Fornnordiska
Wikipedia
Fornnordiska kallas idag det germanska språk som talades i Norden fram till slutet av vikingatiden. Av de vikingatida nordborna själva användes orden dansk tunga eller norröna för att beteckna det inhemska språket. I dagens Norge betecknar norrøna vanligtvis endast den fornvästnordiska varianten av fornnordiska, en distinktion som emellertid var okänd för forntidens nordbor.
Fornnordiskan förekom nämligen i tre kända dialekter: fornöstnordiska i Sverige och Danmark, som främst är känt genom runinskrifter; forngutniska på Gotland, känt genom Gutasagan; samt fornvästnordiska i Norge, på Island och Färöarna, som är den bäst kända dialekten, eftersom Eddan, de isländska sagorna med mera skrevs på denna dialekt. Skillnaderna mellan de nordiska dialekterna var dock så små under vikingatiden att de enkelt överträffas av regionala uttalsvariationer inom ett enskilt nordiskt land idag.
Fornnordiska utvecklades från urnordiska (känt från äldre runinskrifter) och gav upphov till dagens nordgermanska språk. På 700-talet hade det germanska språk som talades i Skandinavien (urnordiska) genomgått några större förändringar och utvecklats till fornnordiska. Detta språk fortsatte att förändras under 800-talet, men förändringarna var inte likartade i hela språkområdet. Senast under 900-talet hade det splittrats upp i tre olika dialekter, de ovan nämnda fornvästnordiska, fornöstnordiska och forngutniska. Språkgränserna utgjordes av natur- och geografibarriärer där dialekterna så att säga "flöt över" i varandra eftersom inga klara gränser fanns. Av denna anledning utgör t ex språket i östra Norge under denna tid ett slags mellanstadium mellan fornvästnordiska och fornöstnordiska.
Fornnordiskan har påverkat ett flertal av de främmande språk som nordmännen kom i kontakt med. Särskilt tydligt är detta i engelskan. Många engelska dialekter, t ex skotska, innehåler en hög andel fornnordiska lånord, och det utdöda fornvästnordiska språket Norn talades tidigare av ättlingarna till nordiska bosättare på Orkneyöarna och Shetlandsöarna. Även andra språk som ryska och t o m franska har påverkats av fornnordiskan.
Fornöstnordiska benämns ofta rundanska i Danmark respektive runsvenska i Sverige, även om dessa var i princip identiska fram till 1100-talet. Dialekterna bär denna benämning på grund av att de skrevs med runalfabetet. Till skillnad från urnordiskan, som skrevs med den äldre futharken, skrevs fornnordiska med den yngre futharken som endast hade 16 bokstäver. På grund av det begränsade antalet tecken användes många runor för en rad olika fonem. Runan som betecknade vokalen u användes också för att skriva o, ø och y. Runan för i användes även för att skriva e.
Dagens efterföljare till fornnordiska är de östnordiska språken svenska och danska, samt västnordiska språken norska, isländska och färöiska. Genom sin isolering på Island och Färöarna har de senare två språken genomgått mindre förändringar än språken på fastlandet, vilka dessutom utvecklats liknande i fråga om grammatik och vokabulär, och man talar därför ofta om en kontinental och en insulär gren (ögren) av de nordiska språken.
Fornnordiskans sista talare lär ha levt ända in på början av 1100-talet.
