Frihetstiden

Wikipedia

Frihetstiden är en benämning på epoken i Sveriges historia mellan 1719 och 1772. Den efterföljs av den Gustavianska tiden. Anledningen till att denna period kallas frihetstiden är att det kungliga enväldet upphävdes genom lag år 1719. Det är alltså frihet från enväldesmonarki som avses.

Perioden inleds med att Karl XII stupar vid Fredrikshald 1718 och det svenska stormaktsväldet därmed går under. Den avslutas med att Gustav III år 1772 bestiger tronen och genomför en statskupp som ger kungen större makt.

[redigera] Kungen förlorar makten till riksdagen

Då de tunga offer till stormaktsväldets bevarande som Karl XII utkrävt väsentligen möjliggjorts genom enväldets maktmedel hade ett allmänt missnöje uppstått mot detta styrelsesätt, framför allt bland ämbetsmännen, vilkas klass efter aristokratins fall och genom den av Karl XI genomförda fasta byråkratiska ordningen blivit den inflytelserikaste beståndsdelen i det dåvarande svenska samhället. Vad man där i synnerhet var upprörd över var att denna ordnings former genom enväldet brutits av kungen och dennes förste minister Georg Heinrich von Görtz, då formerna ställde sig i vägen för utkrävandet av uppoffringarna. När Karl XII:s död och Ulrika Eleonoras (1718-1720) omtvistade tronföljdsrätt gett den av ämbetsmannaintresset behärskade riksdagen fria händer bröts därör enväldet ner i grunden genom 1719 och 1720 års grundlagsstiftning. Den monistiska statsuppfattning som enväldet varit ett uttryck för gjorde sig dock därvid fortfarande gällande, men nu till förmån för riksdagen. Oinskränkt lagstiftningsrätt tillerkändes denna. Kungadömet bibehölls, men enbart som en dekoration, och till att det förblev så bidrog också att det fick så svaga representanter som Fredrik I (1720-1751) och Adolf Fredrik (1751-1771).

Arvid Horn (1664–1742) var kanslipresident 1710–1719 och 1720–1738.

Det egentliga regeringsorganet skulle nu vara riksrådet, som kunde rösta ner kungen, men det tillsattes enligt riksdagens förslag, och från 1738 tog sig riksdagen även rätt att avskeda de rådsherrar som var misshagliga för det härskande riksdagspartiet. Riksråden blev därför endast ständernas "fullmäktige" - exekutorer av deras vilja. Så avlöstes det kungliga enväldet, suveräniteten, av ständerenväldet, riksdagssuveräniteten. Detta innebar lika väl som det förra ett avsteg från den inbördes samverkan och kontroll av flera maktfaktorer som av ålder karakteriserat svenskt statsliv, men var dock ett verk av en statsuppfattning som byggde på nationell historisk erfarenhet, om också folksuveränitetsteorier – monarkomakiska och naturrättsliga - medverkade till dess uppkomst och sedermera framfördes till dess försvar.

Av de gamla maktfaktorerna hade kungamakten förlorat förtroendet genom olyckorna under Karl XII:s tid. Som garanti mot detta önskades 1719 på aristokratiskt håll en tryggad byråkratisk förvaltningsorganisation enligt mönstret från 1634 års regeringsform under ett självständigt regerande riksråd, och såtillvida realiserades tanken att det nya statsskickets huvudurkund blev kallad regeringsform och att ämbetsverkens organisation där grundlagsfästes till skydd mot alla ingrepp. Men Karl XI:s omyndighetstid hade gjort att även en självständig rådsregering misstroddes, och detta omintetgjorde förverkligandet av denna punkt i det aristokratiska programmet. Om några maktmissbruk eller felgrepp av riksdagen - den tredje maktfaktorn - hade man inte någon erfarenhet, och därför tedde sig denna som ett ofelbart värn för "gammalsvensk rätt" och togs in i den nya regeringsformens bestämmelser, som på både kungens och rådets bekostnad samlade hela statsmakten hos riksdagen.

[redigera] Positiva resultat av nyordningen

Genom den nya ordningen fick också nationella krafter ett större spelrum än någonsin förut, och goda verkningar av detta uteblev inte. Den nya friheten - efter vilken perioden fått sitt namn - blev föremål för hänförd beundran, och under inflytande av denna entusiastiska stämning utvecklades på olika områden – näringslivets, vetenskapens och litteraturens - en i enlighet med den rådande tidsriktningen på nyttan inriktad patriotisk verksamhet som läkte många av de gångna olyckstidens sår och i mycket blev grundläggande för den följande tidens kulturarbete.

Även inom statslivet åstadkom frihetstiden erkännansvärda resultat. Formerna för riksdagens verksamhet, särskilt utskottsväsendet, utvecklade genom grundlag (1723 års riksdagsordning) och praxis. Dessutom grundlagsfästes riksdagens befogenhet att ensam ge rättsligt uttryck åt folkviljan samt att sammanträda på viss tid - vart tredje år. Bestämd skillnad gjordes först nu mellan grundlagsstiftning och vanlig lagstiftning, och på det senare området fullbordades ett under föregående period förberett storverk: 1734 års lag.

