Ardenneroffensiven

Wikipedia

Ardenneroffensiven

Datum	16 december 1944 - 28 januari 1945
Plats	Ardennerna, Belgien
Utfall	Amerikansk seger

Stridande

USA

Tyskland

Befälhavare

Dwight D. Eisenhower, Bernard Montgomery

Gerd von Rundstedt, Walter Model

Styrka

600,000 man, 1000 stridsvagnar, 1200 stridsplan, 400 artilleripjäser

550,000 man, 700 stridsvagnar, 1900 arilleripjäser

Förluster

40,400 döda & saknade
50,200 sårade
733 stridsvagnar

42,700 döda & saknade
45,600 sårade
700 stridsvagnar

Ardenneroffensiven är benämningen på den månadslånga motoffensiv som den tyska armén ingående i Heeresgruppe B (armégrupp B) utförde i Ardennerna i södra Belgien, mot de västallierades styrkor den 16 december 1944 till den 28 januari 1945, under slutet av andra världskriget. Slaget anses som ett av de blodigaste slagen i amerikansk militär historia. I det engelska språket benämns slaget oftast som The battle of the Bulge (Bulge=utbuktning). Det tyska kodnamnet för offensiven var Unternehmen Wacht am Rhein ("operation vakt vid Rhen"). Slaget benämns också ibland för Rundstedtoffensiven med hänvisning till den tyska fältmarskalken Gerd von Rundstedt som då var formell befälhavare över de tyska styrkorna på västfronten.

Väderförhållandena under slaget var mycket krävande med bland annat snöstormar, gyttja, underkylt regn och tjock dimma.

Offensiven anges ibland felaktigt som tyskarnas sista större offensiv under andra världskriget, dock kan Ardenneroffensiven anses som Tysklands sista försök att vända krigslyckan under andra världskriget. Parallellt med Ardenneroffensiven genomförde tyska flygvapnet (Luftwaffe) en sista flygoffensiv för att återta initiativet i flygkriget mot de allierade. Se Operation Bodenplatte. Söder om Ardennerna påbörjades en mindre och inte lika välkänd tysk offensiv den 1 januari 1945, Operation Nordwind.

[redigera] Bakgrund

Under sensommaren 1944 hade Tyskland drabbats av mycket svåra militära nederlag både på östfronten (Operation Bagration) och västfronten i Normandie. De västallierade och Röda Armén närmade sig Tredje rikets öst- respektive västgräns. Tyskland fick under hösten 1944 ett andrum på grund av att både de västallierade och Röda Arméns offensiver avstannade främst på grund av brist på underhåll. Det stod dock klart att Tyskland skulle förlora kriget om de inte lyckades gå till motoffensiv och återta initiativet.

Idén att gå till motoffensiv var i mycket stor utsträckning Adolf Hitlers egen, många av hans generaler ansåg att den tyska armén var för svag för att genomföra en större offensiv efter alla nederlag under sommaren-hösten 1944. Västfronten valdes som den lämpligaste fronten att gå till motoffensiv på. Hitler menade att även en stor seger på östfronten inte skulle rubba det strategiska förhållandet gentemot Röda Armén och fronten i Italien valdes bort bland annat på grund av olämplig terräng.

Grundtanken med offensiven, som Hitler yttrade redan den 16 september på en lägeskonferens, var att bryta igenom de allierades relativt svagt bemannade frontavsnitt i Ardennerna (Ardennerna sågs som ett "lugnt" frontavsnitt) och fortsätta mot Antwerpen och i princip återupprepa segern från 1940. Hitler hoppades att en stor seger på västfronten skulle möjliggöra ett andrum som skulle tillåta att resurser kunde föras över till östfronten för att stoppa Röda Armén. Hitler hoppades också att den missämja och de slitningar som fanns mellan de brittiska och amerikanska styrkorna, bland annat mellan de högsta befälhavarna Eisenhower och Montgomery, skulle öka om de utsattes för ett nederlag och därigenom leda till en brytning mellan USA och Storbritannien. Författare har påpekat att Hitlers politiska och psykologiska överväganden inför offensiven i stort var korrekta. Samtidigt hade de tyska officerare som protesterade sannolikt rätt i att Tysklands resurser var alltför små för att sätta igång en offensiv med så stora ambitioner.

