Arbetarlitteratur

Wikipedia

Proletärförfattare kallas ibland de författare som ägnar sig åt arbetardiktning, det vill säga ofta skriver självupplevda berättelser ur arbetarnas vardagsliv, ibland kallat socialrealism. Flertalet av dem är självlärda, så kallade autodidakter, vilket inte hindrar att man bland dem finner såväl akademiledamöter som nobelpristagare: Artur Lundkvist, Harry Martinson och Eyvind Johnson, för att nämna några. På 1920-talet debuterade flera av dessa författare, utöver de redan nämnda Ivar Lo Johansson, Rudolf Värnlund och Josef Kellgren. Bland framstående, utländska arbetardiktare brukar nämnas Maxim Gorkij och Martin Andersen Nexø. Andra delen av autodidakten Gorkijs självbiografi har den talande titeln "Mina universitet".

Innehåll

1 Ivar Lo-Johansson om "proletärförfattare"
2 Kända proletärförfattare
3 Svenska arbetarförfattare
4 Arbetarförfattare i andra länder

[redigera] Ivar Lo-Johansson om "proletärförfattare"

Del av en essä ur hans sista bok "Råd till en författare", utgiven 1988 (Källa: Ivar Lo-Johansson-sällskapet):

"Den svenska litteraturhistorien berikades 1921 med ett nytt ord, proletärdiktare. Det var en akademisk litteraturvetare, Richard Steffen, som kom med det. Han ville med det inget ont. Benämningen gällde några begåvade kroppsarbetare och autodidakter som gett ut skönlitterära böcker. Ett par av de utnämnda gillade termen. Andra av dem, isynnerhet då skalderna, avvisade den. De ville vara "riktiga diktare".

Men benämningen proletärförfattare vann burskap. Tio år senare hade Sverige fått minst tjoget av dem. Det svenska kulturetablissemanget började bli irriterat. Poeterna ansågs ofarliga men prosaförfattarna fick mothugg om de inte istället, med än starkare effekt, tegs ihjäl.

I Sverige fanns fortfarande en bred klassklyfta, och när proletärdiktningen såg ut att ta plats från den gamla borgerliga litteraturen, började man varna för intränglingarna. I brådskan stämplades proletärförfattarna som kommunister. Det blev vanligt, utom att beteckna arbetarromanerna och novellerna som estetiskt undermåliga, att förklara dem apa efter sovjetlitteraturen. I misshugg hade man kommit att kalla riktningen "socialrealism"."

[redigera] Kända proletärförfattare

Se även socialrealism.

Författare ur denna kategori brukar ibland kallas Proletärförfattare. Svensk arbetarlitteratur (2006) av Lars Furuland och Johan Svedjedal är den handbok som grundligast tar upp arbetarlitteraturen allt från begynnelsen i slutet av 1880-talet till nutid.