Adrian Molin

Wikipedia

Adrian Molin, född 5 mars 1880 i Varberg, död 1942, svensk sociolog och politiker (jfr unghöger).

Adrian Molin blev student 1899 i Göteborg, vid vars högskola han 1906 promoverades till fil.dr. på avhandlingen Geijerstudier. Redan dessförinnan hade han gjort sig känd som intresserad socialpolitiker genom Svenska spörsmål och kraf (1905; 2:a uppl. 1906) och uppsatte 1907 tidskriften "Det nya Sverige", vari han själv flitigt medarbetat.

S.å. tog han i förening med expeditionschefen K.A. Fryxell initiativet till Nationalföreningen mot emigrationen, i vilken han, alltsedan den bildades, var sekreterare och ombudsman. 1910 företog han med statsanslag en resa i Förenta Staterna och Kanada för att studera de utvandrade svenskarnas levnadsförhållanden, som han skildrade i Hur svensk-amerikanerna bo (1912).

Molin kallades 1911 till ledamot av egnahemskommittén och 1912 till ledamot av bostadskommittén. Han har vidare utgett Svensk egnahemspolitik, några synpunkter och förslag (1909) och Vanhäfd (2 uppl. 1911), inlägg i emigrationsfrågan.

Den uttalade tyskvänlighet Molin gav uttryck för under första världskriget, och hans personliga politiska utveckling under 1920- och 1930-talet har givit honom ett mindre gott eftermäle. Famöst är i sammanhanget hans föredrag inför den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala i november 1934, och som senare återgavs i Svenska Dagbladet, där han bl.a. jämställde sina ultrakonservativa och antidemokratiska ideal med den nazistiska diktaturen:

Mot en demokrati som just ingenting annat är än en illusion, ställes den konservativa samhällsuppfattningen, den organiska, varför icke säga rent ut den medeltida: individen har såsom sådan och i klump som massa ingen rätt i staten, han har det genom sin gärning i livet, genom denna gärnings valör, och genom den plats den sålunda ger honom i samhällsorganismen. Härmed faller den allmänna rösträttens princip - /.../ diktaturen är alltså ingenting att käbbla om.”
— ,.