USA:s historia 1789-1861
Wikipedia
| USA:s historia |
|---|
[redigera] Republikens tidiga expansion
1791 upptogs Vermont, 1792 Kentucky och 1796 Tennessee såsom självständiga stater i unionen. De närmaste presidenterna, federalisten John Adams (1797-1801) och antifederalisten Thomas Jefferson (1801-1809), hörde båda till republikens store »fäder». Under den senares styrelse upptogs 1802 Ohio såsom ny stat och förvärvades 1803 Louisiana genom köp från Frankrike, varigenom Förenta staterna befäste sitt välde i Mississippiområdet. I de stora krigen mot franska revolutionen tog republiken ingen del, men såg i stället sin handel och sjöfart uppblomstra i neutralitetens skydd. Flera gånger var likväl kriget nära, och frågan var blott åt vilket håll unionen skulle vända sina vapen. Det brutala sätt, varpå England utövade sitt herravälde över haven, skaffade slutligen seger åt det franskvänliga demokratiska partiet, och presidenten James Madison (1809-1817) tvangs emot sin vilja att förklara England krig (juni 1812). Det fördes med omväxlande lycka, till sjöss med seger för amerikanerna, till lands stundom med framgång för engelsmännen, som till och med intog Washington, vilket sedan 1800 varit förbundsregeringens säte.
Militäriskt slöts kriget med striderna vid New Orleans (jan. 1815); diplomatiskt ändades det några dagar förut (dec. 1814) genom freden i Gent. Det hade bidragit att hejda partiernas kamp, och det hade stärkt amerikanernas förtroende till egen kraft. Det sista visade sig, då presidenten James Monroe (1817-1825) en dag förkunnade de europeiska makterna, att unionen icke skulle tåla Europas inblandning i den amerikanska kontinentens affärer (jfr Monroedoktrinen). Emellertid utvidgades statsområdet mer och mer. Redan 1812 upptogs Louisiana såsom självständig stat i unionen; 1816 följde Indiana, 1817 Mississippi, 1818 Illinois, 1819 Alabama och 1820 Maine. Genom köp förvärvades från Spanien (1819) Florida, som likväl först 1845 upptogs såsom stat.
[redigera] Konsoliderandet av republiken
[redigera] Slaveriet
Intressant är att iakttaga den stora inre förändring, som republiken under denna tid undergick. Denna förändring; visar sig i tillspetsandet av den fientliga motsatsen mellan de norra och nordöstra staterna, där det rationella jordbruket, handeln och industrin skapade rikedom, där arbetaren var fri och slaveriet lyst i bann, samt de södra staterna, der plantageägaren var den ende rike, arbetaren var slav och slaveriet ansågs såsom ett livsvillkor. Så blev slavfrågan den viktigaste för unionen under årtionden: den väckte och underhöll striden mellan stater och partier. Norden tog snart genom sin större folkmängd i besittning representanthuset i kongressen; södern sökte för sig behålla senaten genom att genomdriva upptagandet av slavhållande stater. Den tog slutligen i besittning även presidentstolen, därigenom att söderns aristokrater ingick förbund med nordens yrkespolitiker, som ledde arbetaremassorna och erhöll sin belöning i statsämbeten. Slavpatronerna utgjorde kärnan i ett mäktigt parti och usurperade namnet demokrater, under det att deras motståndare i kongressen kallades med namnet whigs.
Ett första huvudmoment i fejden om slaveriet var den s.k. Missouristriden (1819-1821). Den slöts genom territoriet Missouris upptagande i unionen (1821) och antagandet av Missourikompromissen, som medgav slaveriet i Missouri, men förbjöd det i territorierna n. om 3ö° 30' n. br. (Missouris södra gräns). Efter John Quincy Adams (1825-1829), John Adams son, valdes general Andrew Jackson (1829-1837) till president. Med hans val begynte vad man kallat »söderns övervälde», som räckte fram till Lincolns dagar och representerades av presidenterna Martin van Buren (1837-1841), William Henry Harrison (1841; död 4 april s. å.), John Tyler (1841-1845), James Knox Polk (1845-1849), Zachary Taylor (1849; död 9 juli 1850), Millard Fillmore (1850-1853), Franklin Pierce (1853-1857) och James Buchanan (1857-1861).
Slavpatronerna sökte nu befästa sin makt genom ökandet av slavhållande stater. 1836 upptogs Arkansas i unionen, vilket likväl uppvägdes av Michigans upptagande (1837). Några år därefter (1845) vanns kongressens bifall till upptagandet av Florida, varemot även Iowa 1846 fick inträde i unionen. Samtidigt (dec. 1845) införlivades det från Mexico avfallna Texas. Det senare var från folkrättens ståndpunkt betänkligt och framkallade ett krig med Mexico (1846-1848). Detta slöts därmed att unionens armé under general Scott intog Mexicos huvudstad (sept. 1847) och att mexikanerna i freden i Guadalupe-Hidalgo (2 februari 1848) måste avträda Texas, New Mexico och Kalifornien. Mitt under kriget hade Förenta staterna på fredlig väg bilagt en gränstvist med England och därvid förvärvat hela Oregonterritoriet (1846). För varje år skärptes striden mellan slavstaterna och deras motståndare i norden, där freesoilers och abolitionister, som arbetade för slaveriets upphävande, vuxit till ett mäktigt parti.
Bildandet av en icke slavhållande stat, Wisconsin (1848), förmådde demokraterna till nya ansträngningar för bibehållandet av sitt herravälde. De arbetade ivrigt på utvidgandet av området för bomullskulturen och slavarbetet, och det lyckades dem (1854) att i kongressen genomdriva den s.k. Nebraska- och Kansas-billen, enligt vilken, i strid med Missouri-kompromissen, innevånarna i territorierna Nebraska och Kansas själva skulle få avgöra om slaveriet i dessa territorier skulle införas eller icke. Avsikten var att genom en agitation, som ej heller uteblev, vinna dem för slaveriet. Söderns tillvägagående föranledde vid denna tid en sammanslutning av whigs, freesoilers, abolitionister och de sansade bland nordens demokrater till ett nytt republikanskt parti, vars yttersta vänstra flygel abolitionisterna kunde anses vara. Redan vid presidentvalet 1856 var partiet nära att segra. Vid valet 6 november 1860 blev dess kandidat, Abraham Lincoln (1861-1865), utsedd till den amerikanska unionens president. Den händelsen blev avgörande för Amerikas framtid. Den hade till följd slavfrågans lösning, men först genom ett av de blodigaste inbördeskrig, som världshistorien känner.
