Homeopati
Wikipedia
Homeopati, från grekiskans homeos "lika" och pathos "lidande". Ett kontroversiellt terapeutiskt system som skapades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755-1843). Grundidén för homeopatin är att ett ämne som kan skapa vissa symptom hos en frisk individ kan bota samma symptom hos en sjuk individ.
Metodiken innebär bland annat att man späder ut blandningar med dessa ämnen, i allmänhet så långt att slutresultatet inte längre innehåller några påvisbara aktiva substanser samt en tro på att "lika botar lika". Homeopatin står i konflikt med väletablerad vetenskap och kända experimentella resultat och anses därför av många vara ett typexempel på pseudovetenskap.
Innehåll |
[redigera] Homeopatins historia
Homeopatin som begrepp och behandlingsmetod uppfanns av den tyske läkaren Samuel Hahnemann i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet samt förfinades och populariserades av amerikanen James Tyler Kent i slutet av 1800-talet, men principen som sådan är ännu äldre. Redan de gamla romarna använde sig av principen att bota en sjukdom med samma ämne som orsakade den. Det finns emellertid inga belägg för att så skulle vara fallet varför denna tanke helt förkastas av vetenskapen.
Enligt berättelsen upptäckte Hahnemann principen när han åt kinin och fick feberfrossor som biverkning. Han kom då på att eftersom kinin ges mot just feberfrossor kanske det kunde vara så att samma medel som orsakar ett visst symptom hos en frisk människa botar samma syptom på en sjuk.
Hahnemann och hans lärjungar ansåg att det var viktigt att ha en helhetssyn på kroppen och själen, inte bara koncentrera sig på de enskilda sjukdomssymptomen. Trots det är en homeopatisk behandling väldigt symptominriktad. Hahnemann själv ägnade mycket tid tillsammans med sina patienter, ställde frågor till dem och intresserade sig för detaljer i deras dagliga liv. Homeopatin var på många sätt en reaktion mot dåtidens ofta smärtsamma behandlingsmetoder med till exempel åderlåtning och liknande. Homeopaterna anser att konventionell medicin felaktigt ser symptom som tecken på en underliggande sjukdom, medan homeopatin istället ser symptom som kroppens sätt att bekämpa sjukdomar och därför skall uppmuntras.
[redigera] Olika homeopatiska teorier
Det finns flera olika homeopatiska skolor med olika bakomliggande teorier. Ett homeopatiskt preparat är definitionsmässigt ett preparat som har tillverkats i enlighet med en homaopatisk farmakopé (Källa: E.A.C.H Homeotherapy). Förutom att det finns olika nationella homeopatiska farmakopéer finns det även olika farmakopéer i de olika skolorna som klassisk homeopati, isopati (se nedan) och antroposofisk läkekonst.
[redigera] Klassisk homeopati
Homeopatin hävdar att varje symptom, hos en frisk människa, som orsakas av en giftig dos av en substans, kan botas av ett preparat som tillretts av samma substans. Med Hahnemanns egna ord: simila similibus curentur ("låt lika bota lika"). Homeopatins sjukdomsbegrepp skiljer sig från den konventionella medicinens. Grundorsaken till en sjukdom anses snarare vara psykisk än fysisk, och sjukdomar anses yttra sig först genom emotionella symptom (som exempelvis begär eller avsky) och om de inte behandlas övergår de enligt teorin så småningom till fysiska symptom.
Detta resonemang leder också till att bakterier och virus måste vara effekter av, inte orsaker till, sjukdomar.
Ett homeopatiskt läkemedel tillverkas genom en process som kallas "dynamisering" eller "potensiering". Detta innebär att man utgår från ur "urtinktur" bestående av till exempel 1 g aktivt ämne i 99 g vatten och successivt späder detta enligt en fastställd process. Ur den ursprungliga lösningen utvinner man "första potensen" genom att ta 1 ml av den ursprungliga lösningen och tillsätta 99 ml vatten. Man slår sedan flaskan med denna ny lösning mot något hårt, eller skakar den häftigt, ett föreskrivet antal gånger för att frigöra de läkande krafterna. Därefter utvinner man på motsvarande sätt "andra potensen" genom att upprepa utspädningen. När denna process upprepats 100 gånger har man erhållit den hundrade "centesimalpotensen" (C100). Såpass utspädda ämnen innehåller med största sannorlikhet inte en enda molekyl av det aktiva ämnet. Med stigande potens sägs dock läkemedlet bli starkare och därmed också svårare att hantera. Ofta nöjer man sig med lägre potenser som C30 eller använder andra spädningsproportioner, så kallade D- eller LM-potenser, där man vid varje steg späder 10000 respektive 50000 gånger. Dessa olika typer av potenser anses emellertid inte vara likvärdiga på grund av det olika antalet dunkningar, "potensieringar".
