Finska
Wikipedia
| finska (suomi) | |
|---|---|
| Talas i: | Finland, Sverige, Estland, nordvästra Ryssland |
| Region: | Norden |
| Antal talare: | 6 miljoner |
| Rankning: | ej i topp 100 |
| Klassificering: | uraliskt finsk-ugriskt |
| Officiell status | |
| Officiellt språk i: | Finland, EU |
| Språkmyndighet: | Finsk språkvård vid Forskningscentralen för de inhemska språken [1] |
| Språkkoder | |
| ISO 639-1 | fi |
| ISO 639-2 | fin |
| SIL | FIN |
Finska är det största av Finlands två officiella språk, och ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Finskan tillhör den finsk-ugriska språkfamiljen.
Innehåll |
[redigera] Alfabet
Alfabetet består av följande 29 bokstäver:[1]
A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Bokstäverna "x" och "å" används dock rätt sällan i finska ord; "x" (ljudet [ks]) brukar skrivas med "ks" t ex taksi (taxi), medan "å" (ljudet [o]) i finskan uttalas identiskt med bokstaven "o", varmed "å" ofta på finska kallas ruotsalainen o (svenskt o).
Bokstäver som har kommit in främst via låneord, men inte förekom alls i ursprungligen finska ord, är: b, c, f, q, w, x, z och å. Dessutom förekom bokstaven "g" enbart i eng-ljudet, t ex kengät (skor). Både det tonande (-ng-) och det tonlösa (-nk-) uttalas snarlikt som på svenska.
Vissa ord med utländskt ursprung, bl a ryskt, skrivs även med Š och Ž, t ex šakki (shack), men dessa bokstäver är inte med i alfabetet.
[redigera] Historia
Man har tidigare trott att finskan kommer från ett urfinskt språk, som kom till Norden med invandrare österifrån, från vilket samiska separerade ungefär 1500 - 1000 f.Kr.. Estniskan separerade sig under det första århundradet e.Kr.
Senare genetisk forskning menar dock att finnarna och samerna ursprungligen inte är samma folk, utan mer olika varandra än finnar och svenskar. En förklaring skulle vara antingen att samerna av okänd anledning förlorat ett tidigare okänt tungomål till förmån för ett finsk-ugriskt eller att finnarna (nordbor eller invandrare från öster?) lärde sig sitt finska språk av samerna. En ännu vildare teori hävdar att hela Norden ursprungligen skulle ha talat finska och att urnordiskan skapades genom invandring eller påverkan av nordgermanska folk.
Den första finskan i skrift skrevs ner av biskopen Mikael Agricola under 1500-talet. Han baserade sitt skrivsätt på svenskan, eftersom Finland var en del av svenska riket och svenska var det förhärskande språket i landets officiella liv, vid sidan om tyska och latin.
[redigera] Geografisk spridning
Finska pratas i huvudsak i Finland, där det (liksom svenska med 6 procent minoritet) är officiellt språk. Det finns omkring fem miljoner finsktalande i Finland. Finska minoriteter finns även i Sverige, Norge, Ryssland och Estland. Under 1900-talet emigrerade även hundratusentals finsktalande från Finland till Sverige, men denna migrationsrörelse mellan dessa länder har funnits åtminstone sedan medeltidens början. I Sverige finns också tornedalsfinska eller meänkieli, med status som officiellt minoritetsspråk, i östra Norrbotten. Tornedalsfinskan är besläktad med dialekterna på den finska sidan om Torne älv.
I Ryssland finns det många med finskan närbesläktade språk, i vissa fall är de rentav dialekter. De mest närliggande är karelskan och ingermanländskan, men även kring och bortom Volga finns dialekter som komi, votjakiska m m utspridda (så kallade volgafinska dialekter). Det är bara de östersjöfinska språken, främst estniskan, meänkielin, karelskan och ingermanländskan, som utan vidare språkstudier är i någon mån förståeliga för en finsktalande (se ömsesidig begriplighet), medan de djupare in i Ryssland gångbara språken brukar vara helt obegripliga, även om det inte behövs någon större språkvetenskaplig utbildning för att varsebli en del likheter i det grundläggande ordförrådet. Det finns dock ett livligt intresse för släktspråken i Finland, och medvetandet om språkliga släktingar i Rysslands djup utgör en viktig del av många finnars nationella identitet.
