Thrakien
Wikipedia
Thrakien (latin Thracia) är en geografisk benämning som under olika tider haft mycket olika betydelse. I äldsta tid förstod grekerna därmed allt land norr om Grekland och Egeiska havet, utan att göra sig närmare reda för dess begränsning mot övriga väderstreck. Även Makedonien räknades sålunda till Thrakien.
Längre fram inskränktes namnet Thrakien till det landområde, som begränsades av Illyrien i väster, Makedonien, Egeiska havet, Hellesponten, Propontis (Marmarasjön) och Bosporen i söder, Svarta havet i öster och Istros (Donau) i norr, varemot trakterna norr om Donau räknades till Skytien. Då romarna tog landet i besittning, bibehölls namnet Thrakien endast för den sydöstra delen söder om Haimos (Balkan), varemot allt det övriga kallades Moesia (Mesien). Bland de många bergskedjor, vilka fyller större delen av landet, är de förnämsta det nyssnämnda Haimos (Haemus, Balkan) och det därifrån mot söder och sydöst utgrenade Rhodope. På gränsen mot Makedonien låg det i forntiden för sina rika guld- och silvergruvor berömda berget Pangaios. Huvudfloder är Hebros (nu Maritsa) och Nestos (nu Mesta eller Karasu), under en tid gränsflod mot Makedonien.
Thrakien ansågs av grekerna i det hela vara ett ofruktbart land med kallt och strävt klimat. Av skalderna betecknades det som nordanvindens hemland. Detta gäller dock ej om den södra kuststräckan, varest grekerna redan tidigt med förkärlek slog sig ned och grundlade många kolonier, såsom Abdera, Dikaia, Mesambria och Ainos vid Egeiska havet, Perinthos och Selymbria vid Propontis, Bysantion vid Bosporen. Till Thrakien räknades även den mellan Melasviken och Hellesponten mot sydväst utskjutande, 75 km långa och i medeltal 15 km breda landtunga, som fordom kallades Thrakiska Chersonesus (nu Gallipoli). I det inre landet låg städerna Filippopolis och Hadrianopolis vid floden Hebros och Lysimacheia vid ingången till Chersonesus.
Om landets ursprungliga inbyggare, thrakerna, en gren av den indoeuropeiska folkstammen, vet vi föga mera, än att de var ett tappert, men tämligen rått folk. Framstående moment i deras odling var dyrkan av Dionysos och vissa slag av religiös skaldekonst, vari de till och med varit grekernas läromästare. Landet underkuvades 512 f.Kr. av Darius. Omkr. mitten av 400-talet f.Kr. var många av de trakiska stammarna samlade till ett mäktigt rike under de odrysiska kungarna Teres, Sitalkes och Seuthes (se Odryser); men snart splittrades det odrysiska riket i flera smärre, och under det följande århundradet lyckades Filip II av Makedonien efter hand underlägga sig en stor del av Thrakien och införliva det med Makedonien.
Efter Alexander den stores död upprättade Lysimachos för en tid ett eget rike i Trakien med Lysimacheia som huvudstad. 281 eller 280 f.Kr. gjorde keltiska skaror ett infall och grundlade ett keltiskt rike. Efter deras förjagande bildades under inhemska furstar en mängd småriken, som romarna lät bestå, till dess de fann tiden vara inne att därav bilda provinserna Thracia och Moesia (46 eller 47 e.Kr.). Det forna Thrakien motsvaras nu närmast av Bulgarien och Serbien^ jämte det till Turkiet hörande sydöstra hörnet av Balkanhalvön.
[redigera] Se även
| Romerska provinser kring år 120 | ||
| Achaea | Aegyptus | Africa terra | Alpes Cottiae | Alpes Maritimae | Alpes Poenninae | Arabia Petraea | Armenia Inferior | Asia | Assyria | Bithynia | Britannia | Cappadocia | Cilicia | Commagene | Corsica et Sardinia | Creta et Cyrenaica | Cyprus | Dacia | Epirus | Galatia | Gallia Aquitania | Gallia Belgica | Gallia Lugdunensis | Gallia Narbonensis | Germania Inferior | Germania Superior | Hispania Baetica | Hispania Baleares | Hispania Lusitania | Hispania Tarraconensis | Illyricum | Italia | Iudaea | Lycaonia | Lycia | Macedonia | Mauretania | Moesia | Noricum | Numidia | Osroene | Pannonia | Pamphylia | Pisidia | Pontus | Raetia | Sicilia | Sophene | Syria | Thracia | ||
