Tempelherreorden
Wikipedia
 |
|
- För den nutida nykterhetsorden, se Tempel Riddare Orden
Tempelherreorden var en medeltida orden som grundades av Hugo av Payens, Gottfrid av Saint-Omer och sju andra riddare 1119 för att skydda pilgrimer mot överfall då de färdades till Jerusalem under korstågen, och för att värna Korsfararstaterna. 1128 bekräftades orden av påven. Namnet kommer av att ordens högkvarter låg i det kungliga palatset i Jerusalem som var beläget på samma plats som det forna Salomos tempel.
Genom sin rikedom och sina vittgående privilegier ådrog sig orden den franske kungen Filip IV, "Filip den skönes", vrede. Med stöd av olika anklagelser (bl.a. för heresi, avgudadyrkan och homosexualitet) och genom tortyr frampressade bekännelser lyckades kungen få påven Clemens V att den 22 mars 1312 upplösa orden i bannbullan Vox in excelso. Den siste stormästaren Jacques de Molay brändes på bål den 18 mars 1314.
Innehåll |
[redigera] I modern tid
Orden säges ha överlevt underjordiskt och framträdde då Filip, hertig av Orléans, utsågs till stormästare 1705. Dokumentariska bevis för detta saknas dock. Alla nuvarande former av Tempelherreorden anses av Vatikanen vara illegitima. Det finns flera påvliga dekret och andra uttalanden mot alla former av Tempelherreordnar.
Namnet lever också vidare i ordet godtemplare. Den moderna orden Tempel Riddare Orden har också tagit sitt namn härifrån men säger sig uttryckligen inte vara en fortsättning på den medeltida orden.
[redigera] I skönlitteraturen
Tempelherrarna förekommer i Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn, Raymond Khourys bok Den siste tempelriddaren samt i otaliga konspirationsteorier, exempelvis i satirisk form i Umberto Ecos bok Foucaults pendel.
