Svenska dialekter
Wikipedia
Svenska språket har många dialekter.
Den lingvistiska definitionen av en svensk dialekt är de lokala varianter som inte blivit starkt påverkade av standardspråket och vars ursprung kan spåras ända tillbaka till fornnordiskan. De kallas ofta bygdemål eller sockenmål. Många av de mer genuina dialekter som talas i orter som Orsa i Dalarna eller Närpes i Österbotten har ofta mycket särpräglade fonetiska och grammatiska aspekter, såsom upprätthållandet av äldre kasussystem. Dessa dialekter kan vara nästintill obegripliga för de flesta svenskar och de flesta av talarna behärskar även rikssvenska. Dialekterna är ofta så lokala att de kan begränsas till enskilda socknar. Dialekterna delas generellt upp i sex större dialektområden, som sinsemellan har likartade drag i grammatik, uttal och ordförråd. Flera exempel från varje grupp ges nedanför. Även om varje exempel är avsett att vara representativt för näraliggande dialekter så är det egentliga antalet flera hundra om varje enskild ort anses utgöra ett eget dialektområde.
- Norrländska mål — Norrlandskusten ner till mellersta Hälsingland samt Österbotten
- 1. Överkalix, Norrbotten; äldre man
- 2. Burträsk, Västerbotten; äldre kvinna
- 11. Närpes, Österbotten; yngre kvinna
- Sveamål — Svealand, förutom Värmland, samt Norrlandskusten upp till mellersta Hälsingland
- 5. Älvdalen, Dalarna; äldre kvinna
- 6. Gräsö, Uppland; äldre man
- 7. Sorunda, Södermanland; yngre man
- 9. Viby, Närke; äldre man
- Gotländska mål — Gotland samt Dagö (utdött)
- 10. Fårö, Gotland; yngre kvinna
- Östsvenska mål — Åland, sydvästra Finlands fastland
- Götamål — västra och norra Götaland utom Bohuslän samt Värmland, traditionellt med center i Västergötland
- 8. Köla, Värmland yngre kvinna
- 15. Floby, Västergötland; äldre kvinna
- 16. Rimforsa, Östergötland; yngre man
- Sydsvenska mål — sydligaste Sverige, inklusive Skåne, Blekinge, södra Halland, södra Småland och södra Öland.
- 17. Årstad-Heberg, Halland; yngre man
- 18. Nässjö, Småland; äldre kvinna
- 19. Jämshög, Blekinge; äldre kvinna
- 20. Löderup, Skåne; yngre man
- Övriga mål (dvs jämt- och härjedalsmål, ibland under norrländska mål, samt bohuslänska mål, ibland under götamål) (Jämtland, Härjedalen och nordvästra Hälsingland samt Bohuslän)
Samtliga ljudfiler tillhör SweDia, ett svenskt dialektforskningsprojekt, som har lagt upp inspelningar av sammanlagt 100 olika dialekter med fyra olika talare för varje ort; äldre kvinna, äldre man, yngre kvinna och yngre man. Avsikten är främst att spela in hur man talar nu. Många av de inspelade talar inte sitt områdes genuina dialekt utan en utblandad svenska.
- Estlandssvenska mål — Aiboland (inspelningar från Ormsö, Runö och Rickull i Estlands svenskbygder finns på Den Andra Stranden).
Innehåll |
[redigera] Rikssvenska
Huvudartikel: Rikssvenska
Rikssvenska, den vanligaste termen för det standardspråk som uppstått främst ur de dialekter som talas kring Stockholmsregionen, är det språk som används av den stora majoriteten av såväl svenskar som finlandssvenskar. I Finland existerar fortfarande termen högsvenska för att skilja det finlandssvenska standardspråket från det i Sverige, där termen ses som tämligen ålderdomlig. Rikssvenskan har många olika regionala varianter som är typiska för vissa delar av landet (regioner, landskap, städer). Även om dessa varianter ofta är påverkade av de mer genuina bygdemålen, så är grammatik och fonologi i högsta grad mellansvenska. I massmedia är det numera ganska vanligt att journalister talar med en distinkt regional accent, även om det vanligaste och mest normerande fortfarande anses vara de mellansvenska dialekterna.
