Röda armé-fraktionen

Wikipedia

Röda armé-fraktionen (ty. Rote Armee Fraktion; RAF), även kallad Baader-Meinhof-ligan, var den mest aktiva tyska vänsterradikala revolutionära väpnade gruppen, och betraktas allmänt som en terroristorganisation. Själva kallade de sig för en stadsgerilla, ett begrepp som utvecklades av den brasilianske revolutionären och teoretikern Carlos Marighella.

Innehåll 1 Historik 1.1 Första generationen 1.2 Andra generationen 1.2.1 Deutscher Herbst 1.3 Tredje generationen 1.4 Slutet 2 Frigivning av RAF-medlemmar 3 Medlemmar 4 Attentat 5 Litteratur 6 Filmer 7 Se även 8 Referenser 9 Externa länkar

[redigera] Historik

RAF var verksamt mellan 1970 och 1998 och mördade ett drygt dussin högt uppsatta tyskar. Hösten 1977 var deras genomslag som störst, vilket ledde till en regeringskris. Många av dess medlemmar satt fängslade under 1970-talet, och flera av dem dog i fängelset under omständigheter som förorsakat olika mer eller mindre trovärdiga konspirationsteorier, se Dödsnatten. Man brukar dela in RAF i tre generationer. Det kanske viktigaste inslaget i den första generationens motivstruktur var att många framstående före detta nazister i deras föräldrageneration tillhörde den samhälleliga eliten i 1960- och 1970-talets Västtyskland och innehade ett stort antal viktiga poster inom stats- och lokalförvaltningen samt i näringslivet. Enligt RAF:s synsätt var Västtyskland bara en dåligt maskerad fortsättning av Tredje riket.

[redigera] Första generationen

Röda armé-fraktionen har sin bakgrund i den vänsterradikala studentrörelsen som fanns i Västtyskland och Västberlin i slutet av 1960-talet. Den radikala vänsterrörelsen hade Freie Universität som ett av sina centra. Efter dödsskjutningen av Benno Ohnesorg i samband med ett demonstration i Västberlin 2 juni 1967 kom Gudrun Ensslin och Andreas Baader att vara del i den grupp av radikala som ville gå ett steg längre än att demonstrera. 1968 utövade de brandattentat mot varuhus i Frankfurt am Main och flydde därpå till Frankrike. När de återvände till Västtyskland greps de och dömdes för attentanten. Gudrun Ensslin kom att få kontakt med journalisten Ulrike Meinhof som hon lyckades engagera. Meinhof hade länge varit en kritisk journalist vid vänstertidningen Konkret.

Startskottet för Röda armé-fraktionen var 14 maj 1970 då Andreas Baader fritogs av Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof i Västberlin. Baader satt då i fängelse men under förespeglingen av ett projekt ordnades ett möte vid en institution i Dahlem. I samband med fritagningen skottskades en av vakterna svårt. Ett träningsläger i Mellanöstern följde där gruppen bland annat lärde sig handskas med vapen. Återkomsten till Västtyskland åtföljdes av bankrån för att finansera gruppens attentat. Man verkade till en början i Västberlin men kom senare att utföra bankrån och attentat i Västtyskland. Bland medlemmarna i organisationens första generation fanns Thorwald Proll, Horst Söhnlein, Gudrun Ensslin, Andreas Baader, Ulrike Meinhof och Horst Mahler. Senare kom Holger Meins och Jan-Carl Raspe att ansluta sig till RAF:s inre kärna. Benämningen Röda armé-fraktionen användes för första gången 1971. Ordet "fraktion" åsyftar organisationens anspråk på att utgöra en del av en större, internationell, marxistisk kamporganisation - "Om man sätter en bil i brand är det en kriminell handling. Om man sätter hundratals bilar i brand är det en politisk handling", som Ulrike Meinhof uttryckte det.

I maj 1972 genomförde RAF ett antal bombattentat och mordbränder mot framför allt amerikanska militära mål i Tyskland, tyska polisstationer och byggnader som tillhörde Axel Springers mediaföretag Springer-Verlag. Den västtyska polisen under ledning av Bundeskriminalamt och dess chef Horst Herold intensifierade samtidigt kampen mot RAF och kunde samordna de tidigare splittrade polisiära insatserna. I juni 1972 greps sedan stora delar av gruppens ledande medlemmar (Meinhof, Baader, Ensslin, Holger Meins, Jan-Carl Raspe, Irmgard Möller), och därmed ansågs gruppens första fas vara slut. Efterhand sammanfördes de gripna RAF-medlemmarna från olika fängelserna till Stammheimfängelset i Stuttgart där också rättegången, Stammheimprocessen kom att hållas i högsäkerhetsfängelset.

Inga fler aktioner genomfördes förrän 1975 då delar av 2 juni-rörelsen ockuperade den västtyska ambassaden i Stockholm, mördade två ambassadtjänstemän samt sprängde ambassaden, se Ambassadockupationen i Stockholm 1975. De fängslade medlemmarna förde en intensiv kamp inifrån fängelserna och i domstolarna, bland annat genom hungerstrejker. Holger Meins svältdöd i fängelset orsakade stora protester och demonstrationer av den västtyska vänsterrörelsen.