Valet av potens när man ordinerar mot en sjukdom beror hur "djupt" man bedömt att sjukdomen ligger. Till exempel är 12 en vanlig startpunkt vid akuta tillstånd och 30 används för kroniska problem. Den totala utspädningsfaktorn anses mindre betydelsfull än antalet successiva spädningar som gjorts. I Tyskland är D-potenser vanligast medan det i USA och Indien oftast är C-potenser som används.
[redigera] Klinisk homeopati
Klinisk homeopati är en förenklad variant av klassisk homeopati, där man utgår från de viktigaste symptomen, istället för som i klassisk homeopati där man går igenom en stor mängd symtom och andra omständigheter som för en utomstående kan te sig irrelevanta, men som har stor vikt för en klassisk homeopat. (för en klassisk homeopat kan det exempelvis anses relevant om patienten upplever att besvären förbättras eller förvärras av olika yttre omständigheter, såsom magproblem som blir bättre eller sämre efter måltid; astma som blir bättre eller sämre av kall och fuktig luft osv.) Denna metod tillämpas framförallt vid akuta sjukdomar. Det finns också homeopatiker som anser att vissa preparat har visat sig vara särskilt effektiva och som skriver ut dem utifrån den kliniska bilden.
[redigera] Kombinationshomeopati
Homeopatiska kombinationsprodukter innehåller ett fåtal homeopatiska preparat. Preparaten är utvalda för att ge synergetiska effekter. Ibland kan det även vara ett sätt att ge en standardiserad behandling till många. Genom att kombinera de vanligaste medlen mot exempelvis hösnuva, anser man sig kunna ge samma preparat till ett stort antal patienter och slipper då ge ett preparat som är speciellt anpassat till individen.
[redigera] Antihomotoxisk terapi och homotoxikologi
Enligt en teori framlagd av H. H. Reckeweg år 1955 är kroppen normalt i "balans" (homeostas), men ibland uppstår en obalans som ger sig uttryck i form av sjukdom. Detta tillstånd kallade han homotoxikos (homotoxicosis), och han menade att det orsakades av toxiner.
[redigera] Isopati
Medan klassisk homeopati grundas i teorin "lika botar lika" i betydelsen liknande (similia similibus curentur) grundas isopatin i teori att "likadan botar likadan" (aequalia aequalibus curentur). Skillnaden är att i den klassiska homeopatin anses det preparat som ger likvärdiga biverkningar med symtomen lindra sjukdomen, medan det i isopatin är exakt samma ämne som orsakar sjukdomen som är lindrande. Till exempel ges homeopatiskt utspätt amalgam mot amalgamförgiftning. Isopati kan även ges förebyggande med avsikt att stärka organismen.
[redigera] Övriga skolor
- Antroposofisk homeopati
- "biokemisk" homeopati
- Spagirisk/Spagyrisk homeopati
- Gemmoterapi
- Lithoterapi
- Resonanshomeopati
[redigera] Kritik mot homeopatin
Mycket av den kritik och kontrovers som omger homeopati kretsar kring de mekanismer som föreslagits ligga bakom den påstådda effektiviteten hos starkt utspädda preparat. Homeopatiska preparat är nämligen normalt så utspädda att de inte kan innehålla något av värde. De små doserna av de mest potenta medlen kan inte alla innehålla ens en enda molekyl av den ursprungliga verksamma substansen och kan därför rimligen inte ha någon effekt överhuvudtaget förutom möjligen placeboeffekten.
Homeopatins försvarare argumenterar att det är ointressant hur det fungerar. Det viktiga är att det fungerar. Man jämför bland annat med acetylsalicylsyra som användes i åratal inom den konventionella medicinen utan att den exakta mekanismen bakom var känd. Det resonemanget är dock felaktigt eftersom acetylsalicylsyrapreparat innehåller farmakologiska mängder (500 mg i en typisk tablett) av den verksamma substansen vilket naturligtvis innebär att den kan ha (och har) effekt. Inom den vanliga medicinen används dock också en del behandlingsmetoder och läkemedel som inte har en vetenskaplig förklaringsmodell över verkningsmekanismen.
Kritikerna anser att det finns en fundamental skillnad mellan att inte förstå den exakta mekanismen bakom en bevisad behandlingsmetod och att sakna varje tänkbar mekanism för en obevisad behandlingsmetod.