[redigera] Riksdagsbyråkrati och maktmissbruk

"Charta öfver Svea och Göta Riken med Finland och Norland: Afritade i Stockholm år 1747"

Men om frihetstiden sålunda vittnade om fördelarna av ett fritt statsskick, så gav den å andra sidan påtagliga bevis på att den politiska maktens fullständiga samling på ett enda håll är ägnad att verka skadligt, även om det sker i frihetens namn. Den oinskränkta riksdagsmakten kom att innebära en oinskränkt och okontrollerad makt för det tillfälliga majoritetspartiet inom riksdagen och utnyttjades av detta på ett hänsynslöst sätt. Därigenom möjliggjordes hattpartiets äventyrliga utrikes- och näringspolitik. Utrikespolitiken blev bara en karikatyr av stormaktstidens krigiska statskonst, då förutsättningarna för denna nu saknades, och det som kom att kalla "hattarnas krig" mot Ryssland 1741-1743 kostade genom freden i Åbo i juni 1743 riket en del av Finland. Näringspolitiken å sin sida, ett för tiden allmänt väl sett merkantilistiskt understöds- och skyddssystem (se Merkantilsystemet), var uppfattad som patriotisk men påverkade en försumbar andel av periodens ekonomiska utveckling, vartill kommer att den lilla del den omfattade användes till att gynna enskilda intressen på det allmännas bekostnad. Detta medförde i förening med den dyrbara krigspolitiken att statsverket hamnade i fullständig förvirring. Å andra sidan använde det 1765 segrande mösspartiet förfoganderätten över riksdagens envåldsmakt till ett ekonomiskt strypsystem som ytterligare ökade förvirringen i penningväsendet. Inte ens den personliga rättssäkerheten respekterades av dem som behärskade riksdagsmaskineriet. Riksdagen hade också tagit domsrätten i sin hand och ansågs vid dess utövning inte vara bunden av lagen, för man menade att lagstiftaren står över denna. Till detta var bägge partierna medskyldiga.

Men inte nog med att riksdagsenväldet missbrukades eller användes till rättskränkningar och förtryck, det verkade också upprivande på själva statsmyndigheten. Riksdagen intog nu till förvaltningsorganisationen samma överhöghetsställning som förut kungen. Möjlighet till yttre kontroll saknades således inte, men innehavarna av riksdagens kontrollmakt, de egentligen maktägande stånden: adel, präster och borgare, och det enbart av medlemmar från dem bestående allsmäktiga sekreta utskottet utgjordes självt till största delen av ämbetsmän, och därför blev den skenbart utifrån verkande kontrollen i verkligheten bara byråkratisk självkontroll. Hos de yngre mössorna framträdde visserligen antibyråkratiska tendenser och en yttring av detta var att tryckfriheten infördes och grundlagsfästes 1766 genom Tryckfrihetsförordningen, men den praktiska verkan av deras makttillträde var bara att riksdagskontrollen övergick från riddarhusbyråkratin till prost- och borgmästarbyråkratin. Det som skilde frihetstidens byråkratiska självkontroll från vad som på högadligt håll åsyftats under 1600-talet och 1719 var sålunda att den inte handhades av den högsta förvaltningsmyndigheten rådet, utan av underordnade ämbetsmän i kraft av riksdagssuveräniteten. Härmed sammanhängde karaktären av den parlamentarism vari frihetstidens riksdagsenvälde från 1738 tog sig uttryck. Denna kom inte som den engelska att resultera i en stark kabinettsregering utan i ett direkt riksdagsregemente.

En överordnad ställning i förhållande till alla förvaltningens utgreningar tillkom dock historiskt och rättsligt det svenska riksrådet och hade detta liksom det engelska kabinettet verkligen fått regera skulle dess chefsställning i någon mån ha kunnat bli ett band på riksdagsbyråkratins benägenhet att till privat fördel utnyttja ständersuveräniteten. Men nu inte bara bands rådet genom instruktioner från riksdagen utan denna drog också in verkliga regeringsärenden till direkt handläggning av sig själv eller sina deputationer (utskott). Att denna parlamentarism inte slog ännu sämre ut än den gjorde berodde på den administrativa rutin varmed riksdagen just till följd av sin byråkratiska sammansättning satt inne, men då den åstadkom en sådan upp- och nedvändning av förvaltningsorganisationen att de som borde ha kontrolleras själva kontrollerade eller sköt undan dem som förmanskap och kontroll rättsligen tillhörde, och så fick det byråkratiska självsvåldet därigenom fritt spelrum.

[redigera] Bakgrunden till Gustav III:s statskupp

Aldrig har ämbetsmannagodtycke och ämbetsmannakorruption så frodats i Sverige som under denna "frihetstid", och inom hela förvaltningen uppstod en oreda, som till och med överträffade den under Karl XI:s förmyndartid. Men även rikets självständighet råkade i fara. Då den direkta riksdagsregeringen utsträcktes även till den yttre politiken försökte främmande makter vinna den oansvariga riksdagsmajoriteten för sina syften, och därvid kom utländskt guld att spela en skamlig roll. Den franskvänliga hattpolitiken hade gett uppslaget härtill, men Frankrike önskade dock, om än i egoistiska syften, ett starkt Sverige. Ryssland åter, vars ärenden mössorna gick, åsyftade dess försvagande - en politik vars följder Polens öde skulle göra uppenbara. Därför blev omstörtandet av frihetstidens statsskick en nödvändighet, även om det varit möjligt att på annat sätt råda bot på dess skadliga inrikespolitiska verkningar. Det bar också inom sig självt ett frö till upplösning, nämligen de stridiga ståndsintressen, som söndrade de maktägande, och det var denna söndring, som beredde vägen till den revolution varigenom Gustav III (1771-1792) den 19 augusti 1772 berövade ständerna deras envåldsmakt.