Underton
Wikipedia
I en del musikteoretiska arbeten har det antagits att på samma sätt som en grundton har övertoner, skulle den också ha undertoner. Detta har dock aldrig tillfredsställande bevisats.
Ett försök att förklara vad det handlar om blir följande. Vilka toner har tvåstrukna c (c2) som 1:a, 2:a, 3:e, 4:e, 5:e, 6:e, 7:e, 8:e (etc.) delton?
Svaret blir då:
c2, c1, f, c, Ass, F, D, C (etc.)
Om man slår an dessa samtidigt skulle då tvåstrukna c enligt teorin bli accentuerad. Detta ackord brukar traditionellt kallas för f-moll (med tillagd sext). Enligt teorin om undertoner borde grundtonen dock vara c. Att kalla ackordet c-moll skulle dock bli mycket svårt, eftersom man under så stor del av musikhistorien kallat ackordet för f-moll, och dessutom sett f som grundton.
En charmerande tanke kan dock vara att den plagala kadensen: "C-dur / f-moll / C-dur" skulle kunna förklaras som en växling mellan grundtonen c:s övertoner / undertoner / övertoner.
En svensk företrädare för teorin är Sven E. Svensson, som också skrev en harmonilära där detta framgår med all önskvärd tydlighet.