Kärnfrågan blir därför om det finns vetenskapliga studier av tillfredställande kvalitet som påvisat någon behandlingseffekt av homeopatiska preparat. För närvarande finns inga sådana studier som inte starkt kritiserats och ifrågasatts. Tidskriften The Lancet publicerade i augusti 2005 en studie, genomförd av Aijing Shang et al, i vilken placeboeffekten mellan homeopatiska preparat och konventionella medicinska preparat jämfördes. Slutsatsen som drogs av undersökningen var att resultaten av de homeopatiska preparaten ej avvek med statistisk signifikans från placeboresultaten, medan det, naturligtvis givet samma konfidensgrad, var bevisat att den traditionell medicinen gav effekt.
Homeopatin avvisas av vetenskapen som en pseudovetenskap, Man anser att homeopatin är en kvarleva från alkemins tid. De fall av positivt resultat som finns kan lätt förklaras av slumpen och anses inte statistiskt säkerställda.
Skeptikern James Randi har erbjudit en belöning på 1 miljon US dollar till den som på något sätt kan påvisa skillnaden mellan rent vatten och valfritt homeopatiskt preparat. Ett (misslyckat) försök sändes 2002 i BBCs TV-program Horizon. Försöket har kritiserats för oklarheter från Randis sida beträffande vad som utgjorde godkända resultat och för att försöket inte övervakades av oberoende instanser.
Vissa utövare av homeopati är negativa till vaccinationer och andra exempel på konventionell medicinsk behandling, vilket har gett upphov till stark kritik och varningar för att oreglerad homeopatisk verksamhet skulle utgöra en stor risk för allvarliga medicinska följder för patienterna.
Ett annat problem har varit vanvård av djur. På grund av karensregler för slakt och mjölkning vill många djurhållare inte medicinera sina djur i onödan. Eftersom homeopatika i Sverige inte får säljas i sådana doser att de ur medicinsk synpunkt kan ha någon effekt är det då lockande att ge djuren homeopati. Det finns ett otal exempel i den medicinska litteraturen på djur som fått homeopati istället för läkemedel och till följd av detta lidit svårt och i värsta fall avlidit på grund av sjukdomar som är lätta att behandla med vanliga läkemedel.[källa behövs]
[redigera] Försvar av homeopatin
Försvarare av homeopatin påpekar att majoriteten av de som får professionell homeopatisk behandling är nöjda med resultaten. Man argumenterar också att varje behandling som får patienten att må bättre är värdefull, oavsett om den står i konflikt med etablerad medicinsk behandling eller inte. Diskussionen om huruvida resultaten av behandlingarna beror på placeboeffekten eller inte anses akademisk. Dessutom hänvisas till fall där det påstås att sådan effekt inte kan vara förklaringen, som behandling av små barn och djur.
Viss modern forskning tyder på att ju mer en substans späds ut desto mer tenderar dess molekyler att klumpa ihop sig[Ifrågasatt faktauppgift][källa behövs]. Förespråkare anser att detta skulle kunna vara en tänkbar förklaring till homeopatins resultat. Detta förklarar dock inte varför utspädningarna är nödvändiga för att de homeopatiska preparaten ska få verkan. Inte heller har man vid dessa försök drivit utspädningen så långt som normalt görs inom homeopatin.
I sin bok från 1995, The Consumer's Guide to Homeopathy ägnar Dana Ullman ett helt kapitel åt "Vetenskapliga bevis för Homeopatisk Medicin". Han anger bland annat en undersökning från 1991 där tre professorer i medicin från Nederländerna, varav ingen var homeopat, utförde en litteraturgenomgång (ibland felaktigt kallad meta-analys) av tjugofem års forskning av användandet av homeopatiska mediciner och publicerade sina resultat i British Medical Journal. Undersökningen omfattade 107 kontrollerade försök, av vilka 81 visade på positiv effekt av homeopatisk medicin, 24 visade att de inte hade någon effekt, och 2 var tvetydiga. Professorerna angav att "mängden positiva resultat överraskade oss".
[redigera] Nuvarande status och acceptans av homeopati
I västvärlden är homeopatin en relativt svag rörelse som numera betraktas som en pseudovetenskap. Det är tillåtet i Sverige att sälja homeopatmedel i spädningar från D6 och uppåt, eftersom de ur medicinskt hänseende är utan läkemedelseffekt och de ska inte ses som en ersättning för medicinska läkemedel. Medlen måste dock vara registrerade hos Läkemedelsverket. "Homeopat" är en oskyddad beteckning som vem som helst får använda, och som inte står under Socialstyrelsens tillsyn. Homeopatisk verksamhet regleras istället genom Lagen om Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. För att bli "homeopraktiker" måste man däremot ha genomgått Svenska Homeopraktikers riksförbunds krav på utbildning. De olika homeopatförbundet i Sverige arbetar dock allt mer för att den homeopatiska utbildningen skall likna den i många andra EU-länder och ställer krav på viss nivå av homeopatisk utbildning, samt vanlig medicinsk utbildning.
