Kommunreformer i Sverige

Wikipedia

Sverige har genomgått tre landsomfattande kommunreformer. Däremellan har kommuner också delats eller lagts samman, vanligen genom så kallade inkorporeringar. Inkorporeringarna har varit lokala förändringar.

Innehåll

1 1863
2 1952
3 1971
4 Nutid och framtid
- 4.1 Kommuner med mindre än 5000 invånare
5 Se även
6 Externa länkar
7 Litteratur

[redigera] 1863

I samband med att 1862 års kommunalförordningar om kommunalstyrelse i stad och på landsbygden trädde i kraft den 1 januari 1863 indelades landet i cirka 2500 primärkommuner. Det exakta antalet har inte varit möjligt att fastställa, eftersom vissa oklarheter finns. Av dessa var 89 städer. Dessa hade redan tidigare, genom systemet med stadsprivilegier ett visst mått av självstyrelse. För landsbygdens del valde man som utgångspunkt för kommunindelningen socknarna, en urgammal kyrklig församlingsindelning. En diskussion fanns redan tidigt om inte socknarna vore för små, och att man i stället borde valt häradena som bas för en kommunal enhet. Utöver städer och kommuner fanns köpingar av två typer, dels de som utgjorde egna kommuner (1863 åtta stycken), dels de så kallade municipalköpingarna (1863 tio stycken). Från 1875 började man inrätta municipalsamhällen. Dessa räknades inte som egna kommuner i annat avseende än för administrationen av de särskilda stadgor för vilka de bildats. Antalet kommuner var under de följande årtiondena relativt stabilt. Det var vanligare med delningar än med sammanläggningar. Antalet kommuner nådde sitt maximum år 1930 med 2532. Principen var fortfarande att när tätbebyggelse uppstod de särskilda s k stadsstadgorna skulle tillämpas vilket ledde till en successiv separering av tätorten till egna kommuner. Detta skedde genom bildande av municipalsamhälle, köping och slutligen stad.

[redigera] 1952

Under 1900-talet hade en omfattande befolkningsomflyttning och urbanisering ägt rum i landet. Landsbygdens andel av befolkningen minskade, och många av de små socknarna hade svårt att klara de allt större uppgifter som kommunerna fick. Över 500 av Sveriges kommuner hade mindre än 500 invånare år 1943. Frågan utreddes av 1943 års Kommunindelningskommitté som kom fram till att antalet landskommuner radikalt måste minskas. Den 1 januari 1952 försvann de 2281 socknarna som kommunala enheter och ersattes av 816 "storkommuner". Storkommun var ett begrepp som hade myntats för att skilja de nya kommunerna från de tidigare, eftersom de vanligen hade samma namn som en av de enheter som lagts samman. Det ingick dock inte i den officiella benämningen.

Reformen berörde i princip endast landsbygden. Städernas antal var oförändrat 133 och köpingsantalet ökade något. De tre kommuntyperna landskommun, köping och stad bestod formellt i ytterligare nära 20 år, men skillnaderna hade reducerats så mycket, att några nya städer därefter inte behövde bildas.

[redigera] 1971

Ganska snart insåg man att 1952 års reform inte varit tillräckligt genomgripande. Man började nu fundera på centralortsprincipen. Städer och landsbygd skulle tillsammans bilda enhetliga kommuner där staden, eller en annan större tätort, skulle utgöra centralort för det omliggande området. 1959 års indelningssakkunniga föreslog en ny kommunreform. Denna gång skulle även köpingarna och städerna vara med och de olika kommuntyperna skulle avskaffas. Samtidigt skedde förberedelser för andra reformer som också skulle leda fram till en mer enhetlig lokal förvaltning av Sverige, som till exempel tingsrättsreformen (då städernas egna jurisdiktion avskaffades) och polisväsendets förstatligande samt förändringar på skatteförvaltningens område.