Som många högre tyska officerare påpekade efter kriget var de rent militära realiteterna bakom planen mycket tveksamma. Kort sagt, planen var mycket överambitiös med hänsyn till Tysklands försvagade militära styrka. Wehrmacht hade inte sent under 1944 den styrka som krävdes för att offensiven skulle lyckas fullt ut. Adolf Hitler ansåg trots detta att det var nödvändigt att gå till offensiv, från hans synvinkel var det den sista chansen att rädda Tyskland från totalt nederlag.

Tyskland erhöll ett visst andrum under hösten 1944 då både de västallierades och Röda Arméns framryckning mattades av på grund av främst underhållsproblem. Trots den allierade bomboffensiven mot tyska fabriker och infrastruktur gick den tyska krigsproduktionen på högvarv vilket innebar att stora mängder ny krigsmateriel kunde tillföras de enheter som slagits sönder under sommarens nederlag. Under hösten 1944 drogs de illa tilltygade tyska pansardivisionerna som hade stridit i Normandie ur frontlinjen och erhöll ny utrustning och manskap. Samtidigt sattas flera nya divisioner upp (Volksgrenadier-divisioner). Tyskland krigsmakt, Wehrmacht, återhämtade sig påtagligt de tre sista månaderna av 1944. De effektiva och fortfarande fullt fungerande tyska järnvägarna (Deutsche Reichbahn) var en förutsättning för att tyskarna kunde koncentrera tillräckligt mycket underhåll inför offensiven. Tyskarna var mycket noggranna för att dölja alla förberedelser inför offensiven, vilket i stort sett lyckades. Bland annat skedde truppförflyttningar och tågtransporter till utgångsläge inför offensiven gradvis och enbart under dygnets mörka timmar. Stor omsorg lades också vid att hemlighålla den kommande offensiven för de egna trupperna. Detta fick bland annat till följd att tyska officerare på lägre- och mellannivå (regemente och nedåt) fick bristfälligt med tid att förbereda sina enheter på den kommande uppgiften eftersom de fick reda sin uppgift förrän cirka ett dygn före offensivens början.

Uppladdningen inför Ardenneroffensiven är ett tydligt exempel på tyska krigsmaktens stora förmåga att återhämta, trots de mycket stora nederlagen. Den tyska stridsmoralen bland soldaterna och lägre befäl var påfallande hög inför offensiven, kanske särskilt inom divisionerna i Waffen-SS. De högre officerarna var, som redan nämnts, mer skeptiska.

Även om sommarens optimism bland de allierade (många trodde att kriget skulle vara slut innan årsskiftet 1944/45) hade mattats av på grund av det hårdnande tyska motståndet, var den allmänna uppfattningen bland de högre allierade befälhavarna var att den tyska armén inte var kababel till större offensiva operationer. Man underskattade helt enkelt Wehrmacht. Därför togs de allierade med överraskning när offensiven inleddes. Detta var en viktig orsak till de tyska framgångarna under offensivens första vecka. En annan viktig orsak till tyskarnas framgång var det dåliga vädret vilket innebar att de allierade inte kunde utnyttja sitt överlägsna flyg fullt ut.

[redigera] De tyska och allierade styrkorna

Tre tyska arméer drogs samman för offensiven - 6. SS Pansararmèn (chef Sepp Dietrich), 5. pansararmén(chef general Hasso von Manteuffel) och 7. armén. Sammanlagt ingick 22 divisioner, varav fem pansardivisioner, i den första anfallsvågen. Omkring 1000 stridsvagnar sattes in i det första anfallet den 16 december. Samtliga tyska divisioner var relativt utvilade hade ofta mellan 75-90% av full styrka vid offensivens igångsättande. Dock rådde stor skillnad i kvalité mellan olika enheter vilket avspeglade det faktum att Tyskland varit i krig i fem år och började lida stor brist på utbildat manskap. Det rådde särskilt stor brist på erfarna och välutbildade officerare på kompani- och plutonsnivå liksom underofficerare. Även om stridsmoralen generellt var hög var ofta infanteriets utbildning i strid bristfällig. Många tyska soldater hade nyligen överförts från Luftwaffe eller den tyska marinen och hade kort utbildning i markstrid. Detta innebar att de ofta uppträdde klumpigt och med onödigt stora förluster och misslyckades med att kringå och infiltrera amerikanskt motstånd, vilket välutbildat tyskt infanteri tidigare i kriget hade klarat av (se infiltrationstaktik). Dock var utrustningen överlag av mycket god kvalité. De tyska divsionerna i Ardennerna var utrustade med bland annat Panther-stridsvagnar, Nebelwerfer raketkastare och Panzerfaust pansarskott. Infanteriet var rikligt utrustat med automatvapen, bland annat MG 42 kulsprutor och StG-44 automatkarbiner. Dock rådde det stor brist på transportfordon.

