Daniel Solander

Wikipedia

Daniel Solander, född 19 februari 1733 i Piteå, död 13 maj 1782 i London. Son till kontraktsprosten och riksdagsmannen Carl Solander och Magdalena Bostadia. Ogift. Naturforskare, naturhistoriker, upptäcktsresande, lärjunge till Carl von Linné.

Daniel Solander föddes 1733 i Piteå gamla stad, nuvarande Öjebyn. Vid sjutton års ålder kom han till Uppsala och blev en av Linnés främsta lärjungar. 1753 företog han en botanisk resa i Pite lappmark, och troligen även Torne lappmark 1755; insamlingarna finns i Riksmuseet och Bergianska trädgården.

Av Linné sändes han 1759 till England, dit han anlände 1760, fördröjd av en sjukdom. Linné föreslog att han skulle utnämnas till professor i S:t Petersburg, men han avböjde. 1763 fick han tjänsten som biträdande bibliotekarie vid British Museum.

Genom sin bekantskap med Joseph Banks kom han att deltaga i James Cooks världsomsegling med skeppet HMB Endeavour som ledde fram till upptäckten av Nya Zeeland och Australien. 1772 företog han med Banks och Uno von Troil (sedermera ärkebiskop) i en resa till Island.

Från 1773 var Solander verksam som konservator vid British Museum, 1764 erhöll han medlemskap i Royal Society, och blev 1771 och ca 1763 utnämnd till hedersdoktor vid Universitetet i Oxford i juridik resp. medicin. 1773 invaldes han i Vetenskapsakademien.

Solander räknas som en av Englands främste naturhistoriske auktoriteter.

Han har hedrats med att få platser runt om i världen uppkallade efter sig. Till exempel i England, Australien, Kanada (Solander Island i British Columbia) och i Nya Zeeland (Solander Islands söder om sydön). I sin hemstad Piteå finns Solandergården och Solanderparken. 2007 så invigs en vetenskapsby med hans namn.

2001 utgavs frimärken i en samutgåva mellan Sverige och Australien som minne av Solanders botaniska upptäckter i Australien

Auktorsnamnet Sol. kan användas för Daniel Solander i samband med ett vetenskapligt namn inom botaniken. (Wikipedia-artiklar som använder auktorsnamnet)