[redigera] Grammatik
- Huvudartikel: Finsk grammatik
Finskan saknar liksom de övriga uraliska språken grammatiskt genus. Bestämd och obestämd form finns inte. Finskan är ett agglutinerande språk och har 15 kasus: nominativ, ackusativ, genitiv, essiv, partitiv, translativ, inessiv, elativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, abessiv, komitativ och instruktiv. Böjning av ord sker i kasus och numerus, med ändelser och med stadieväxlingar. Verb böjs i första, andra och tredje person i singular och plural. Ofta utelämnas vissa pronomen då ändelsen anger subjekt t ex Olen (Jag är).
Exempel på böjningar av substantiv:
- en vägg - seinä
- i väggen - seinässä
- i väggen? - seinässäkö?
- på väggen - seinällä
- även i väggen - seinässäkin
- även på våra väggar - seinillämmekin
Exempel på böjningar av verb:
- att gå - mennä
- jag går - menen
- ni går - menette
- går ni? - menettekö?
- undrar om ni kommer att gå - menetteköhän
- undrar om ni skulle råka gå (skulle ni kunna gå) - menisitteköhän
Finska språket har vokalharmoni.
[redigera] Ordförråd
Finskan är ett av de språk i världen som är mest puristiska, d.v.s. varit minst villiga att ta in internationella ord. Språkvetare räknar med att 60-80 % av alla ord i finskan är av helfinskt ursprung, vilket är en hög siffra. De som formade finskan till ett nationalspråk och ett skriftspråk på 1800-talet gjorde också medvetna ansträngningar att ersätta så många utländska ord som möjligt med finska. (Då ersattes t.ex. sveticismen biblioteekki av nybildningen kirjasto.)
Karakteristiskt för finska ord är vissa fonematiska begränsningar. I genuina finska ord saknas ljuden b, f, g liksom sj- och tj-ljud. Fler konsonanter än en i början av ord förekommer inte. (Lånord som filmi och stressi kan därför ibland uttalas "vilmi" och "ressi".) Å andra sidan kan finskan kombinera alla slags ljudlängder i en stavelse - lång vokal+kort konsonant, kort vokal+lång konsonant, kort vokal+kort konsonant, lång vokal+lång konsonant - där svenskan (numera) bara tillåter de två första kombinationerna.
Ovanstående omständigheter gör att det finska ordförrådet, i jämförelse med andra europeiska språk, präglas av att många ord kan skiljas åt av små ljudskillnader (valita, valittaa, tuli, tuuli, tulli, savu, savi, suvi, sivu - välja, klaga, eld, blåst, tull, rök, lera, sommar, sida) och att samma ordstam kan ge upphov till många nya ord genom avledningsändelser (kirja, kirje, kirjoitus, kirjasto, kirjoittaa, kirjata, kirjautua, kirjoitin - bok, brev, skrift, bibliotek, skriva, bokföra, logga in, printer).
Trots purismen finns det många svenska lånord i finskan, en naturlig följd av de många hundra år Finland var en del av Sveriges rike. Enligt Kaisa Häkkinen, professor i finska vid Åbo universitet och ledande etymolog, är antalet lånord från svenska till finska ungefär 4000, men lånord från finska till svenska kanske ett tiotal. [2]
[redigera] Svenska lånord till finskan
Nedan exempel på svenska ord som lånats in i finskan. Eftersom dubbelkonsonant sällan förekommer i början på ord är det vanligt att en eller flera konsonanter faller bort:
- skruv - ruuvi
- glas - lasi
- stol - tuoli
- krut - ruuti
- strand - ranta
- skola - koulu
- fru - rouva
Eftersom de tonande klusilerna b, d och g saknas i början av ord byts de i lånord ut mot motsvarande tonlösa p, t och k. Ett tonlöst f kan däremot bli tonande v:
- boll - pallo
- gevär - kivääri
- daler - taala, taaleri
- fånge - vanki
Andra lånord, från svenska eller urnordiska/urgermanska:
- jul - juhla ('fest'), joulu ('jul')
- lag - laki
- ost - juusto
- säng - sänky
- kvarn - mylly, jfr skånskans mölla
- konung - kuningas, av urnordiska *kunungaR, *kuningaR
- borgmästare - pormestari
- skottkärra - kottikärryt
- stad - kaupunki, från urnordiska kaupang, köping
- affär - kauppa, från urnordiska kaupian(?), (köpa, bedriva handel, jmf. tyska Kaufen, från Latinets "Caupo", handel, speciellt med vin.) Se också "äfääri".
