Hugo Grotius
Wikipedia
Hugo Grotius (Hugo de Groot, Huig de Groot), kallad "folkrättens fader", född 10 april 1583 i Delft, Holland, död 28 augusti 1645 i Rostock, Tyskland, nederländsk humanist, historiker, teolog, jurist, naturrättsfilosof; Sveriges ambassadör i Paris 1634-1644. Gift med Maire van Reigersberch.
Hugo Grotius var son till kuratorn vid universitetet i Leiden Jan de Groot. Han visade tidigt anmärkningsvärd begåvning, och inskrevs vid universitetet vid elva års ålder, samt doktorerade vid 15. Han blev guvernör av Rotterdam 1613. 1619 blev han politisk fånge men flydde med hjälp av sin hustru till Paris 1621, där han 1625 publicerade sin doktrin om naturrätt De Jure Belli Ac Pacis, som i hög grad kommit att påverka utformandet av folkrätten. Sex år senare kunde han återvända till Amsterdam, men då ett pris sattes på hans huvud tvingades han fly igen, denna gång till Tyskland. Där mötte han Axel Oxenstierna som använde sitt inflytande till att tillsätta Grotius som svensk ambassadör i Paris, ett ämbete i vilket Grotius bidrog till ett fördrag som kom att bli slutet på det Trettioåriga kriget. När han fått avsked av drottning Kristina, led han skeppsbrott på Östersjön, och avled i Rostock den 28 augusti 1645 av sviterna.
[redigera] Bibliografi
- De Jure Belli ac Pacis (1625)
- Mare liberum (1609)
- De Jure Praedae
