Gutniska

Wikipedia

Gutniska eller gutamål är namnet på det språk eller den nordiska dialekt som talas på ön Gotland. Gutniskan tillhör den germanska språkfamiljen och räknas till de nordiska tungomålen. I motsats till övriga folkmål i Sverige härstammar gutniskan varken från fornsvenska, forndanska eller fornnorska utan har ett eget fornspråk.

[redigera] Historia

Någon gång mellan 800 och 1000 e.Kr. splittrades det fornnordiska språket upp i en västlig och en östlig gren. Från den västliga bildades så småningom norskan och dess dotterspråk isländska och färöiska. Från den östliga bildades svenskan, danskan och gutniskan. Av de tre senare språken står svenskan och danskan varandra närmast medan gutniskan på många sätt avviker från de övriga två.

Indelningen av de nordiska språken är traditionell. På många sätt står gutniskan i realiteten närmare de västnordiska spåken än de östnordiska. Vissa drag i det gutniska språket är till och med så säregna och leder så långt tillbaka i tiden att man med visst fog kan betrakta gutniskan som en särskild gren av de nordiska språken, skild från både västnordiska och östnordiska.

Från 900-talet fram t o m 1500-talet talades forngutniskan på Gotland. Den finns representerad i ett stort antal runinskrifter och i "Gutalagen" (med Gutasagan), skriven i slutet av 1200-talet, samt i ytterligare några medeltida handskrifter.

På 1600-talet inträffade en del novationer i det gutniska språket, bl a diftongerades längre vokaler och språket tog allt större intryck från tyska och danska, varför man ofta väljer denna tid som slutpunkt för forngutniskan. Från denna tid och framåt finns väldigt få skriftliga vittnesbörd. Gutniskan förblev emellertid det officiella språket på Gotland fram till dess att ön blev en del av det svenska konungariket vid Brömsebrofreden år 1645.

Idag existerar gutniskan som en talad dialekt på framförallt Gotlands sydöstra del. Ett allmänt accepterat skriftspråk saknas. Allt som oftast används svenskt alfabet och svensk stavelsenorm. Det bör dock påpekas att det på senare tid har utförts allvarligt menade försök till att (åter-)skapa en stavelsenorm, framförallt av kulturföreningen Propago.

[redigera] Ordförråd och grammatik

Kännetecknande för gutniskan är bevarandet av de gamla diftongerna, t ex au i auge (öga), och haust (höst). Diftongen ai som redan under vikingatiden i övriga nordiska fornspråk ändrades till ei och så småningom i svenskan till e kvarstod i gutniskan, t ex stain (sten), bain (ben). Diftongen oy som motsvarar isländskans ey finns i t ex hoy (hö) och stoyte (stöta). Vidare kan gutniskan även uppvisa en triftong som förekom redan i forngutniskan men som saknas i övriga nordiska språk, nämligen iau i t ex biaude (bjuda), skiaute (skjuta).

Andra arkaismer är till exempel bevarandet av gammalt långt -a där huvudparten av de nuvarande Skandinaviska dialekterna utvecklat ett å-ljud eller diftong. Det heter således graate (gråta), laate (låta), baat (båt) etc. Äldre kort i liksom y och u lever också kvar oförändrade i gutniskan, t ex vid (ved), fylge (följa) och stukk (stock).

Gutniskan har även utvecklat en del nya diftonger vilket gör språket tämligen vokalrikt. Långt e har således blivit ei, långt i har blivit äi (eller ei i vissa dialekter med sammanfall av gammalt långt e) , långt o har blivit åo, långt u har blivit eu och långt y har blivit öy. Exempel: trei (trä(d); jmf. isländska tré), bäite/beite (bita; jmf. isl. bíta), såol (sol; jmf. isl. sól), heus (hus; jmf. isl. hús) och stöyre (styre; jmf. isl. stýri). Notera att gutniska, till skillnad från de övriga skandinaviska språken, aldrig har haft långt ä (jmf. fornisländska æ) eller långt ö (jmf. fisl. œ), utan de motsvaras av långt e/ei resp. långt y/öy, t ex kleidar (kläder; från forngutniska kléþr, jmf. fisl. klæðr) och böykar (böcker; från fgut. býkr, jmf. fisl. bœkr).

