Urnordiska
Wikipedia
Urnordiska, eller nordgermanska, är det språk som talades i Norden under romersk järnålder och folkvandringstid (ca 200-800 e.kr.). Före urnordiskan har man inte kunnat hitta ett enda skrivet ord. Troligtvis p.g.a. att man före det urnordiska runalfabetet inte använde något alfabet, men det finns olika teorier. Istället berättade människorna genom att använda bilder, som man kan utläsa från olika hällristningar i olika delar av skandinavien. I periodens slutskede (ca 600-800 e.kr.) förändrades språket mycket snabbt, och en tydlig skillnad från de andra germanska språken uppkom. T.ex. började slutstavelserna i ord att utelämnas (apokope): gastiR blev gäst; och den typiska bestämda slutartikeln uppkom: dagen (jämför engelska: The day; eller tyska: der Tag). Man känner inte till så mycket om hur urnordiskan såg ut. Huvuddelen av det man vet har man fått fram från dagens finska och samiska. Tidiga nordiska lånord i de två språken har nämligen inte förändrats mycket sedan den tiden. Det urnordiska ordet för kung lär ha varit kuningaz (jmfr. finska kuningas). Det urnordiska runalfabetet innehöll 24 tecken.
[redigera] Runstenar
Man har funnit omkring 200 runinskrifter på det urnordiska språket fördelat över hela Skandinavien. De som har hittats har varit i form av inristningar på stenar, berghällar eller amuletter. Inskriften på guldhornen från Gallehus som sannolikt är från 400-talet e.kr., är det bäst kända exemplet på det urnordiska språket. Den lyder: "ek Hlewagastir holtijar horna tawido". Texten skulle på fornnordiska lyda någonting i stil med: "Ek Hlégestr hyltir táða horn." Guldhornsinskriften återges ofta som: "ek HlewagastiR holtijaR horna tawido" - där "R" betecknar ett språkljud som uttalas som ett tonat tj-ljud. I fornnordisk tid sammanfaller "R" med "r". Det är samma språkform som man möter överallt i Skandinavien på urnordiska runinskrifter, men somliga menar att vissa inskrifter skiljer sig åt i grammatiken.
[redigera] Vikingatiden, fornnordiska
Språket under vikingatiden kallas fornnordiska och under denna period började språket att utveckla sig till en västnordisk (norska och besläktade språk) och en östnordisk gren (danska och svenska). Den sistnämnda varianten kallas också fornsvenska eller runsvenska alternativt forndanska eller rundanska. Ett exempel är den s.k. Gripsholmsstenen.