[redigera] Andra generationen

Röda armé-fraktionen upplöstes i princip 1972, då dess ledare fängslades, men Röda armé-fraktionen återupplivades genom bl.a. Dr Wolfgang Huber. Huber låg bakom terroristgruppen SPK (Sozialistisches Patienten-Kollektiv, "Socialistiska Patientkollektivet") i Heidelberg varifrån flera medlemmar skulle komma att återskapa RAF och bilda den så kallade andra generationen. En annan terroristgruppering var den anarkosituationistiska 2 juni-rörelsen (Bewegung 2. Juni) i Västberlin.

Kring 1977 hade en andra generation av terroristorganisationen inlett sin verksamhet som inkluderade 2 juni-rörelsens kidnappning av Peter Lorenz - en kristdemokratisk borgmästarkandidat i Berlin. Jürgen Ponto som var chef för storbanken Dresdner Bank mördades 1977 av medlemmar ur Röda armé-fraktionen, som kallade sig Aktion Roter Morgen, däribland Susanne Albrecht och Brigitte Mohnhaupt. RAF såg riksåklagaren Siegfried Buback som ett "hot" mot sin urbana gerillaföring och på morgonen den 7 april 1977 förövade man ett attentat mot Buback när denne färdades till sitt arbete; man sköt ihjäl Buback, hans medarbetare Georg Wurster och hans chaufför Wolfgang Göbel.

[redigera] Deutscher Herbst

Under hösten 1977 följde kidnappningen av Hanns-Martin Schleyer - f.d. nazist och mäktig industrialist samt den dramatiska kapningen av Lufthansa-planet Landshut. Händelserna hösten 1977 brukar kallas Deutscher Herbst (tysk höst). De ledande personerna i den andra generationen var Christian Klar och Brigitte Mohnhaupt. Kidnappningen drog ut på tiden vad som skulle blir några dagar blev över en månads väntan på ett slut. När utvecklingen inte gick RAF:s väg valde man att mörda Schleyer och hans lik hittades senare i franska Mulhouse.

Ulrike Meinhof hängde sig själv i fängelset den 9 maj 1976. Baader, Ensslin och Raspe begick självmord i sina celler den 18 oktober 1977; detta enligt officiella rapporter. Vissa misstänker att de kan ha blivit mördade. Inte minst inom den RAF-kretsar har det lett till splittringar mellan de som anser att de mördades och de medlemmar som menar att de begick självmord.

[redigera] Tredje generationen

Klar greps av västtysk polis utanför Hamburg i november 1982 och dömdes till fängelse för bland annat mord 1985. 1982 greps även Brigitte Mohnhaupt.

Under 1980- och 1990-talen genomförde en tredje generation flera terroristhandlingar i samma stil i Tyskland. Under 1980-talet kom man att rikta sina attentat mot rustningsindustrin och mot finansvärlden, bland annat genom morden på Ernst Zimmermann 1985 och Alfred Herrhausen 1989. Samtidigt fortsatte man att genomföra attentat mot amerikanska intressen.

I samband med Tysklands återförenande 1990 framkom det att den östtyska säkerhetspolisen Stasi aktivt stött RAF ekonomiskt och logistiskt. Flera RAF-medlemmar hade även fått ny identitet och därigenom ett nytt "liv" genom att få gömma sig undan rättvisan i DDR. RAF mördade Detlev Karsten Rohwedder som ledde Treuhandanstalt 1991. Kring 1990 koncentrerade sig gruppen kring den dåvarande huvustaden Bonn och utförde bland annat ett attentat mot den amerikanska ambassaden 1991. 1993 utförde man det sista större attentatet mot Weiterstadtfängelset i Darmstadt innan den officiella upplösningen 1998. Den 27 juni 1993 sköts RAF-medlemmen Wolfgang Grams och GSG 9-mannen Michael Newrzella i Bad Kleinen i samband med en konfrontation mellan Grams och Birgit Hogefeld och polisen.

[redigera] Slutet

Ett mystiskt, åttasidigt brev med RAF:s logotyp i april 1998 utgör organisationens slutgiltiga farväl:

För nästan 28 år sedan, 14 maj 1970, uppstod RAF ur en frihetskamp. Idag avslutar vi detta projekt. Stadsgerillan i form av RAF är nu historia.