Konsonanter som i svenska och norska leniserats framför mjuka vokaler uttalas fortsatt hårt i gutniskan (liksom i danskan, isländskan och länge också i Roslagsmål). G i gikk (gick) uttalas alltså verkligen som ett g och inte som ett (d)j. Detta gäller även konsonantgrupper, t ex skiaute (skjuta) och stienne (stjärna).

På grammatikens område kan nämnas att gutniskan, liksom de flesta dialekter på svenska fastlandet, har bevarat tre genus. Substantivets bestämda former är t ex olika beroende på kön, töysi - tösen (feminint), luku - luckan, (feminint), sorken - pojken (maskulint), brauste - bröstet (neutrum). Även adjektiven böjs enligt genus, t ex garden ier läitn (gården är liten), toylu ier läiti (spillkråkan är liten), skipe ier läite (skeppet är litet).

När det gäller ordförrådet har det hävdats att det finns vissa överensstämmelser med gotiskan. Som exempel kan anföras att gutniskan i likhet med gotiskan har -i och -u där andra nordiska dialekter har -e och -o och att -u framträder som -o framför -r. Vidare används ordet lamb för får, vilket gutniskan och gotiskan är ensamma om bland de germanska språken. Det latinska ordet lucerna finns bevarat som ett tidigt lån i gotiskans lukarn och forngutniskans lukarr, men saknas i de övriga germanska fornspråken. Huruvida ovanstående exempel beror på tillfälligheter, lån, eller ett gemensamt arv är ovisst.

För övrigt har gutniskan tagit emot en del lånord från bland annat tyska och danska. Från mitten av 1600-hundratalet och i synnerhet från och med 1800-talet har gutniskan rönt stort inflytande från svenskan. Den gutniska som lever kvar idag och som vanligtvis brukar refereras till som gutamål är i hög grad ett gutniskt/svenskt blandspråk. Den talas i framförallt öns södra delar runt socknarna När och Lau. En särskild variant benämnd Fårömål finns representerad på Fårö. Den skiljer sig på många sätt från gutniskan på "fastlandet". På övriga Gotland talar man idag en svensk dialekt benämnd gotländska som har lånat melodin från gutniskan och några enstaka ord men som annars inte har mycket gemensamt med det gamla språket.

[redigera] Språkexempel

Som språkexempel anförs här en översättning av fader vår till gutniska samt ett utdrag ur Genesis:

Gutniska:

PATER NOSTER

Ore fadar, deu sum iest äi himmelin

Hailige varde ditt namn,

Kumbe ditt räike neste uss,

Varde däin vilo, sum äi himmelin so u pa iordi.

De daglige braud gi uss äi dag u fyrlat uss ore skuldar

Sum vör fyrlatum daim, sum uss skulduge ieru

U laid ai uss inn äi fristelse,

Men heldar fräi uss fran de aumbe

Fyr räike ier ditt u makti u herlihaiti

Äi fran no u äi ivuge täidar.

Amen

Svenska:

FADER VÅR

Fader vår som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn.

Tillkomme ditt rike.

Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.

Vårt dagliga bröd giv oss i dag, och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse

utan fräls oss ifrån ondo.

Ty riket är ditt och makten och härligheten

i evighet.

Amen.

FRÅN GENESIS 1

Gutniska:

"Ei fystringi skop Gud Himmel u iord. U iordi var oyde u tomb, u myrkar var yvar diaupi, u Guds Ande flakrede yvar vatnet. U Gud segde: "Vare liaus till, u liaus blai till. U Gud sag liauset, at hed var gutt. Da skillde Gud liause fran myrkre u kallede liauset Dagar u myrkre Nat u vart kveld u morgu hin fyrste dagin.

U Gud segde: Vure att feste vatn mille u skilte vatn fra vatn. U Gud gerde feste u skilde hed vatnet sum var undar festi fra de vatn sum var ovan festi."

Svenska:

"I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och Guds ande svävade över vattnet. Och Gud sade: "Varde ljus, och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott. Och Gud skillde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset Dag och mörkret kallade han Natt och det blev afton och det blev morgon , den första dagen.

Och Gud sade: Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten från vatten. Och Gud gjorde fästet och skilde vattnet under fästet från vattnet ovan fästet."