I Tyskland täckte tidigare den allmänna sjukförsäkringen homeopati och andra former av alternativmedicin, men sedan 1 januari 2004 gäller inte detta längre. I övriga Europa är homeopatin i allmänhet ännu oreglerad och utanför det allmänna försäkringssystemet. Sedan 2001 regleras homeopati inom EU av direktiv 2001/83/EC. De senaste tilläggen till detta direktiv ålägger medlemsstaterna att införa speciella registreringsprocedurer för homeopatiska preparat. Storbritanien har homeopatin inlemmad i sitt sjukförsäkringssystem och på många platser praktiseras där homeopati på särskilda homeopatiska sjukhus [källa behövs], bland annat på Glasgow Homoeopathic Hospital i Glasgow, byggt 2002.
I USA regleras homeopatiska behandlingar av Food and Drug Administration. För homeopatiska behandlingsmedel krävs inga speciella tillstånd av FDA och inga krav finns på bevisad ofarlighet eller effekt före försäljning av sådana preparat. Inga krav finns heller på märkning med bäst före-datum eller liknande, mestadels på grund av en stark homeopat-lobby. Däremot får homeopatiska medel inte saluföras som "medicin" eller med påståenden om att de har medicinska effekter. Homeopatiska medel har sina egna märkningar där aktiva substanser ej behöver anges. Homeopatiska preparat som påstås verka mot vissa allvarliga sjukdomar får dock endast försäljas mot recept.
I många Europeiska länder använder veterinärer homeopatiska läkemedel på djur.
Det finns en stor marknad för homeopatiska behandlingar i en del andra länder som exempelvis Indien.
Kritiker mot, och förespråkare för, homeopati är inte överens huruvida försök under kontrollerade former har visat på effekt av sådana behandlingar eller inte. Vissa undersökningar har givit resultat som stöder homeopati, men kritiker har angivit att dessa försök haft allvarliga brister. 1997 publicerade den brittiska medicinska tidskriften The Lancet en övergripande analys av 89 olika kliniska undersökningar. Artikeln har använts av båda sidorna som stöd för respektive åsikt. Men 2005 publicerades i The Lancet en artikel där det enligt forskarna bekräftades att homeopatiska medel saknar effekt. I efterhand har dock artikeln kritiserats som ofullständig, även av etablerade forskare.
Det fåtal undersökningar av vetrinärhomeopati som visat på en (mycket svag) positiv respons på homeopati som homeopater brukar framhålla har kritiseras för att de inte använder dubbelblinda kontroller, dvs. de homeopater som behandlar djuren vet själva om ifall djuren får placebo eller det undersökta preparatet. Det kan tyckas en mindre detalj, men i liknande undersökningar i riktig medicin har man noterat att läkare bryr sig betydligt mer om den medicinerade gruppen djur än om placebogruppen. Djur som folk bryr sig om har en marginellt större chans att tillfriskna spontant än ignorerade djur. Vissa homeopater påstår att det "inte går" att göra dubbelblinda kontroller eftersom "behandlingen är individuell" (varför homeopaterna inte kan göra behandlingen utan att veta om deras ordinerade vatten är placebo eller ej framgår dock ej).
[redigera] Referenser
- H.A.C.H., "Homeotherapy. Definitions and therapeutic schools", ISBN 2-9511467-0-1
- Kleijnen J., Knipschild P, ter Riet G., "Clinical trials of homeopathy", British Medical Journal 1991;302:316-23
- Linde K., Clausius N., Ramirez D., Eitel F., Hedges LV, et al., "Are the clinical effects of homeopathy placebo effects? A meta-analysis of placebo-controlled trials", Lancet 1997;350:834-43
- Reilly D, Taylor MA, Beattie NG, Campbell JH, McSharry C, Aitchison TC, et al., "Is evidence for homeopathy reproducible?", Lancet 1994;344:1601-6
- Consumer's Guide to Homeopathy, Dana Ullman
[redigera] Externa länkar
- Organon der Heilkunst -Hahnemann's originaltext på tyska
- Definition av homeopatiska läkemedel - Läkemedelsverket
- Amerikanska Food and Drug Administrations uttalanden om homeopati
- VoF - Webresurser - Huvudsakligen kritiska artiklar om homeopati
