Adoption
Wikipedia
 |
| Familjerätt |
|---|
| Äktenskap och partnerskap |
| Äktenskapsförord · Äktenskap |
| Samkönat äktenskap |
| Registrerat partnerskap |
| Samboförhållande |
| Upplösning av äktenskap |
| Upplösning av äktenskap |
| Skilsmässa |
| Underhållsstöd |
| Frågor rörande barn |
| Faderskap · Adoption |
| Förmyndare · Myndling |
| Barnomsorg |
| Övriga legala områden |
| Barnmisshandel |
| Bigami · Incest · Otrohet |
Adoption innebär att uppta en person, vanligtvis ett barn, som man inte är biologisk mor eller far till, som sitt eget.
Innehåll |
[redigera] Historia
Bruket att uppta i barns ställe går synnerligen långt tillbaka i tiden och har förekommit hos de flesta folk. Den moderna etnologiska forskningen har jämfört adoptionen med rättsverkningarna av de s.k. gruppäktenskapen, där barnen tillhörde hela gruppen gemensamt, men efter hand upptogs i dess särskilda familjer utan hänsyn till biologiskt släktskap. Grunden till ett dylikt upptagande var inte bara önskan att ha barn, utan framför allt att förplikta den adopterade att utföra den religiösa offertjänst, som tillhörde familjen och som ofta stod i sammanhang med föreställningarna om livet efter detta och den avlidnes ro i graven; så var det både hos östasiater (kineser m.fl.) och hos indogermaner (hinduer, greker, romare o.s.v.).
Hos romarna särskilt övergick adoptivsonen fullkomligt till adoptivfaderns familj, fick barnaställning och arvsrätt i förhållande till honom samt antog hans namn, stånd och offertjänst, men bibehöll ändå sitt gamla släktnamn (nomen) med förändrad ändelse såsom ett andra tillnamn (cognomen); så kallades sonen av Caius Octavius efter adoptionen genom Cæsar för Caius Julius Cæsar Octavianus. Den romerska rätten skilde mellan adoption i inskränkt mening eller upptagande i barns ställe av en person, som förut stod under annans fadersvälde (en filiusfamilias) oavsett åldern, och arrogation eller sådant upptagande av en person, som redan blivit rättsligt sin egen (sui juris), oavsett om han var myndig eller omyndig -- i sistnämnda fall krävdes dock för arrogationen särskilda villkor och förutsättningar.
Enligt den justinianska rätten är det endast arrogationen, som fortfarande grundar verkligt upptagande i barns ställe, medan adoptionen i inskränkt mening vanligen är minus plena, d.v.s. endast medför arvsrätt för den adopterade i förhållande till adoptivfadern. Då emellertid sådan arvsrätt under senare historia kunde ges lika väl genom till exempel testamente, förlorade adoptionen mer och mer i praktisk betydelse och användning, även om den hela tiden fanns kvar i de länders lagstiftning, för vilka den romerska rätten varit mer eller mindre dominerande.
För i allmänhet rent germansk - engelsk liksom forngermansk och feodal - rätt var adoptionen okänd, om än i äldsta tider vissa besläktade rättsinstitut funnits (se ättledning). Någon verklig adoption förelåg inte heller, när inom en svensk adlig ätt fanns s.k. adopterade grenar, vilket då bara betydde, att de introducerats på Riddarhuset under äldre ätts namn, vapen och nummer.
[redigera] Adoption i Sverige
[redigera] Inhemsk adoption
Adoptionsinstitutet infördes i svensk lag 1917.
Sedan 1959 är alla adoptioner starka, d.v.s. de juridiska banden mellan adoptivbarnet och den biologiska släkten bryts och adoptionen kan inte återkallas. År 1970 upphörde möjligheten att häva en adoption i annat fall än att den ersätts av en ny adoption. Däremot finns inget förbud mot fortsatta sociala kontakter. Ett par som vill adoptera måste vara gifta. Sedan 2003 gäller att även samkönade par som ingått partnerskap kan adoptera. Enbart samboende får, oavsett sexuell läggning, inte adoptera. Ensamstående får adoptera, men en person som är sambo/gift/ingått partnerskap får inte ensam ansöka om adoption.
