Estoniakatastrofen

Wikipedia

Modell av M/S Estonia i Tallinns marinmuseum

Estoniakatastrofen kallas förlisningen av färjan och passagerarfartyget M/S Estonia den 28 september 1994. Fartyget gick under i svår storm under sin färd från estländska Tallinn till Stockholm. Ombord fanns 989 personer, både passagerare och besättning, varav 852 förolyckades genom att frysa ihjäl eller drunkna. Av dem var 501 svenskar. Olyckan är den största fartygskatastrofen i nordiska farvatten genom tiderna.

[redigera] Olyckan

Färjan väntades anlända till Stockholm kl 09.30 CET den 28 september 1994, men 01.22 EET, då fartyget befann sig utanför Åbo skärgård, sände besättningen ut nödanropet Mayday. Bogvisiret hade lossnat, och vatten trängde in på ett av de nedre däcken. En stund senare hade fartyget en cirka 30–40 graders slagsida mot styrbord.

Man tror att slagsidan uppkom för att de bilar som fanns på bildäck inte var fastsurrade, utan började röra sig när vattnet trängde in.^{[källa behövs]} Efter ett tag gled de åt ett håll och orsakade lutningen. Sex minuter efter det första nödanropet försvann all radiotrafik med M/S Estonia.

Totalt räddades 94 passagerare och 43 besättningsmedlemmar. Dessutom bärgades 95 döda kroppar. Bland de döda fanns sångaren och underhållaren Pierre Isacsson samt den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten Lennart Pettersson.

Efter katastrofen lovade både den avgående svenske statsministern Carl Bildt och den tillträdande Ingvar Carlsson att man skulle göra allt som var möjligt för att bärga skeppet

[redigera] Gravfrid

Förlisningen ägde rum på N 59°23′ E 21°42′, c:a 22 sjömil (40 km) med bäring 157° från finska Utö. Gravfrid har avtalats för platsen för vraket, för att hindra vrakplundring eller gravskändning genom dykning i området. Bestämmelserna styrs i en egen lag, Lag (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia^[1], vilken säger att dykningar i det skyddade området kan ge böter och fängelse upp till två år, förutom om verksamheten är på myndighetens begäran, för att täcka över fartyget eller utförs för att bekämpa föroreningar eller skyddande av den marina miljön.

Sverige har dock inte aktivt avtalat gravfrid med omkringliggande länder, utan har önskat av de flesta länder att skriva under avtalet.

[redigera] Estoniafilmen

Den tyska journalisten Jutta Rabe ignorerade gravfriden för att göra vrakdykningar och spela in en film. Vid undersökningen hade hon stöd av några av de anhöriga, som hade hopp om att de skulle få en bättre förklaring på olyckan än vad som framställts av haveriutredarna.

Filmen heter Baltic Storm och handlar om en ung journalist som undersöker olyckan, och inser att ryska attentatsmän ligger bakom dådet. Denne har nämligen fått reda på att regeringen döljer information om att färjorna används som hemliga transportmedel av högteknologiska komponenter från Ryssland som säljs till USA.

[redigera] Konspirationsteorier

Katastrofen har gett upphov till ett antal mer eller mindre välunderbyggda konspirationsteorier som har det gemensamt att de hävdar att katastrofen inte var en olycka. En del hävdar att bogvisiret öppnades med vilja för att dumpa smuggelgods, andra att fartyget sänktes med sprängladdningar. Förespråkare för dessa teorier hävdar även att makthavarna känner till vad som verkligen hände, men att det döljs av någon anledning. Den tyska journalisten Jutta Rabe anser det bevisat att Estonia har utsatts för sprängning. Hon bygger sitt antagande på de metallurgiska analyser gjorda på en bit från Estonia som hon deltog i att bärga.