De amerikanska styrkorna som försvarade Ardenner-avsnittet utgjordes av sex divisioner, varav en pansardivision, vid offensivens början. De amerikanska förbanden ingick i den 1. armén, under generallöjtnant Cortney Hodges. Flera av de amerikanska divisionerna hade inte varit i strid innan, andra hade förlagts vid området för att återhämta och erhålla ersättningsmanskap. Tyskarna hade alltså ett kraftigt numerärt överläge vid offensivens början.

De amerikanska förbanden hade överlag sämre stridsvagnar än tyskarna. Sherman stridsvagnens prestanda var jämförbar med tyskarnas Panzer IV men var gravt underlägsen tyskarnas vanligaste stridsvagn, Panther. Amerikanarna hade 242 Shermanstridsvagnar och 182 pansarvärnskanonvagnar vid Ardenner-avsnittet vid offensivens början. Amerikanarna hade också ofta sämre infanterivapen än tyskarna. Dessutom hade de amerikanska infanteridivisionerna relativt sett för få stridande soldater i förhållande till underhålls- och understödspersonal vilket innebar att divisionerna var känsliga för förluster eftersom större delen av förlusterna drabbade de stridande skyttesoldaterna.

Amerikanska arméns största styrka var dess fältartilleri. Tyskarna hade ända sedan 1942 sett ner på det amerikanska infanteriet men fruktat artilleriet. Det amerikanska artilleriet var tveklöst andra världskrigets bästa med många och bra artilleripjäser, gott om ammunition samt kort tid från målupptäckt till bekämpning. Ofta var det det amerikanska artilleriet, inte infanteri eller stridsvagnar, som genom träffsäker och kraftsamlad indirekt eld stoppade tyska anfall.

[redigera] Specialoperationer

I planen ingick även att sända tyska kommandosoldater i amerikanska uniformer bakom amerikanarnas frontlinje för att sprida förvirring och desinformation (se huvudartikel Operation Greif). Denna operation skapade en hel del oreda bland amerikanarna den första veckan av offensiven. En mindre luftlandsättningsoperation genomfördes också (se huvudartikel Operation Stösser), dock utan framgång.

[redigera] Slagets förlopp

Offensiven inleddes tidigt på morgonen den 16. december. Tyskarna uppnådde både strategisk och taktisk överraskningseffekt. Den första veckan var framgångsrik för tyskarna, speciellt på 5. pansararméns frontavsnitt. Bland annat inringades två hela amerikanska regementen vid Schnee Eifel och tvingades kapitulera. 5. pansarármen uppnådde ett genombrott och tyska 2. pansardivisionen nådde den 24. december byn Foy-Notre-Dame, endast några kilometer från floden Meuse. Dock misslyckades man med att erövra den viktiga knutpunkten Bastogne som hölls av den amerikanska 101. Luftburna Divisionen. Bastogne kringicks av tyska enheter men staden erövrades aldrig.

På den 6. SS pansararméns frontavsnitt gick det avsevärt trögare för tyskarna, delvis på grund av hårt amerikanskt motstånd, delvis på grund av olämplig terräng för pansarförband. Här uppnådde tyskarna inget egentligt genombrott med undantag för en stridsgrupp ur 1. SS Pansardivisionen Leibstandarte Adolf Hitler (Kampfgruppe Peiper).

När de allierade hämtat sig från det första överraskningen gick de till motoffensiv, med bland annat den amerikanska 3:e armén under befäl av den dynamiske amerikanske generalen George S. Patton. Pattons 3:e armé lyckades snabbt ändra sin anfallsriktning och påbörja anfall mot tyskarnas södra flank, delvis i syfte att undsätta Bastogne. Bättre väder, vilket innebar att det allierade flyget kunde användas fullt ut, samt en allmän allierad överlägsenhet i numerär och underhåll pressade tyskarna tillbaka.