- overall - haalari, lånat från den finlandssvenska försvenskningen "överhalare".
- tändare - stendari, slang för cigarettändare - med skämtsam hyperkorrektion, tillägg av dubbelkonsonant i början
- ämbar - ämpäri (förvaringskärl, hink, spann)
- byk - pyykki (tvätt)
Vissa svenska lånord lever kvar i finskan som vardagsord fast de egentligen ersatts av ett mer helfinskt ord.
- flicka - likka (dialektord för: tyttö)
- vänta - ventata (egentligen: odottaa)
- satsa - satsata (egentligen: panostaa, panna panoksensa)
- tjäna - tienata (oftare: ansaita)
- rike - riikki (numera: valtakunta (ordet valta troligen släkt med välde); lever kvar i ordet riikinruotsi, rikssvenska)
- katt - katti (oftare: kissa)
- klänning - leninki; också i västra Finland: kläninki (oftare: mekko)
- hantlangare - hanslankari, hantlankari, hantlaakari (numera: apumies)
- propp - roppu, proppu (oftare: sulake)
- kontor - konttori (oftare: toimisto)
- cykel - sykkeli, tsykä (egentligen: polkupyörä)
- snickare - nikkari (oftare: puuseppä)
- ficklampa - fikkari (egentligen: taskulamppu)
[redigera] Finska lånord till svenskan
- poika - pojke Ett tidigt belägg är "skinnara-poika", 'skinnarlärling', från 1329, vilket möjligen vittnar om att det var finska hantverkare i Stockholmstrakten som gav ordet spridning.
- kenkä - känga
- pieksu - pjäxa, men numera kallas skidpjäxor för "monot" på finska.
- kyllä - kul, förmodligen finskt ursprung, (kyllä är ett bekräftande ord, alltså att nånting är positivt), men kan också ha lånats från romani.
- hyvä - hyvens, slang, hyvä betyder "bra"
- kuolla - kola, slang, att dö, ex. "att kola vippen"
- motti - 1 kubikmeter ved, utvidgad betydelse för en finsk militärtaktik, (ursprungligen lån från svenska mått,) fanns med i 1950 och 1976 års upplagor av SAOL men försvann år 1986.
- mutti - motti, ordet används bl a i Värmland, som namnet på den nävgröt man äter med fläsk och lingon i festliga sammanhang, namnet och maträtten kom till Sverige med finnkolonisationen under sen vasatid.
- kova - pengar, slangord, ex. "ta hem storkovan", med ursprung i frasen "kova raha" (hårda pengar, d.v.s. klingande mynt) som stod på sedlar i 1700-talets Sverige, uttalet med långt o tyder på att det är ett lån från den skrivna formen
- rapakalja - rappakalja, betyder på finska 'slarvigt jäst öl', som på svenska fått betydelsen 'strunt(prat)'
- sisu - envishet, uthållighet, men används väl mest bara på tal om Finland: "den finska sisun".
- mämmi - memma, ordet har importerats samtidigt med maträtten.
- muikku - mujka, siklöja, förekommer i norrländska dialekter
- pois - tojs, tojs, är en förvrängning av det finska lånordet pois som betyder bort, tojs används oftast i uttrycket "Vet tojs", med betydelsen "Vet hut".
- rapakivi - det internationella namnet på en typ av granit, vanlig i Finland
- erämaa - erämarker, obebott fångst- och fiskeområde under någons nyttjanderätt. Ordet användes av förvaltningen under svenska tiden och ibland senare, särskilt i historisk forskning om tiden.
