Högtemperatursupraledare

Wikipedia

En högtemperatursupraledare svävar ovanför en magnet (med kokande kväve under), visandes på Meissnereffekten, ett av villkoren för supraledning.

Högtemperatursupraledare är material som är supraledande vid temperaturer över kokpunkten för flytande kväve (-196 °C eller 77 K), den kryogeniska temperatur som är lättast att uppnå, till skillnad mot vanliga supraledare som når detta tillstånd endast om de når temperaturer på ett fåtal kelvin.

Innehåll

1 Historik
2 Olika typer av högtemperatursupraledare
3 Pågående forskning
4 Källor

[redigera] Historik

Termen "högtemperatursupraledare" användes först om gruppen av keramiska kuprat-perovskit-material som J. Georg Bednorz och K. Alexander Müller upptäckte 1986 och som de fick nobelpriset för redan året efter. Upptäckten av högtemperatursupraledaren L BCO, med en kritisk temperatur på 35 K, blev mycket uppmärksammad då det tidigare antagits omöjligt att uppnå supraledning vid såpass "höga" temperaturer.

På sistone har även andra okonventionella supraledare upptäckts. Vissa av dessa har ovanligt höga kritiska temperaturer T_c, och kallas därför även de högtemperatursupraledare, även om rekordet fortfarande innehas av en kuprat-perovskit. (T_c=138 K eller -135 °C) (även om något högre övergångstemperaturer uppnåtts under förhöjt tryck). Trots detta anser forskare att om man någon gång kommer finna material som är supraledande vid rumstemperatur kommer dessa tillhöra någon annan familj av material.

[redigera] Olika typer av högtemperatursupraledare

De flesta material med höga kritiska temperaturer är kuprater, som La_1.85Ba_0.15CuO₄, YBCO (Yttrium-Barium-Koppar-Oxid) och besläktade ämnen.

Alla kända högtemperatursupraledare är av Typ-II.

[redigera] Pågående forskning

Ett av de stora olösta problemen inom modern fysik är att förstå hur supraledning uppstår i dessa material; vilken mekanism som får elektronerna att forma Cooperpar.

Trots intensiv forskning och lovande idéer har forskarna ännu inte lyckats besvara denna fråga. En anledning till detta är att materialen det är fråga om vanligen har väldigt komplexa strukturer med flera lager. (Som till exempel BSCCO), vilket gör teoretisk modellering svårt. De många nya, viktiga upptäckter som görs på området gör dock att många forskare optimistiskt tror att de kommer förstå processen fullständigt om sisådär ett decennium.