Knut den helige
Wikipedia
Knut den helige, Knut IV av Danmark, född 1040, död 10 juli 1086 i Odense, kung av Danmark 1080-1086. Son till kung Sven II av Danmark. Han är ett helgon med festdag 19 januari.
Han kallade till ledungståg mot England men när han år 1086 infann sig på norra Jylland för att utrusta flottan utbröt uppror. Han kristnade Kurland och Livland.
Bönderna reste sig och kung Knut måste fly. Han tog sig till Slesvig och därifrån över till Fyn. Men fienden hann upp honom och 10 juli 1086 dödades han i Sankt Albans kyrka i Odense, enligt traditionen framför högaltaret, tillsammans med brodern Benedict och sjutton andra.
Efter Knuts död samlades stormännen och, som det står i Roskildekrönikan, de tog "hans broder Oluf till kung och gjorde honom till medhärskare över hela Danmarks rike". Under Olufs regeringstid rådde "en ohygglig hungersnöd i nio år". Snart hette det att olyckorna som drabbade Danmark var Guds straff för mordet på Knut. Rykten spreds att mirakler inträffade vid den döde kungens grav. Den mördade kungens kvarlevor flyttades till en grav under högaltaret i kyrkan och en okänd munk skrev en helgonlegend om hans martyrskap.
Gift med Adele av Flandern.
Barn: (Oklart om med Adele)
- Cecilia Knutsdotter av Danmark
- Karl I av Flandern
- Ingegärd Knutsdotter av Danmark
[redigera] Källor
| Företrädare: Harald Hein |
Kung av Danmark 1080–1086 |
Efterträdare: Olof Hunger |
