Andreas Baader
Wikipedia

Andreas Baader, född 6 maj 1943 i München, Bayern, Tyskland, död 18 oktober 1977 i Stuttgart, Baden-Württemberg, Tyskland, var en västtysk terrorist och en av ledarna för terroristgruppen Röda armé-fraktionen ("Baader-Meinhof-ligan").
Andreas Baader växte upp tillsammans med sin mor. Hans far försvann på fronten i slutet av andra världskriget och återfanns aldrig. Baader gjorde under tonåren revolt och valde bland annat att inte konfirmera sig och försökte övertyga sin mor att sluta fira jul. Han var en bråkstake i skolan och kom senare i klammeri med rättvisan i München. Detta var en av faktorerna till att han i början av 1960-talet flyttade till Västberlin. Han slapp dessutom att göra militärtjänst.
Baader började snart röra sig inom studentkretsar, utan att själv någonsin studera vidare, och kom snart in i den proteströrelse som växte fram bland studenterna. Baader utmärkte sig genom att vilja gå till attack genom attentat. Det var också då han träffade sin livskamrat Gudrun Ensslin.
Tillsammans med Ensslin och två andra genomförde Baader brandattentat i Frankfurt am Main 1967. Polisen kunde omgående gripa gärningsmännen, och rättegången gav Baader uppmärksamhet. Fängelsestraffet omvandlades efter en tid till samhällstjänst, och Baader arbetade bland annat inom ungdomsvården tillsammans med Ensslin. Efter att under en tid ha vistats i Paris greps Baader och sattes på nytt i fängelse. 1970 rymde han med hjälp av bland andra Ensslin och Ulrike Meinhof och bildade Röda armé-fraktionen. Fram till 1972 var han med och planerade samt genomförde terroristattentat riktade mot den västtyska staten och den amerikanska militären. Han greps i början av juni 1972 tillsammans med Jan Carl Raspe och Holger Meins i Frankfurt.
I Stammheim-rättegången dömdes Baader till livstids fängelse. Under tiden i häktet och i fängelset fortsatte Baader att vara ledare och frontfigur inom RAF. Han initierade bl.a. hungerstrejker bland RAF-fångarna. Han avled under den s.k. Dödsnatten i samband med händelserna under Deutscher Herbst 1977.
[redigera] Litteratur
- Hauser, Dorothea, Baader und Herold: Beschreibung eines Kampfes. Berlin: Fest 1997. ISBN 3-8286-0011-5
[redigera] Källor
- Aust, Stefan, Baader-Meinhof: sju år som förändrade Förbundsrepubliken. Stockholm: Symposion 1990. ISBN 91-7868-235-5