Flamländska
Wikipedia
| Flamländska (Vlaams) | |
|---|---|
| Talas i: | Belgien |
| Region: | Flandern |
| Antal talare: | 6.000.000 |
| Rankning: | inte i top 100 |
| Klassificering: | indoeuropeiska
germanska |
| Officiell status | |
| Officiellt språk i: | inget |
| Språkmyndighet: | ingen |
| Språkkoder | |
| ISO 639-1 | xy |
| ISO 639-2 | xyz (B) / abc (T) |
| SIL | DEF |
Flamländska (nederländska: Vlaams) är den allmänt vedertagna termen för de nederländska dialekter som talas i Belgien. Termen används för att skilja det från det som talas i Nederländerna. Standardnederländska skiljer sig från flamländskan i det avseendet att man i Belgien föredrar ålderdomligare ord som också anses "mjukare" i uttal och konversation än de nederländska dialekterna, och anses ofta pittoreskt av invånare i Nederländerna. Som kontrast uppfattar belgarna nederländarnas språk som hårt och gutturalt, och en del anser det till och med vara arrogant och mästrande. Anledningen till det sista är att standardnederländskan verkar påverkas mer av de nederländska dialekterna än av de flamländska, så att flamländarna kan få intrycket att det är nederländarna som avgör deras språk.
Innehåll |
[redigera] Dialekter
Flamländskan delas in i tre rätt generella dialekter: Vlaams (West-Vlaams, Oost-Vlaams), Brabants (Antwerps, Brabants/Bryssel) och Limburgs. De har alla en mängd lånord från franskan använda i vardagstal. Ett exempel är fourchette istället för vork (gaffel). I synnerhet Bryssel har haft stort inflytande från franska eftersom drygt 75% av befolkningen i huvudstaden talar franska. Limburgs är nära besläktat med nederländska Limburgs. En egenhet i West-Vlaams (och i mindre utsträckning Oost-Vlaams, är att uttalet av det "mjuka g:t" (en som tyskans "ach"-ljud fast tonande) är nästan identiskt med "h"-ljudet (en tonande glottal frikativa). I West-Vlaams uttalas man "ui" som "u" och "ij" som "i" (inte "huis" utan "hùs" (hus), inte "ijs" utan "ys" (is)). Några flamländska dialekter är så avvikande att de enligt vissa lingvister skulle kunna räknas som egna språk. Västflamländska i synnerhet har betraktats som ett sådant. Det bör också noteras att dialektuppdelningen inte följer geopolitiska gränsen särskilt väl. Antwerp-Brabant-gruppen talas till exempel även i södra Nederländerna och det gör även limburgska dialekter. Västflamländska talas även i en liten del av Frankrike, på gränsen till Belgien.
[redigera] Historik
Det flamländska skriftspråket, som grundades på den levande flamländska dialekten av det nederländska språket, hade in på 1900-talet behållit den äldre nederländska rättskrivningen (med till exempel ae för långt "a", y för diftongen "ij" av ursprungligt långt i, såsom aerde, "jord", mynheer, "min herre", vilket skrivsätt, tillsammans med en del provinsialismer, var huvudskillnaden från nederländskan i Nederländerna, som då antagit ett nyare skrivsätt (med aa, ij i de nämnda fallen). Under 1900-talet har detta skriftspråk helt och försvunnit, och ersatts av standardnederländskans skriftspråk.
Sedan den flamländske lingvisten, skalden och historikern Willems länge kämpade för en gemensam rättskrivning för flamländskan och nederländskan samt sökte bevisa att skillnaden mellan dialekterna endast var marginell, åstadkoms på språkkongressen i Gent 1841 en sammanslutning mellan de båda skriftspråken.
Ordböcker, som före Gent 1841 sedan kallades flamländska, heter efter 1841 nederländska. "Dictionnaire néerlandais-français" av abbé Olinger (1874) kallades i äldre upplagor med den gamla rättskrivningen "flamand-français". Även om skriftspråket i Belgien även efter 1841 i flera punkter (till exempel ifråga om ordval, genus, syntax och fraseologi) hade avvikelser från det som användes i Nederländerna, kom skillnaden mellan flamländska och nederländskan i Nederländerna snabbt att ha tillämpning snarast på folkspråken.
