Ulrike Meinhof

Wikipedia

Ulrike Meinhof under 1960-talet.

Ulrike Marie Meinhof, alias Therese, född 7 oktober 1934 i Oldenburg, Niedersachsen, Tyskland, död 9 maj 1976 i Stuttgart, Baden-Württemberg, var en västtysk journalist, en av ledarna för den vänsterextremistiska Röda armé-fraktionen.

Ulrike var dotter till Werner Meinhof, född 1901, som var lärare och sedermera museichef i Jena och modern Ingeborg, född Guthardt. Båda hennes föräldrar dog tidigt i cancer, fadern 1940 och modern 1949. Efter föräldrarnas död övertogs vårdnaden av Ulrike och hennes storasyster Wienke av Renate Riemeck som var en vän till familjen.

Ulrike Meinhof engagerade sig inom den västtyska student- och fredsrörelsen under sin studenttid på 1950-talet. Efter utbildningen till journalist började hon som skribent på den vänsterorienterade tidningen konkret. Under 1960-talet blev hon alltmer känd som skribent och debattör i Västtyskland. 1961 gifte hon sig och kom att leva ett borgerligt liv tillsammans med maken Klaus Rainer Röhl och deras tvillingar Regina och Bettina i Hamburg. Under början av 1960-talet och under sin graviditet led hon av svår huvudvärk som senare visade sig bero på en godartad hjärntumör bakom höger ögonhåla. På grund av tumörens placering togs den inte bort utan istället opererade man in en silverklämma som skall förhindra fortsatta blödningar.

När studentrörelsen växte sig stark som proteströrelse i slutet av 1960-talet blev Meinhof alltmer engagerad. Skilsmässan 1968 från Röhl föranledde en flytt till Väst-Berlin, där proteströrelsen bland studenterna var som starkast. Hon blev bekant med Gudrun Ensslin, som engagerade Meinhof i att hjälpa Andreas Baader att fly från fängelse 1970. Detta ledde till skapandet av Röda armé-fraktionen (även kallad Baader-Meinhof-ligan), där Meinhof kom att få rollen som talaren och skribenten till gruppens manifest och slagord. I RAF:s manifest från 1971 skrev Meinhof bland annat följande:

Om fienden energiskt går emot oss, utmålar oss i så svarta färger som möjligt och överhuvudtaget inte godkänner något hos oss, så är det ännu bättre; ty det är ett bevis på att vi inte enbart dragit en klar skiljelinje mellan oss och fienden, utan att vårt arbete också haft lysande framgång.”
— Aust, a.a., s. 121,.

Trots namnet ”Baader-Meinhof” var det snarare Ensslin som tillsammans med Baader styrde gruppens agerande. Meinhof kom senare att få en alltmer undanskymd roll inom gruppen. Hon greps av västtysk polis i juni 1972 i Langenhagen i Hannover. Vid gripandet fann man i hennes bagage två handgranater, en automatpistol och en kosmetikabox med en bomb på 4,5 kilo. Mellan den 16 juni 1972 och den 9 februari 1973 satt hon häktad i rannsakningshäktet i Köln-Ossendorf. Hennes cell var vitmålad, ljudisolerad och ljuset var tänt dygnet runt. Senare åtalades hon tillsammans med övriga medlemmar i den inre kärnan av Baader-Meinhof-ligan för att gemensamt under nio aktioner dödat fyra människor och försökt döda 54 människor genom sprängattentat. De fyra medlemmarna dömdes alla till livstids fängelse. I fängelset fortsatte utfrysningen av Meinhof av de andra medlemmarna till följd av meningsskiljaktigheter inom gruppen. Meinhof påträffades hängd i sin cell i maj 1976.

[redigera] Bibliografi

Meinhof, Ulrike, Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt. Lund: Cavefors 1976.

[redigera] Litteratur

Aust, Stefan, Baader-Meinhof: sju år som förändrade Förbundsrepubliken. Stockholm: Symposion 1990.
Der Tod Ulrike Meinhofs. Bericht der Internationalen Untersuchungskommission. Münster: Unrast 2001.
Sem-Sandberg, Steve, Theres. Stockholm: Bonnier 1996.