Kexholm
Wikipedia
Kexholm, (Kakensholm, Käkisalmi på finska) stad uppbyggd kring fästningen med samma namn i ryska Karelen. Fästningen Kexholm (fi. Käkisalmi, karelska. Käksalm, i Novgorod: Korela, ry. Priozersk (Приозерск) (alt Prioziorsk)), byggt på två öar i floden Vuoksen vid sjön Ladoga, anlades under tidig medeltid, sannolikt av karelare. Det omnämns i en novgorodisk krönika 1143 och arkelogiska fynd från 1100-talet bekräftar dess existens. I svenska källor nämns det 1294. Fästningen blev centrum för Kexholms län, ett historiskt förvaltningsområde som omfattade de karelska områdena väster och nordväst om sjön Ladoga. Under medeltiden tillhörde området Novgorod.
Under det tredje korståget år 1293 mötte inte den svenska korshären, under Torkel Knutssons ledning, något allvarligt motstånd då man erövrade västra Karelen. För att säkerställa sin nyvunna position uppförde marsken fästet Viborg på en holme i det smala inloppet till Suomenvedenpohja, där floden Vuoksens nedre arm utmynnade. Sålunda hade man kontroll över karelarnas gamla vattenväg från Finska viken till Ladoga. Han var dock inte nöjd med detta, utan ville även få kontroll över floden Vuoksens övre arm där den förenade sig med sjön Ladoga och där Kexholm var beläget. Orten var befäst och tjänade som en stödjepunkt för novgorodernas maktposition i Karelen. Den intogs med storm, men redan år 1295 dukade den fåtaliga svenska garnisonen under för ett övermäktigt ryskt angrepp från Novgorod. Under Kexholms befälhavare Sigge Lake kämpar svenskarna till sista man. Ryssarna förstärkte härefter befästningsverken ansenligt, och det skulle dröja nästan trehundra år innan fästet på nytt betvingades av svenska vapen under den Nordiska tjugofemårskriget / Långa ofreden, ett krig som varade mellan åren 1570-1595.
Kriget kännetecknades av växelvisa härjnings- och plundringståg. Det fördes i Estland, Ryssland, Karelen, Finland och så långt västerut som i Österbotten. År 1580 utvecklade sig kriget under andra hälften till svensk favör, då den tidigare franske legoöversten Pontus de la Gardie (1520-1585) utnämndes till överbefälhavare över de svenska styrkorna i Finland och Estland. Segrarna vanns därefter i huvudsak av svenskarna. Den nya överbefälhavaren var mycket brutal i sin krigföring och förintade manstarkare ryska trupper, forcerade snabbt i landskapet med igensnöade skogar och frusna vattendrag. I november 1580 erövrades Kexholm efter ett par dagars belägring. Staden brann ner till grunden, men slottet stod kvar. Ett år senare intog svenskarna Narva. Invånarna vägrade att kapitulera, så de slaktades under stormningen. Andra platser som Ivangorod, Jama och Koporje erövrades. Kanonerna ”galten” och ”suggan”, som finns på Gripsholms slott, togs vid erövringen av Ivangorod 1581. Ståthållaren på Olofsborg i Savolax, Klas Hermansson Fleming, slogs bland annat i trakterna kring sjön Onega (öster om sjön Ladoga) som också plundrades. Kriget blev ohållbart för båda krigförande parter. I Teusina (Täysina), skrevs den 18 maj 1595, ett fredsföredrag.
Kexholm hölls dock besatt ända fram till år 1597 och övergick snart igen i svensk ägo genom freden i Stolbova 1617 och blev förvaltningscentrum för Kexholms län. Sommaren 1656 försökte ryssarna erövra Kexholm och Olofsborg, men belägringarna upphävdes. Den karelskortodoxa befolkningen i Kexholms län, som Per Brahe d.y. kallade för ”våra ryssar”, hade hälsat ryssarna som befriare och medverkat aktivt i kampen på deras sida, med den konsekvensen att när det sedan blev lugnare tider flydde en stor del av de ortodoxa invånarna till Ryssland. Kexholms län var en erövrad provins och saknade därför bl.a. representation vid riksdagarna. Kexholm erövrades på nytt av ryssarna 1710 och blev en del av Ryssland i freden i Nystad 1721, men överfördes till storfurstendömet Finland år 1812. Kexholm var efter förlusten av ställningen som förvaltningscentrum 1710 ett lokalt handelscentrum, som ekonomiskt överskuggades av Viborg. Under mellankrigstiden 1918-1939 expanderade Kexholm tack vare järnvägsförbindelsen (1917) och trävaruindustrin. Staden avträddes till Sovjetunionen 1940, återerövrades av finländarna men led svåra skador 1941 och avträddes på nytt 1944. Idag bor cirka 15 000 invånare därstädes och räknas såsom stad i Ryska federationen.
[redigera] Se även
[redigera] Länkar
| Finländska områden, som överläts till Sovjetunionen efter andra världskriget |
| Helt överlåtna städer: Kexholm | Sordavala | Viborg |
| Helt överlåtna köpingar: Björkö | Lahdenpohja |
| Helt överlåtna socknar: Björkö | Harlu | Heinjoki | Hiitola | Hogland | Impilax | Jakimvaara | Kanneljärvi | Kaukola | Kirvus | Kivinebb | Kronoborg | Kuolemajärvi | Kexholms landskommun | Lumivaara | Lövskär | Metsäpirtti | Mohla | Nykyrka | Petsamo | Pyhäjärvi | Rautu | Ruskeala | Räisälä | Sakkola | Salmis | Seitskär | Soanlax | Sordavala landskommun | S:t Andrea | S:t Johannes | Suistamo | Suojärvi | Terijoki | Tytterskär | Valkjärvi | Viborgs landskommun | Vuoksela | Vuoksenranta | Äyräpää |
| Delvis överlåtna: Enare | Ilomants | Jäskis¹ | Kides | Korpiselkä² | Kuusamo | Lappee | Nuijamaa | Parikkala | Pälkjärvi² | Säkkijärvi² | Rautjärvi | Ruokolax | Saari | Salla | Simpele | Tohmajärvi | Uguniemi | Vahviala² | Veckelax | Vederlax | Värtsilä | Ylämaa |
| Andra betydande orter: Elisenvaara | Enso | Ihantala | Ilmes | Kolosjoki | Kyyrölä | Pitkäranta | Pölläkkälä | Trångsund |
| 1. Den del som kvarblev på finländskt område sammanfogades med grannkommunerna 1948. 2. Den del som kvarblev på finländskt område sammanfogades med grannkommunerna 1946. De kommuner som helt överlåtits upphörde att existera år 1948 |
