Kunglig Majestäts kansli
Wikipedia
Kunglig Majestäts kansli är en begrepp som intill 1974 användes på det nuvarande regeringskansliet med dess indelning i statsdepartement. Det kungliga kansliet eller rikskansliet är känt under fastare former sedan Gustav Vasas regeringstid. Kansliets organisation reglerades i kansliordningar och det inordnades med Axel Oxenstiernas kansliordning av 1626 i kollegiesystemet och kallades till 1801 Kanslikollegium. Med 1974 års regeringsform ersattes uttrycket Kungl. Maj:ts kansli den 1 januari 1975 av begreppet Regeringskansliet.
Kansli (lat. cancellaria, ty. kanzlei, fr. chancellerie, eng. chancery) blev under medeltiden det sammanfattande namnet på de tjänstemän, som skötte expeditionen hos konungar och furstar, emottog inkommande handlingar samt uppsatte och avfärdade de utgående.
Namnet har uppenbarligen samma ursprung som kansler och betecknade väl först den lokal, där ifrågavarande tjänstemän arbetade, men sedan kollektivt dem själva som ämbetsmyndighet. Kansliet blev överallt ett viktigt organ för den uppväxande regeringsmakten, och de främsta kanslitjänstemännen var ofta nog furstens rådgivare på samma gång som hans organ för den formella expeditionen, men i den mån nya ämbeten och ämbetsverk uppstod för särskilda områden av regeringen, modifierades kansliets ställning på olika sätt.
I vissa länder förgrenades ur kansliet särskilda ämbetsverk (court of chancery i England); i regel uppdelade sig kansliet på fristående expeditioner, vilkas chefer i England och Frankrike under namnet statssekreterare (eng. secretaries of state, fr. secrétaires d'état) småningom också blev rådgivande ministrar.
Innehåll |
[redigera] Vasatidens kungliga kansli
I Sverige hade konungar och riksföreståndare under medeltiden en kansler (se d. o.) eller sekreterare, men man känner så gott som intet om dessas underordnade medhjälpare. Först med Gustav Vasa framträder tydligare ett kansli, bestående av lågbördiga skrivare, bland vilka småningom en och annan börjar få den högre titeln sekreterare; endast under första delen av hans regering samt under Conrad von Pyhys tid står i spetsen för dem en kansler. Gustav Vasas kansli är i stort sett rent expedierande, verktyg för det tekniska arbetet med konungens brev och andra statshandlingar; någon reellt rådgivande ställning ha icke dess medlemmar. Det indelas också endast efter språkliga hänsyn, i svenska kansliet och tyska kansliet. Erik XIV och Johan III förmådde inte uppbära sin fars personliga regering, och deras skrivarpersonal började utöva inflytande på regeringsärendenas realitet ("sekreterarregementet"), men i princip är kansliets ställning oförändrad, och Karl IX återför sekreterare och skrivare till deras uppgift som expedierande verktyg för den kungliga viljan. Ej heller kansliets inre ordning gör under Gustav Vasas söner avsevärda framsteg; försök till en systematiserande fördelning av ärendena på bestämda sekreterare med biträdande skrivare förekommer då och då, men har föga framgång.
[redigera] Stormaktstidens kansli (kanslikollegium)
Först Gustav II Adolf och hans kansler Axel Oxenstierna lägger grunden till en modernare organisation av kansliet. En rad av kansliordningar från Gustav II Adolfs första årtionde (av 1612, 1613(7), 1618, 1620) strävar efter att reglera hela arbetet, och utvecklingen går mot en fixering av bestämda poster med bestämda arbetsuppgifter.
