Utvecklingspsykologi
Wikipedia
Utvecklingpsykologi behandlar i första hand människans psykologiska utveckling under barndomen och ungdomsåren. Man delar upp utvecklingen i faser eller steg, detta dels för att underlätta pedagogiskt, men också för att det finns en överensstämmelse mellan dessa steg och den neurala utvecklingen. Inom psykodynamisk tradition kopplar man samman barnets utveckling och "tidiga störningar" med hur den vuxna individen mår. Inga veteskapliga bevis finns för ett samband mellan tidiga störningar och psykisk sjukdom i vuxen ålder.
Vilka faserna är och när man träder in i de olika finns det olika tankar kring; Jean Piaget (1896-1980) talade mycket om barnets kognitiva utveckling och delade upp den i fyra stadium. Exempel på delsteg i utvecklingen är "Objektskonstans" och förmågan till hypotetiskt tänkande (Passer & Smith, 2002). Sigmund Freud (1856-1939) fantiserade istället om människans psykosexuella utveckling och hittade på utvecklingen av adekvata försvarsmekanismer, exempelvis bortträngning och sublimering. Vid en låsning i olika utvecklingsfaser (Orala, Anala etc.), dvs man själv/ens primärobjekt (oftast modern) lyckas inte härbärgera ångesten som orsakas av en motsättning i en fas, utvecklas en neuros som präglar personligheten och individens beteende genom hela livet tills neurosen löses, oftast med hjälp av dynamisk psykolog. Erik H. Erikson (1902-1994) utgick från Freuds tankar men ställde upp livet i åtta åldrar, från födsel till död, där människan i varje steg ställs inför en konflikt mellan två poler (Martin Levander, 2003), till exempel "Identitet kontra splittring".
Margaret Mahler (1897-1985) studerade spädbarns utveckling och skapade den s.k. objektrelationsteorin som beskriver "barnets psykiska födelse" fram till treårsåldern.
I utvecklingspsykologi kan man även intressera sig för den neurologiska utvecklingen i hjärnan, men det hamnar oftast under rubriken neuropsykologi.