Även om rikssvenskan och dess definition är etablerad bland språkforskare och rätt tydligt definierad, så är de flesta svenskar ovetande om denna definition och hänvisar ofta till regionala varianter som "dialekter". I en undersökning som genomfördes av Handelns Utredningsinstitut (HUI) i december 2005 framgick att 54% av de svarande ansåg att "rikssvenska" var den variant av svenska de helst ville höra från en telefonförsäljare. Detta trots att till exempel "gotländska" och "skånska", som bör betraktas som regionala varianter av standardsvenska, var givna som alternativ i undersökningen.
[redigera] Finlandssvenska
Huvudartikel: Finlandssvenska
Finland var sedan medeltiden en del av Sverige, men förlorades till Ryssland 1809. Svenska fortsatte att vara det enda administrativa språket ända fram till 1902 och det dominerande kultur- och utbildningsspråket fram till Finlands självständighet 1917. 2004 talade enligt officiell statistik 5,53% av den finländska befolkningen svenska som modersmål. Sedan en utbildningsreform på 1970-talet är både svenska och finska obligatoriska skolämnen på fastlandet. Fram till 2004 var båda obligatoriska för att ta studentexamen; studenter väljer numera själva om de vill ta examen i båda språken eller bara ett. Införandet av obligatorisk svenska var avsett att åtgärda den stadiga nedgången av antalet svensktalande och för att undvika att skapa stora språkklyftor inom befolkningen. Finska, som är ett finskt-ugriskt språk, är obesläktat med svenska och begripligheten mellan språken är i praktiken nästan obefintlig. Dock finns det stora mängder svenska lånord i finskan vilket inkluderar relativt nya lån i till exempel den slang som talas i Helsingfors. Exempel på denna slang är "stadilainen" (stadsbo) eller "vallesmanni" (befallningsman). Även en betydande del av de finska ortsnamnen i Finlands svenskspråkiga områden har ursprung i svenskan, till exempel "Helsinki" (Helsingfors) eller "Porvoo" (Borgå). Det autonoma landskapet Åland är enspråkigt svenskt och hör dialektmässigt inte till de finlandssvenska områdena. Åländska påminner främst om den svenska uppländskan.
[redigera] Estlandssvenska
Huvudartikel: Estlandssvenska
Estland har, liksom Finland, tidigare haft en svenskspråkig minoritet. I Estland talades svenska allmänt längst den nordvästra kusten och på öarna, framförallt på Ormsö, Dagö, Nuckö, Rågöarna, Odensholm, Rickull, Sutlep, Vippal, Korkis, Nargö och Runö. Dagens Nuckö Kommun (sammanslagen av tidigare Rickull, Sutlep och Nuckö kommuner) är tvåspråkig.
[redigera] Invandrardialekter
Förortssvenska (även kallad rinkebysvenska efter den hårt segregerade stadsdelen Rinkeby) är ett av många samlingsnamn för de varianter av svenska som talas främst av andra och tredje generationens invandrare, i synnerhet bland yngre talare i invandrartäta förorter kring Stockholm, Göteborg och Malmö.
Den svenska språkforskaren Ulla-Britt Kotsinas har beskrivit dessa varianter som främst använda av ungdomar som bor i invandrarförorter och mest utpräglad hos tonårspojkar. I detta sammanhang kan shobresvenskan ses som ett uttryck av ungdomskultur specifik för dessa bostadsområden. Shobresvenska är dock inte begränsat till barnen till invandrare och är ofta förvånansvärt likt det som talas i relativt avlägsna förorter. I en undersökning genomförd av Kotsinas fick personer med svenska som andraspråk lyssna på inspelningar av ungdomar som talade shobresvenska och ombads gissa vilket modersmål ungdomarna hade. Undersökningen visade att de tillfrågade i allmänhet hade stora problem att avgöra ungdomarnas modersmål och den enda talare som hade svenska som modersmål gissade endast 1,8% rätt på.