Kansliordningen av 1626, som visserligen inte erhöll formlig stadfästelse, men dock skulle provisoriskt tillämpas, bragte denna utveckling till mognad. Genom densamma ordnas kansliet som ett ämbetsverk, med ett kollegium av höga ämbetsmän i spetsen (kanslern och två kansliråd) och under dem fyra sekreterare, var och en med sitt särskilda arbetsområde och sina underordnade skrivare. Från denna tid kan man alltså tala om ett Kanslikollegium, ehuru termen ej blir vanlig förrän längre fram. Ännu viktigare är den förändring, som 1626 års kansliordning vill göra i fråga om kansliets uppgift. Där uttalas, att "kansliet icke annat är uti ett regemente än som själ uti en kropp", och framskymtar även på annat sätt den gamla åskådningen av kansliet som allmänt expedierande organ för hela regeringen, men faktiskt begränsas kansliets arbetsområde så, att från dess handläggning utesluts två viktiga förvaltningsgrenar: alla finansärenden hänvisas till Räknekammaren (se Kammarkollegium) och alla ärenden rörande krigsväsendet till ett Krigsråd (se Krigskollegium). Vad som stannar under kansliet uppräknas: alla utrikesärenden, frågor rörande råds-och ständermöten, privilegier och domsrevisioner, allmänna stadgar och ståthållarinstruktioner, skolor och barmhärtighetsanstalter o. s. v. Dessa ärenden skall inom kansliet inte blott expedieras, utan också sakligt behandlas och beredas till föredragning inför konungen. Här framträder kansliet alltså som ett dels expedierande, dels också administrerande verk, sidoordnat med och icke upphöjt över Räkningekammare och Krigsråd.
Gustav II Adolfs tanke var regeringens uppdelande på stora ämbetsverk ("de fem collegia"), som vart för sig skulle stå i direkt förbindelse med konungen, alltså någonting liknande moderna ministerier. Principen återkom sedan i 1634 års regeringsform, som i allt väsentligt karakteriserade kansliets ställning på samma sätt som 1626 års kansliordning. Dess personal däremot blev här ökad: fyra kansliråd i stället för två, därtill två statssekreterare, en högre sekreterarpost, som omtalas alltifrån år 1629, och en hovkansler; under dem sekreterare, referendarier, skrivare. 1626 och 1634 års grundsatser ang. kansliet kom endast delvis att tillämpas. Kansliet blev ett förvaltande verk; där handlades alla utrikesärenden och många rörande den civila inre styrelsen ungefär enligt de givna reglerna. Men Axel Oxenstierna förbehöll därjämte åt kansliet så mycket som möjligt av dess äldre, allmänna expedierande uppgift; han hävdade, att alla ärenden även från andra kollegier skulle gå genom kansliet och där beredas till föredragning (jfr Kansler). Därmed genombröts Gustav II Adolfs planerade system för regeringskollegiernas ställning till regenten, och kansliet fick en dubbelställning, dels förvaltande, för vissa områden, dels allmänt föredragande och expedierande. Därav följde, att de föredragande kanslitjänstemännen (statssekreterare, sekreterare, referendarier) småningom började öva inflytande hos regenten i fråga om själva avgörandet av föredragna ärenden, och så lades grunden till ett slags faktisk rådgivarställning för dessa kanslitjänstemän, vilken i viss mån konkurrerade med det aristokratiska riksrådets. Kristinas och (i mindre grad) Karl X Gustavs regeringar visar märkbart denna utveckling. Den hejdas av Karl XI:s förmyndarstyrelse, som samlar makten hos riksrådet, och 1661 års kansliordning står i stort sett på samma grund som den av 1626; även personalen har endast undergått mindre jämkningar. En särskild revisionssekreterare, för revisionsmålen, hade tillsatts 1647, 1651 tillkom ytterligare en, och 1669 organiserades en fast särskild institution för dessa mål, ursprunget till Revisionsexpeditionen eller Nedre justitierevisionen. Med rådsväldets bankrutt i Karl XI:s krig och den då följande stora välningen träder åter kansliet starkare fram. Redan under kriget 1675-1679 blev sekreterare från kansliet konungens förtrogna medhjälpare, och med det gamla rådets upplösning trängdes denna medtävlare till kansliets rådgivarställning tillbaka. Rikskanslerens ämbete försvann; i stället kom kanslipresidenten, som övervägande fick ägna sig åt utrikes ärenden. Kansliet blev dock icke ensamt om rådgivarställningen. I sina konseljer inkallade Karl XI icke blott kanslitjänstemän, utan ämbetsmän från olika förvaltningsgrenar, och den konsolidering av sekreterarnas ställning, som förberetts av föregående utveckling, inträffade icke. Först under Karl XII :s regering tycktes detta komma att ske. 1697 utnämnde konungen två statssekreterare, Piper och Polus, till étatsråd, d.v.s. medlemmar av riksrådet med fortfarande plats i kansliet och föredragning. Det var en sammansmältning av kansliuppgiften med rådgivarens kall. Och 1713 utfärdade Karl XII från Timurtasch en kansliordning, som gick ännu längre. Kansliets förvaltande uppgifter - utrikes ärenden, arkiv, bibliotek, postväsen m.m. - lämnades åt ett kollegialt ämbetsverk, som fick behålla namnet Kanslikollegium; dess åligganden i fråga om expedition och föredragning åter överlämnades åt sex expeditioner, mellan vilka alla regeringsärenden fördelades. I spetsen för varje expedition ställdes ett ombudsråd (för den första expeditionen, revisionsexpeditionen, dock en högste ombudsman), och dessa ombudsråd förenade alltså hos sig föredragning och rådgivarkall. Kansliordningen sattes i huvudsak i verkställighet efter konungens återkomst till Sverige (1715), och riksrådet (senaten) inskränktes till revisionssakerna. Därmed var det expedierande kansliet otvetydigt ombildat till ett system av föredragande och rådgivande departement ovanför alla ämbetsverken.
