Utsläppshandel
Wikipedia
Utsläppshandel är ett viktigt ekonomiskt styrmedel för att kunna möta kraven på minskade utsläpp av växthusgaser som ställts i Kyotoprotokollet, med minsta möjliga negativa påverkan på ekonomisk utveckling och sysselsättning. En central organisation, vanligtvis en regering eller någon av dess myndigheter, bestämmer en tillåten mängd (ett tak) miljögift som får släppas ut, detta kallas nationella fördelningsplaner. Företag och bolag som står för utsläppen förfogar över utsläppsrätter (tilldelningar eller ransoner) under handelsperioder som varar 4-5 år. Det totala antalet utsläppsrätter motsvarar den bestämda mängden utsläpp, vilket gör att den totala mängden utsläpp begränsas till det överenskomna taket. Företag som under denna period släpper ut mindre mängd växthusgaser än sin ranson, kan antingen spara rätterna till nästa period eller sälja utsläppsrätterna till andra företag som förbrukat sina ransoner. Denna omplacering av rätter kallas handel med utsläppsrätter. Företag kan handla av varandra, via börser, banker eller via särskilda mäklare. I praktiken blir alltså köpare av rätter straffade för sina utsläpp, medan säljarna blir belönade för att de minskat sina utsläpp. Ju fler bolag som behöver köpa utsläppsrätter, desto högre blir priset enligt lagen om tillgång och efterfrågan, vilket innebär att det är en bra affär för företagen att minska sina utsläpp.
Det övergripande målet med utsläppshandel är att minska utsläppen av miljögifter, i vissa fall kan taket sänkas med tiden. I andra system dras en del av rätterna tillbaka för varje transaktion som sker, vilket innebär att den tillåtna mängden utsläpp minskar varje gång handel sker. Om ett företags utsläpp överskrider antalet rätter som det förfogar över, åläggs företaget att betala en sanktionsavgift på den överskridande mängden. Inom EU är den avgiften 40 euro per ton koldioxid [1].
