Kvinnlig rösträtt

Wikipedia

Kvinnlig rösträtt innebär att kvinnor får rösta vid myndig ålder (denna ålder är i Sverige 18).

[redigera] Kvinnlig rösträtt i Sverige

Genom 1862 års kommunalförordningar skapades landstingen. Rätt att delta i val till landsting samt stadsfullmäktige i de städer som stod utanför landstingen och som i sin tur fungerade som elektorer för val till riksdagens första kammare var beroende av inkomst. Rösträtten var dessutom graderad, ju högre inkomst desto fler röster. Kommunal rösträtt hade den svenske medborgare som var bosatt i kommunen, myndig, att man hade taxerats för kommunalskatt och att kommunalskatten var erlagd. Bestämmelserna utestängde majoriteten av svenskarna men i princip fick kvinnor rösta om de uppnådde kraven. Myndighetsåldern för kvinnor var 1863 25 år under förutsättning att hon var ogift. Antalet kvinnor som hade rösträtt var försumbart.^[1]

Den första motion i Sveriges riksdag om kvinnlig rösträtt till andra kammaren kom 1884, men förslaget fick klent stöd. Den verkliga kampen för kvinnlig rösträtt startas runt år 1900 och 1903 bildas Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, LKPR. Föreningen bildades på initiativ av såväl liberala som socialdemokratiska kvinnor. Den var bara öppen för kvinnliga medlemmar och samlade kvinnor från olika politiska håll.

Föreningen hade som mest 17 000 medlemmar och lyckades i en stor masspetition 1913 samla in 350 000 namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt. Vid valet 1917 fanns en majoritet för kvinnlig rösträtt, 1919 togs det första beslutet för allmän kvinnlig rösträtt i kommunala val och grundlagsändringen genomförs slutligen 1921, när också andrakammarvalet 1921 hölls. När saken var avklarad upplöstes förbundet och de flesta medlemmar gick med i Fredrika-Bremer-Förbundet, medan ledningen bildade Svenska Kvinnors Medborgarförbund.

I Sverige infördes kvinnlig rösträtt för val till riksdagens andra kammare 1921. Rösträtt till andra kammaren hade den svenska medborgare som fyllt 23 år året före valåret. Rösträtt saknade den som inte fullgjort värnplikten, var förklarad omyndig, var satt i konkurs, var varaktigt försörjd av fattigvården eller som dömts enligt brottsbalken att förlora sin rösträtt.^[2]

[redigera] Andra länder än Sverige

I Finland (då ett storfurstendöme inom Ryssland) infördes kvinnlig rösträtt 1906, Norge 1913 och Danmark och Island 1915 (Island tillhörde då Danmark). Redan 1838 infördes kvinnlig rösträtt i den brittiska kolonin Pitcairn. I USA blev Wyomingterritoriet först med kvinnlig rösträtt 1869 och första presidentvalet i USA där kvinnor deltog var i november 1920. I Frankrike fick kvinnor rösträtt först 1944 och i Italien 1947.

Den första kvinnan som röstade i ett val i Storbritannien var Lily Maxwell, redan år 1867. En domstol slog dock fast att kvinnor inte hade rösträtt. Rörelsen för kvinnlig rösträtt i England tog fart 1897 då Milicent Fawcett bildade National Union of Women’s Suffrage. I Storbritannien infördes kvinnlig rösträtt 1918.

I Nederländerna infördes rösträtt för män 1917 och för kvinnor två år senare. I Belgien fick vissa kategorier av kvinnor rösträtt i samband med en författningsrevision 1920-1921. Allmän rösträtt för kvinnor infördes först 1947.^[3]

I Schweiz infördes kvinnlig rösträtt genom en folkomröstning i februari 1971. I Österrike infördes allmänna val för män och kvinnor till Abgeordnetenhaus 1907^[4]

[redigera] Källor

1. ^ Nils Stjernquist, Tvåkammartiden. Sveriges riksdag 1867-1970 (1996) Stockholm: Sveriges riksdag. sid. 25. ISBN 9188398196.
2. ^ Nils Stjernquist, Tvåkammartiden. Sveriges riksdag 1867-1970 (1996) Stockholm: Sveriges riksdag. sid. 100. ISBN 9188398196.
3. ^ Nils Stjernquist, Tvåkammartiden. Sveriges riksdag 1867-1970 (1996) Stockholm: Sveriges riksdag. sid. 50. ISBN 9188398196.
4. ^ Nils Stjernquist, Tvåkammartiden. Sveriges riksdag 1867-1970 (1996) Stockholm: Sveriges riksdag. sid. 50, 52. ISBN 9188398196.