Kampfgruppe Peiper, som lyckats bryta igenom på det norra avsnittet, stoppades till slut av amerikanskt motstånd och brist på förnödenheter och inringades vid byn Stoumont. Detta tvingade tyskarna att överge alla sina tunga vapen och stridsvagnar samt genomföra en utbrytning till fots. Detta lyckades, men Kampfgruppe Peiper var som enhet förintad.

Redan kring den 24. december insåg de högre tyska officerarna att offensiven hade misslyckats och ville avbryta den, men Hitler vägrade. I slutet av december och i början av januari stod de hårdaste striderna kring staden Bastogne, där flera av pansardivisionerna ur Waffen-SS koncentrerades. Även om striderna var hårda stod det klart att offensiven hade misslyckats. Cirka en månad efter offensivens igångsättande var tyskarna i princip tillbaka där de hade startat. De pansardivisioner ur Waffen-SS som deltagit sändes till östfronten, Se Operation Frühlingserwachen.

[redigera] Slagets följder

Offensiven hade liten inverkan på det totala krigsförloppet. Visserligen vann tyskarna stora segrar de första dagarna, men i offensiven förbrukades de sista resterna av den tyska krigsmaktens strategiska offensiva förmåga samtidigt som man underlättade för den ryska framryckningen på östfronten. I det större perspektivet var troligtvis Ardenneroffensivens största effekt att den tyska fronten i Polen kollapsade i januari 1945 (se Wisła-Oder-offensiven) eftersom större delen av de bäst utrustade tyska pansarförbanden satts in i Ardennerna, och således nedprioriterades förstärkningar och underhåll till östfronten.

[redigera] Krigsförbrytelser

Enheter ur Waffen-SS gjorde sig skyldiga till omfattande brott mot krigets lagar, bl.a. förband ur Waffen-SS-divisionen Leibstandarte Adolf Hitler (Kampfgruppe Peiper). Denna enhet gjorde sig skyldig till krigsförbrytelser, till exempel den omskrivna massakern i Malmédy den 17 december. Detta utesluter dock inte att även allierade soldater utförde oegentligheter som stred mot krigets lagar.

[redigera] Ardenneroffensiven i populärkultur

Slaget har fått relativ stor uppmärksamhet i västerländsk populärkultur, film och strategispel. Att tyskarna satte igång en så pass stor motoffensiv i slutet av kriget, de tyska kommandooperationerna, det envisa amerikanska försvaret av Bastogne mm förefaller har skapat ett relativt stort intresse för slaget. Ardenneroffensiven har gett upphov till ett flertal datorspel och konfliktspel liksom filmer. Exempel på datorspel är Close Combat IV, the battle of the Bulge samt Decisive Battles, the Ardennes Offensive, båda från 1999. Exempel på brädspel är "Kampfgruppe Peiper" som ingår i Advanced Squad Leader. Filmen The battle of the Bulge från 1965 är ett tidigt (och grovt historiskt inkorrekt) exempel på film inspirerad av Ardenneroffensiven, ett antal avsnitt ur den amerikanska serien Band of Brothers utspelar sig under Ardenneroffensiven (avsevärt mer historiskt korrekta) , bland annat ett avsnitt från belägringen av Bastogne. Den amerikanska filmen Saints and Soldiers från 2005 visar massakern i Malmédy. Slaget är även relativt välbelyst i militärlitteraturen.

15 december 1944

Andra halvan av december 1944

"Battle of the bulge", december 1944-januari 1945

[redigera] Litteratur

Cole, Hugh M: The ardennes: battle of the bulge (1965)
Delaforce, Patrick: The Battle of the Bulge (2004) (eng) ISBN 0-582-78493-X
Goolrick, William K & Tanner, Ogden: The Battle of the Bulge (1979) (eng) ISBN 0-80942-531-9
Merriam, Robert E: The Battle of the Bulge (1965) (eng)
Parker, Danny S (ed): Hitler's Ardennes offensive - the German view of the Battle of the Bulge (1997) (eng) ISBN 1-85367-272-6
Toland, John: Battle - the story of the Bulge (1959) (eng)
Zaloga, Steven J: Battle of the Ardennes (2003) (eng) ISBN 1-84176-560-0
Zaloga, Steven J: Battle of the Bulge (2004) (eng) ISBN 1-84176-810-3