William Jones

Wikipedia

sir William Jones, engelsk orientalist, född 1746 i London, död 1794 i Calcutta, idkade i Oxford omfattande studier i österländska språk. 1770 väckte han mycken uppmärksamhet genom en fransk översättning från persiskan av Nadir Shahs levnadshistoria, varefter följde en Grammar of the persian language (1771), Poëseos asiaticae commentariorum libri VI (1774), samt "Moallakat" (text jämte engelsk översättning, 1783; för första gången utgiven) m.m.

1783 utnämndes Jones till domare vid övertribunalen i Bengalen och upphöjdes till knight. Anländ till Calcutta, studerade Jones flitigt sanskrit och grundlade 1784 Asiatic society of Bengal, för vilket samfunds räkning han utgav Asiatic miscellanies (1785-1788) ävensom började den berömda publikationen Asiatic researches (1788). Jones står närmast Colebrooke som grundläggare av indisk filologi. Han gjorde även förberedelser till ordnade samlingar av hinduiska och muslimska lagar samt sökte i allmänhet på varje sätt främja en närmare andlig förbindelse mellan Orienten och den europeiska västern.

Genom sin översättning av Kalidasas "Shakuntala" (1789) gav Jones uppslaget till sanskritstudiet i Europa, och genom honom blev "Manus lagbok" (1794), "Rtusamhara" (1792), den första tryckta sanskritboken, samt många prov på arabisk, turkisk och indisk diktkonst bekantgjorda. Hans skrifter utkom samlade i 6 band 1799 och i 13 band 1807. Se lord Teignemouth, Memoirs of the life, writings and correspondence of Sir William Jones (1807; utgiven av Wilks i 2 band, 1838).

Auktorsnamnet Jones kan användas för William Jones i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken. (Wikipedia-artiklar som använder auktorsnamnet)