Riksdagen tog beslut om kommunreformen 1962. Tanken var att sammanläggningarna skulle ske frivilligt. Processen inleddes 1 januari 1964 då landets kommuner grupperades i 282 kommunblock. Inom dessa skulle de ingående kommunerna samarbeta och "lära känna varandra" under åren fram till att de nya "blockkommunerna" skulle kunna bildas. Siktet var inställt på 1971. Blockkommun var ett nytt begrepp som hade myntats för att beskriva de nya kommunerna, som oftast hade samma namn som en av de ingående delarna. Detta ingick aldrig i namnet på de nya kommunerna och kom snart ur bruk. Även blockkommunerna kallades ibland övergångsvis "storkommuner" i folkmun.

I några fall gick reformen ganska snabbt; ett antal sammanläggningar gjordes redan 1965, 1967 och 1969. I andra fall fanns det motsättningar inom blocken. Riksdagen beslöt 1969 att arbetet skulle påskyndas och frivilligheten kan därmed anses ha upphört.

1 januari 1971 infördes en enhetlig kommuntyp, då samtliga tidigare landskommuner, städer och köpingar ombildades till enbart kommuner. Samtidigt upphörde de få kvarvarande municipalsamhällena. Genom att de flesta kommuner innefattade såväl landsbygds- som tätortsområden och alla hade samma juridiska ställning fanns ingen anledning att ha kvar skilda benämningar. Som en konsekvens av den enhetliga kommuntypen fick två kommuner provisoriskt speciella namn för att skilja dem från andra kommuner med samma namn, nämligen Vinslövs centralkommun (tidigare Vinslövs köping) till skillnad från Vinslövs (lands)kommun och Tierpsbygdens kommun (tidigare Tierps landskommun) till skillnad från Tierps kommun (tidigare köping).

Först 1974 var reformen huvudsakligen i hamn då de flesta nya kommunerna bildats. Då återstod tre kommunblock. Den sista kommunsammanläggningen ägde rum 1977, då Bara kommun uppgick i Svedala kommun. Några kommunblock befanns mindre lämpliga och upplöstes utan att någon kommunbildning skett. Exempel på detta är Solna-Sundbyberg och Habo-Mullsjö. 1977-79 nådde antalet kommuner i Sverige sitt minimum med 277, jämfört med 2532 maximiåret 1930. 1980 upphörde det sista kommunblocket.

[redigera] Nutid och framtid

Det tog ett antal år att konsolidera de nya kommunerna. I några fall misslyckades detta, och redan 1977 och 1979 skedde några "skilsmässor". Exempel på sådana är Norsjö-Malå och Motala-Vadstena. Antalet kommuner var 1992 uppe i 286 och i dag är antalet 290. Det är troligt att antalet för överskådlig tid kommer att ligga i den storleksordningen. Enstaka delningar och kanske även sammanläggningar kan komma att ske, men dagens kommunstruktur kan betraktas som stabil. Någon ny genomgripande reform är inte att förvänta. Om landstingen skulle avskaffas och deras uppgifter överföras på kommunerna, vilket ibland föreslås, skulle dock de minsta kommunerna sannolikt behöva läggas samman till större enheter. Mindre kommuner har inte sällan stora svårigheter med ekonomin. Detta har lett till att man på en del håll börjat diskutera nya sammanläggningar. Detta gäller särskilt de minsta glesbygdskommunerna som dessutom har ett vikande befolkningsunderlag. I vissa kommuner bedrivs lokal opinionsbildning för att någon del skall brytas ut och bilda egen kommun. Det är i allmänhet lättare att bilda opinion för en delning än för en sammanläggning. Ibland hänskjuts frågan till en rådgivande folkomröstning. Så skedde till exempel i Eskilstuna kommun i samband med de allmänna valen år 2006. Där var frågeställningen om Torshälla skulle brytas ut ur kommunen. Omröstningsresultatet blev här ett nej till kommundelning.