tannhäusers pilgrimsfärd lägger ut en dyster stämning och introducerar tema för senare Romberättelse. Pilgrimarna återvänder från Rom och sjunger den berömda pilgrimssången. Wolfram och Elisabeth kan inte hitta Tannhäuser vilket får Elisabeth att tappa hoppet, hon ber en till den Allsmäktiga Jungrun (Allmächt'ge Jungfrau, hör meine Flehen!) och stilla dör. Wolfram i förtvivlan sjunger den berömda sången till aftonstjärnan (Wie Todesahnung Dämrung deckt die Lande - Som dödsaning mörker täcker landet / O du mein holder Abendstern - Å du min sköna aftonstjärna). Då kommer Tannhäuser fram och berättar för Wolfram (Romberättelsen) att han minsann var i Rom men påven vägrade ge honom förlåtelsen (först min stav skall prydas av frisk grönska innan du får förlåtelse för dina lustar). Tannhäuser i förtvivlan ropar på Venus som dyker upp och lockar honom. Wolfram lyckas dock påminna om Elisabeth vilken som en fågel flög till Guds tron, och Tannhäser ropar att Elisabeth skall be för honom och faller död. Just då anländer ett följe bärande på påvens stav som inte bara prydds av grönskan men även av blommor! Och en mäktig repris på pilgrimskören avslutar operan.