- molotovin cocktail - molotovcocktail, många språk har övertagit ordet som namn på den bensinbomb finnar uppfann under kriget, som present till Sovjetunionens utrikesminister. (Ordet cocktail givetvis engelska)
- sauna - ordet har lånats från finska till många språk, så svenskan är rätt unik i att ha ett eget ord för 'bastu', men sauna förekommer också och har upptagits i SAOL.
Det har påståtts att luffarfiguren Kolingen, som Albert Engström ritade, ska ha fått namn efter finngubbarna i Stockholm, som började alla samtal med "kuule", "hör du". Jfr ordet finnkoling.
[redigera] Uttal av finska ord för svenskspråkiga
Sättet som finska och svenska uttalas skiljer sig klart, det finska språket uttalas i hög grad så som det skrivs. Men ett vanligt fel en svenskspråkig gör då han uttalar finska namn eller ord är att uttala bokstäverna u och o enligt svensk modell, för korrekt uttal bör bokstaven u på finska uttalas som bokstaven o på svenska, medan bokstaven o bör uttalas likt bokstaven å på svenska. Finskans uttal ligger här närmare andra språk (som spanska och italienska) medan svenskans framskjutna, rundade o och u är tämligen unika. Det korrekta uttalet av ishockeyspelaren Saku Koivus namns skulle enligt svensk ortografi skrivas ungefär "Sako Kåivo". Betoningen ligger alltid på första stavelsen.
En annan viktig skillnad är att ljud som uttalas längre eller mer betonat alltid skrivs med två bokstäver. Dubbla bokstäver, såväl vokaler som konsonanter, ska tolkas som längre ljud, men påverkar inte uttalet av andra bokstäver i ordet. I motsats till svenskan har finskan oberoende konsonant- och vokalförlängning, jämför muta = 'lera', muuta = 'annan' (partitiv sg.), mutta = 'men' (konj.), muuttaa = 'ändra/flytta', där bara ljudlängden skiljer mellan helt olika betydelser. Delvis motsvarar detta skillnaden mellan grav och akut accent i svenskan: Bortsett från ordmelodin (som alltid går ner, inte upp, på andra stavelsen) uttalas det finska verbet muuttaa rätt likt det svenska verbet mota, med grav accent. Namnet på ön Kreeta uttalas med akut accent (inte grav som på svenska) och stavas därför med två e på finska. Med finsk ortografi skulle de svenska orden taket (akut accent), naken (grav accent) och staket (betoning på andra stavelsen) kunna stavas ganska uttalsnära: taaket, naakken och stakeet (bortsett från a-ljudet).
[redigera] Utbildning
Grundutbildning i finska språket ges år 2006 vid följande universitet och högskolor i Sverige:
- Luleå tekniska universitet
- Mälardalens högskola
- Stockholms universitet
- Umeå universitet
- Uppsala universitet
Utbildningen vid Lunds universitet och Göteborgs universitet har upphört. I Göteborg blev den "inställd" tills vidare år 1997 på grund av besparingar inom universitetet.
Dessutom erbjuds kurser i finska av studieförbund, folkhögskolor och Komvux.
I Finland är undervisning i "modersmålet" respektive "andra inhemska språket" obligatorisk i grundskolan och i många universitetsutbildningar.
Finska Rundradion: http://www.yle.fi/opinportti/supisuomea/
[redigera] Källor
[redigera] Se även
[redigera] Externa länkar
- Finnish 101 Learn Finnish online
- Skolverkets svensk-finska lexikon
- Forskningscentralen för de inhemska språken (i Finland)
- Kaannos.com Finska-svensk-finska lexikon
 |
Europeiska unionens officiella språk | |
|
Bulgariska | Danska | Engelska | Estniska | Finska | Franska | Grekiska | Iriska | Italienska | Lettiska | Litauiska | Maltesiska | Nederländska | Polska | Portugisiska | Rumänska | Slovakiska | Slovenska | Spanska | Svenska | Tjeckiska | Tyska | Ungerska |
||
| Källa: EU:s webportal | ||