Alla inhemska adoptioner av underåriga genomförs med stöd av socialtjänsten, och beslut fattas i tingsrätten. Ersättning mellan adoptanterna och de biologiska föräldrarna är förbjuden och får ej förekomma.
Mellan 10 och 20 svenska spädbarn adopteras inom landet varje år. En adoption kan endast genomföras med vårdnadshavares medgivande. Ett av socialtjänsten omhändertaget barn blir därför ytterst sällan aktuellt för adoption. De barn som adopteras är de där modern (och/eller fadern) själva uttrycker en önskan att ge sitt barn en ny familj. Vanligare i Sverige är internationell adoption. Runt 1000 barn från mer än 20 olika länder får varje år en ny familj i Sverige. För mer information om adoption finner du på adoptionsportalen
[redigera] Internationell adoption
Eftersom det är nästintill omöjligt för barnlösa par att adoptera inhemskt i Sverige, har de internationella adoptionerna ökat sedan de startade på 1960-talet. De första internationella adoptionerna var enskilda, och ofta var det missionärer som adopterade kända barn i prekärt behov av hjälp. Idag utgör de internationella adoptionera en förmedlingsprocess där de blivande adoptanterna får ansöka om adoption i ett visst land genom en av staten auktoriserad adoptionsorganisation. Man kan i princip inte adoptera enskilt idag. Länder som man tidigt adopterade barn ifrån var Sydkorea (i efterdyningarna av kriget), Indien och vissa länder i Afrika.
60-talsadoptionerna präglades av ett "rädda världen"-perspektiv och drömmen om en "regnbågsfamilj".
Internationell adoption är en het potatis då några idag vuxna adopterade anser att det inte är i barnets intresse att flyttas från den kultur och den etniska grupp som de tillhör till andra sidan jorden för att få en familj. Adoptionsförespråkarna håller hårt på varje barns rätt att få växa upp i en familj, att barnhem och institutioner inte är bra hem för barn och att det faktiskt går bra för de allra flesta som kommer hit. Motståndarna hävdar att barnlösa par i väst importerar barn från den underutvecklade tredje världen och att företeelsen endast gagnar adoptanterna, barnen får för evigt lida av psykisk ohälsa och känslan av inte passa in någonstans.
Adoptivföräldrar ser gärna saken som ett givande och tagande. Det finns barn som behöver ett hem, kärlek och en familj och det finns föräldrar som inget hellre önskar än ett barn att ta hand om och älska.
Idag adopteras c:a 1 000 barn per år från ett 20-tal olika länder i Latinamerika, Afrika, Asien och Europa. På 70-talet var Sydkorea, Indien och Etiopien vanliga länder, senare blev adoptioner från Chile, Colombia och Iran vanliga och idag kommer många barn från Kina, Vietnam, Ryssland, Polen och fortsatt från Indien och Colombia.
Idag finns ett antal föreningar för internationellt adopterade i Sverige och i andra stora adoptionsländer som USA, Danmark, Nederländerna och Tyskland. Störst av de svenska föreningarna är Adopterade Koreaners Förening som bildades 1986, då som den första föreningen i världen av sitt slag. Det finns även föreningar för adopterade från Latinamerika, Thailand, Indien och Etiopien-Eritrea. Syftet med föreningarna är ofta att informera om ursprungslandets kultur och att vara en mötesplats där adopterade kan diskutera adoptionsrelaterade erfarenheter och umgås. Adopterades föreningar vill många gånger tydliggöra sitt oberoende till adoptionsbyråer och adoptionsorganisationer.
I Sverige möts många adopterade av en dubbel attityd. Medan etniska svenskar ofta vill se adopterade som svenskar fast med annorlunda utseende, tar invandrare ofta ställningen att adopterade är från det land de är födda i men genom adoptionen har förlorat sin kultur och sitt språk. Adopterade själva har olika inställning, där en del söker återknyta till sitt ursprungsland och andra inte är det minsta intresserade av detta. Många önskar förr eller senare göra en "återresa" för att se det land de fötts i och/eller söka biologiska rötter.
[redigera] Samkönad adoption
Samkönad adoption är när ett samkönat par adopterar.