[redigera] Frihetstiden
1713 års ordning föll med Karl XII:s död. I den välvning, som nu inträdde, var ett av grunddragen riksrådets rekonstituering som regeringsmaktens egentliga bärare, och därmed var Karl XII:s departementalstyrelse knappast förenlig. Det första förslaget till regeringsform upptog visserligen så mycket av denna ordning, att de tre statssekreterare, som skulle stå i spetsen för kansliets expeditioner, fick plats i riksrådet, men förslaget blev i denna punkt avvisat. Kansliet återfördes i princip till sin ställning före ombildningen genom Karl XII (kansliordningar av 1719 och 1720); det blev dels förvaltande (utrikes ärenden, postväsen, skolor, akademier, arkiv, bibliotek), dels föredragande och expedierande, men under riksrådet som regeringskollegium. Plats i riksrådet tillerkändes endast kanslipresidenten och hans närmaste man, rikskanslirådet. "De expeditioner, hvilka inför Kongl. Maj:t föredraga och utfärda alle inkommande ärender", blev fyra, en revisionsexpedition, för justitiemål, samt tre statsexpeditioner, för utrikes ärenden, för krigsväsendet och för "civilväsendet". För revisionsexpeditionen föredrog revisionssekreterare, medan en justitiekansler skulle ha allmän uppsikt över justitieärendenas skötsel; chefer och föredragande för de tre statsexpeditionerna blev tre statssekreterare. Närmaste man i kollegiet efter kanslipresidenten och rikskanslirådet blev hovkanslern, och därjämte skulle finnas fyra (lägre) kansliråd, huvudsakligen för kollegiets förvaltande uppgifter, samt sekreterare av olika slag, censor librorum o.s.v. Under hela frihetstiden kvarstod kansliet i denna ställning. Dess betydenhet i riksstyrelsen åstadkom, att kanslipresidenten blev den avgjort främste inom rådet, men övriga kanslitjänstemän framträdde föga.
[redigera] Den gustavianska tiden
Med 1772 års statsvälvning börjar åter en utveckling i samma riktning som under det senare 1600-talet. Gustav III:s kansliordning av 1773 organiserade visserligen kansliet efter ungefär samma grunder som de föregående, blott med utbrytning av en ny, fjärde statsexpedition, handels- och finansexpeditionen, till vilken 1789 kom yttermera en femte, ecklesiastikexpeditionen (de indrogs båda 1792). Riksrådet skulle också alltjämt förbli den rådgivande korporationen och cheferna för kansliets expeditioner instrueras i kansliordningen i huvudsak som förut. Men faktiskt var rådets ställning nu undergrävd, konungen föredrog att handlägga regeringsärendena i sitt kabinett eller sin konselj, dit jämte rådsherrar också kallades andra ämbetsmän efter konungens val, och i dessa församlingar gjorde sig statssekreterarna gällande vida mer än i frihetstidens rådskollegium. Bland Gustaf III:s mest inflytelserika män finner man flera statssekreterare eller andra kanslitjänstemän: Johan Liljencrants, Elis Schröderheim, Carl Adam Wachtmeister (justitiekansler), Carl Gustaf Nordin m.fl. Under förra delen av Gustav III:s regering framträder starkt kanslipresidenten Ulrik Scheffer, mindre hans efterträdare, Gustaf Filip Creutz. Kansliets ledande ämbetsmän återvinner den rådgivarställning, som deras föregångare vunnit före frihetstiden, och utvecklar denna ännu längre; de blir ofta faktiska ministrar, och expeditionerna antar då karaktären av departement.
