Alt
Wikipedia
| Röstläge |
| Kvinnostämmor
Mansstämmor |
Alt är inom sångtekniken ett röstläge inom solosång och körsång, mellan mezzosopran och tenor. En alts tessitura håller sig i regel mellan f eller g i lilla oktaven och tvåstrukna f eller g. Inom populärmusiken är det vanligt med altröster. En kvinna med extra lågt röstläge benämnes ibland kontraalt.
Inom den klassiska musiken är det ont om naturliga altar varför oftast mezzosopraner får göra de typiska altrollerna såsom Ulrika i Maskeradbalen, Amneris i Aida, och Azucena i Trubaduren. Den alttyp som klassisk musik föredrar är s.k. dramatisk alt som är mycket omfångsrik och lätt förväxlas med högdramatisk sopran, och särskiljs från denna genom var expansionen är störst och färgen, som är mörkare för dramatiska altar.
En särskild sort altar förekommer till roller som Hans i Hans och Greta och Marcellina i Figaros bröllop. Denna spelroll går under beteckningen "komische alte" eller "Spielaltestin". Det förekommer även några körverk för altar, till exempel Brahms Altrapsodi.
Alten är även den stämma i en kör, som idag är den lägsta damstämman, men kan indelas i första-, andra- och tredjealt efter sättningens behov. Inom fyrstämmiga körsatser är alten den näst högsta stämman. I gammal musik sjöngs altstämman ofta av män som blandade falsett med bröströst, så kallade kontratenorer (counter tenors).
Inom instrumentfamiljerna är alt den näst högsta arten, till exempel altsaxofon, althorn, altfiol och altflöjt.
