Amerikanska revolutionen
Wikipedia
| USA:s historia |
|---|
Nordamerikanska frihetskriget eller amerikanska revolutionen kallas de nordamerikanska koloniernas (förutom Kanadas) frigörelse från Storbritannien och därmed bildandet av USA. Kriget pågick 1775-1783 och slutade med att USA erkändes av britterna och självständighetsförklaringens födelse, samt författningen. 13 män från de 13 staterna samlades 1 juli 1776 och började diskutera författningen. Den skrevs 2 juli och blev underskriven av alla 4 juli. Den upplästes högt framför Independence Hall i Philadelphia den 8 juli samma år.
Innehåll |
[redigera] Den revolutionära epoken
[redigera] Revolutionens inledning
Emellertid beredde man sig på krig, samlade förråd och övade sig i vapen. Vid Lexington skedde (19 april 1775) den första blodiga sammandrabbningen mellan kolonisterna och de engelska trupperna, och därmed var signalen given till det Nordamerikanska frihetskriget (1775-1783). Kolonisterna var dock förvarnade om britternas attack genom patrioten Paul Reveres berömda ritt. Det fördes i början omkring Boston, där ledningen av amerikanerna övertogs av George Washington, som av kongressen blivit utsedd till överbefälhavare över koloniernas krigsmakt. Engelsmännen tvingades visserligen att utrymma Boston, men de mottog inom kort förstärkningar och uppträdde med en sammanlagd styrka av 40 000 man. Washington, som emellertid besatt New York och intagit fasta positioner vid Hudsonfloden, måste med sina underlägsna och illa utrustade trupper dra sig tillbaka på andra sidan Delaware. Hans landsmän var skräckslagna.
[redigera] Självständighetsförklaringen
Kongressen hade nyss genomfört Declaration of Independence av 4 juli 1776 förklarat de förenade koloniernas självständighet, men syntes sakna medel att försvara den. Washington ensam tappade ej modet. Han gick åter över Delaware och slog fienden vid Trenton (dec. 1776) och vid Princeton (januari 1777). Under sommaren ryckte han mot Pennsylvania, men led två kännbara nederlag vid Brandywine (11 september) och Germantown (4 oktober), varjämte Philadelphia för en tid besattes av engelsmännen. Dessa olyckor uppvägdes likväl av framgångarna vid Hudsonfloden, där den engelske generalen Bourgoyne instängdes av amerikanerna och genom kapitulationen vid Saratoga (17 oktober 1777) tvingades att sträcka gevär med hela sin armé. På krigets hela gång kom denna seger att utöva ett avgörande inflytande.
[redigera] Frankrike griper in
Frankrike rycktes ur sin avvaktande ställning och förmåddes (6 februari 1778) att med de 13 kolonierna ingå ett handels- och förbundsfördrag, vilande på grundvalen av koloniernas självständighet. Fördraget, som biträddes av Spanien (12 april 1779), kom amerikanerna väl tillpass, emedan det medförde fransmännens och spanjorernas deltagande i fejden och till följd därav en splittring av engelsmännens stridskrafter. Kriget fortfor emellertid under växlande lycka. 1778 riktade engelsmännen sin huvudstyrka mot södern, Georgia och Carolina, där England ännu hade många anhängare. Savannah och Charleston erövrades, och 16 augusti 1780 segrade Cornwallis vid Camden över den amerikanske generalen Gates. Kort förut landsteg på kusten av Rhode Island en fransk hjälpkår under general de Rochambeau. Med den förenade Washington sin armé och opererade under de följande månaderna mot den engelska huvudstyrkan i New York.
[redigera] Vägen mot fred
På hösten 1781 bröt Washington och de Rochambeau upp därifrån och skyndade i ilmarscher till Virginia, där general Cornwallis en tid svärmat om med Lafayette, som anförde en mindre amerikansk häravdelning. Cornwallis instängdes vid Yorktown och tvingades efter några veckors belägring att kapitulera med hela sin armé (19 oktober 1781). Man kan säga, att amerikanerna med denna seger slöt striden för sin självständighet. England räckte snart handen till fred. I november 1782 ingick amerikanernas ombud, Benjamin Franklin, ett separat preliminärfördrag med England, vari den unga republiken fick sin självständighet erkänd, erhöll fördelaktiga gränser mot Kanada samt del i fisket vid Newfoundland.
Den 3 april 1783 undertecknade Sveriges ambassadör i Paris, Gustaf Filip Creutz, tillsammans med Benjamin Franklin en svensk-amerikansk vänskaps- och handelstraktat. Sverige blev härigenom den första stat, utanför de krigande parterna, som erkände den nya staten.
Den 3 september 1783 undertecknades den definitiva freden med England i Paris, samma dag som freden i Versailles ingicks mellan England och de bourbonska makterna: Frankrike och Spanien.
[redigera] Den nya republiken
Redan under frihetskriget hade de 13 kolonierna genom en grundlag ("konfederationsartiklarna" av 9 juli 1778) slutit sig tillsammans till ett slags statsförbund med en gemensam, mycket svag regering, kallad staternas generalkongress. Föreningens lösa, otillfredsställande beskaffenhet väckte snart till liv tanken att genom en ny unionsförfattning närmare sammanknyta de olika staterna med varandra. Denna tanke hystes av de så kallade federalisterna, vilka företrädesvis fanns i de nordöstra, handels- och industriidkande staterna och bland sig räknade sådana män, som Washington och Alexander Hamilton. De bekämpade den politiska partikularismen och ansåg, att de särskilda staterna, med bibehållande av sina egendomligheter och rättigheter, kunde och borde ingå i en högre statsenhet med gemensamma intressen, med en gemensam representation och en stark regering.
Deras motståndare höll på de särskilda staternas suveränitet och ville ej veta av någon närmare förening. De var att finna i Virginia och de södra plantagestaterna, stod under ledning av Thomas Jefferson och bildade det parti, som kallades det antifederalistiska eller republikanska och längre fram fick namn av det demokratiska. De federalistiska åsikterna blev emellertid genom omständigheternas tvång de segrande. I maj 1787 sammanträdde i Philadelphia under Washingtons presidium ett författningskonvent, som under många strider fick Förenta staternas nuv. författning färdig 17 september samma år.
Denna författning antogs efter hand av de olika staterna och trädde i gällande kraft 4 mars 1789. Kort därpå blev Washington republikens förste president (1789-1797). Det blev hans verk att befästa enheten, försona partierna, ordna förvaltning och lagskipning samt ingifta sina landsmän förtroende för deras nya samhällsskick. Redan under hans tid utvidgades unionens gränser hastigt.
[redigera] Se även
- Boston Tea Party - en av de viktigare händelserna som ledde till kriget.