Förklaringen avslutas med en påminnelse av 26 döda medlemmar ur 2 juni-rörelsen, die Revolutionären Zellen och RAF. Slutpunkten i brevet utgörs av ett citat av Rosa Luxemburg:

Die Revolution sagt:

ich war

ich bin

ich werde sein

Svensk översättning: "jag var, jag är, jag kommer att vara"

[redigera] Frigivning av RAF-medlemmar

Från 1990-talet har RAF-medlemmar frigivits ur tyska fängelser. De flesta lever idag ett anonymt liv där t.ex. Susanne Albrecht antagit en ny identitet. Andra exempel på vad RAF-medlemmar gör idag är Silke Maier-Witt som är fredsaktivist. En liten del har vanliga arbeten, t.ex. journalist, lagerarbetare och lärare.^[1]

Den 12 februari 2007 meddelade en domstol i Stuttgart att Brigitte Mohnhaupt ges villkorlig frigivning då domstolen bedömer att hon inte längre utgör en säkerhetsrisk. Frisläppandet ska enligt planerna ske en månad efter beslutet. Brigitte Mohnhaupt friges i enlighet med tysk rättspraxis. 70 % av tyskarna är enligt opinionsundersökning motståndare till att någon av dess personligheter skall friges.
Den 25 mars 2007 frigavs hon.

[redigera] Medlemmar

Se vidare Lista över medlemmar i Röda armé-fraktionen

[redigera] Attentat

RAF:s attentat.

• 22 december 1971 Bankrån i Kaiserslautern - en död
• 11 maj 1972 US Armys Europahögkvarter (Frankfurt am Main - en död och 13 skadade
• 12 maj 1972 Bombattentat mot LKA i München och polishögkvarteret i Augsburg - fem skadade poliser
• 16 maj 1972 Sprängattentat mot åklagaren Wolfgang Buddenberg i Karlsruhe - hans fru som kör bilen skadas.
• 1972 Axel Springer Verlag (Hamburg)
• 1972 US Armys högkvarter i Heidelberg - tre döda soldater, fem skadade
• 25 april 1975 Ambassadockupationen i Stockholm 1975
• 7 april 1977 Siegfried Buback mördas i Karlsruhe.
• 1977 Jürgen Ponto och två medpassagerare mördas i Oberursel
• 5 september - 18 oktober 1977 Hanns-Martin Schleyer kidnappas i Köln och mördas
• 1977 Flygplanet Landshut (gjord av RAF-sympatisörer)
• 25 juni 1979 Mordförsök mot Alexander Haig
• 15 september 1981 Mordförsök mot Kroesen
• 1984 Sprängattentat mot Natoskola i Oberammergau
• 1 februari 1985 Ernst Zimmermann mördas i München
• 8 augusti 1985 Den amerikanska soldaten Edward Pimental mördas
• 8 augusti 1985 Sprängattentat på Rhein-Main Air Base i Frankfurt am Main
• 9 juli 1986 Karl Heinz Beckurts och hans chaufför Eckhard Groppler mördas i ett sprängattentat i Strasslach
• 10 oktober 1986 Gerold von Braunmühl mördas i Bonn
• 20 september 1988 Attentat mot Hans Tietmeyer i Bonn
• 30 november 1989 Alfred Herrhausen mördas i Bad Homburg
• 27 juli 1990 Attentat mot Hans Neusel i Bonn
• 13 februari 1991 Amerikanska ambassaden i Bonn
• 1 april 1991 Detlev Karsten Rohwedder
• 27 mars 1993 Weiterstadtfängelset (Darmstadt)

[redigera] Litteratur

• Dan Hansén och Jens Nordqvist, Kommando Holger Meins (2006) ISBN 91-7389-152-5.
• Sem-Sandberg, Steve, Theres (2004) ISBN 9188748758.
• Baumann, Bommi, Wie alles anfing/How it all began (2000) ISBN 0889780455.
• Astrid Proll, Baader-Meinhof: Pictures on the run 67-77 (1998) ISBN 3931141845.
• Kumm, Björn, Terrorismens historia (1998) ISBN 9188930238.
• Wunschik, Tobias, Baader-Meinhofs Kinder - die zweite Generation der RAF (1997) ISBN 3531130889.
• Vague, Tom, Televisionaries: The Red Army Faction Story 1963-93 (1994) ISBN 1873176473.
• Peters, Butz, RAF - Terrorismus in Deutschland (1991) ISBN 3421066191.
• Aust, Stefan, Baader-Meinhof - sju år som förändrade Förbundsrepubliken (1990) ISBN 9178682355.
• Cavefors, Bo, RAF: Texter (1977) ISBN 9150406515.
• Ekerwald, Carl-Göran, Ulrike Meinhofs förbjudna tänkesätt (1976) ISBN 9150405098.

[redigera] Filmer

Flera filmer har gjorts kring RAF eller om tysk terrorism med RAF som bakgrund.

• 2003 - Stockholm 1975
• 2002 - Starbuck Holger Meins
• 2002 - Baader
• 2001 - Black Box BRD
• 2000 - Tystnaden efteråt (ty. Die Stille nach dem Schuss)
• 1997 - Dödsspelet (ty. Das Todesspiel)
• 1986 - Stammheim (film)
• 1979 - Den tredje generationen
• 1978 - Deutschland im Herbst

[redigera] Se även

• Ostpolitik

[redigera] Referenser

1. ^ Artikel ur Der Spiegel (8/2007) - 17.02.2007

[redigera] Externa länkar

• rafinfo.de (tyska)
• baader-meinhof.com (engelska)
• Linderborg, Åsa. ”Hur kunde de bli terrorister?”. Aftonbladet, 2005-04-23.