När riksrådet med 1789 upphävdes, låg vägen öppen för en fixering av denna nya ordning. En sådan kom icke till stånd. Den högsta förvaltningen undergick under de följande tjugu åren en mängd omdaningar, men nådde icke stadga. Det gamla Kanslikollegium upphävdes 1801; Nedre justitierevisionen blev ett självständigt ämbetsverk, föredragande hos den nya Högsta domstolen, och som K. M:ts kansli räknades numera endast de tre statsexpeditionerna. Utrikes ärenden behandlades sedan 1791 av ett särskilt Kabinett för utrikes brevväxlingen med en kabinettssekreterare som chef. En rikskansler fanns åter 1792-1799, en kanslipresident alltifrån 1801, men bådadera var dåmera egentligen utrikesministrar.
[redigera] Kansliet 1809-1840
Revolutionen 1809 ledde äntligen till en fastare organisation, men ej heller då genomfördes de principer, som så tydligt arbetat sig fram. Regeringsformen bestämde antalet expeditioner i kansliet till fyra: krigsexpeditionen, civilexpeditionen, handels- och finansexpeditionen samt ecklesiastikexpeditionen, var och en med en statssekreterare i spetsen, och dessa statssekreterare fick plats i det nu inrättade statsrådet, men var och en av dem endast i de fall, då där behandlades ärenden, som hörde till "hans befattning". Kabinettet för utrikes brevväxlingen bibehölls; i spetsen för de där handlagda utrikesärendena ställdes en utrikesstatsminister och en hovkansler, båda medlemmar av statsrådet. Till kansliet återfördes Nedre justitierevisionen, under justitiekanslern som chef.
Hela denna ordning led av stora svagheter. De fyra statssekreterarnas ställning i statsrådet blev faktiskt för svag för att motsvara den betydenhet de borde äga som föredragande, och å andra sidan saknade statsråden tillbörlig känning med ärendenas beredning, som låg under statssekreterarna. Det hela var ett slags kompromiss mellan den gustavianska tidens idéer om ärendenas föredragning av ministrar från kansliet och den äldre traditionen om ett från föredragningen skildt rådskollegium. Återgången till äldre traditioner framträdde också genom den Kanslistyrelse, som 1809 upprättades; den bestod av utrikesstatsministera som ordförande, hovkanslern, de fyra statssekreterarna, vissa kansliråd, överpostdirektören, kabinettssekreteraren och sekreteraren vid Riksarkivet.
[redigera] Departementalreformen 1840
1809 års organisation visade sig snart ohållbar. Redan 1833 upphävdes Kanslistyrelsen, och utrikesministern ensam blev chef för K. M:ts kansli; 1840 följde en fullständig ombildning av både statsrådet och kansliet. Då genomfördes till slut definitivt förbindelsen mellan föredragning och rådgivarkall. Kansliets expeditioner blev departement, sju till antalet: Justitie-, Utrikes-, Lantförsvars-, Sjöförsvars-, Civil-, Finans- och Ecklesiastikdepartementen. I spetsen för Justitiedepartementet ställdes justitiestatsministern, som likaledes fick ledningen av Nedre justitierevisionen; chef för Utrikesdepartementet blev utrikesstatsministern, för vart och ett av de övriga ett statsråd. Endast tre statsråd bibehölls utan departement (de konsultativa). Hovkanslerns ämbete försvann. Inom varje departement blev en expeditionschef statsrådets närmaste man (inom Utrikesdepartementet bibehölls dock titeln kabinettssekreterare), och under expeditionschefen arbetade kansliråd, byråchefer, kanslisekreterare, registratorer och amanuenser.
Se vidare departement.
