Londons historia

Wikipedia

År	Befolkning¹
1100	10-15 000
1200	>30 000
början av 1300-talet	80 000
1377	35-45 000
1550	80 000
1700	500 000
1. Alla uppgifter fram till 1800-talet är ungefärliga

Londons historia började på allvar då romarna kom till Storbritannien och skapade staden som provinsens huvudstad. Efter romarrikets fall blev staden övergiven, men kom från 600-talet att åter växa i betydelse.

[redigera] Förromerska tiden

Staden grundades av romarna under deras styre över landet. Namnet som det gav staden, Londinium har en förromersk bakgrund, möjligen var det det tidigare namnet på området. Från arkeologiska fynd och utgrävningar vet man att det funnits en bro över Themsen där stadsdelen Vauxhall numera ligger från någon gång mellan 1750 och 1285 f.kr. I de västra delarna av staden började man odla upp mark och bygga religiösa monument ungefär 4000 f.kr. Området kan ha varit ett regionalt centrum under bronsåldern, men när järn började nå området omkring 700 f.kr. medförde det att existerande nätverk kollapsade och området var knappast något centrum under järnåldern. De närmsta centrumet fanns troligen i Ilford eller Woolwich.

[redigera] Romartiden

Romarna började anlägga staden strax efter att de erövrat stora delar av Storbritannien 43. En av anledningarna var för att skydda den bro som romarna själva byggt över Themsen. Denna befästa bosättning blev huvudstad i den romerska provinsen Britannia. Staden växte av flera anledningar snabbt. En anledning var att den var ett administrativt centrum . En annan att den hade en strategisk placering som platsen där två viktiga transportleder (Themsen, respektive vägen mellan Kent och Storbritanniens första stad Camulodunum). En tredje att den omgivande marken var bördig.

Staden nämns för första gången i skrift 60 då blir nerbränd under drottning Boudiccas uppror. Staden återuppbyggs snabbt och tiden fram till början av 100-talet präglas av omfattande byggnation. Inför kejsar Hadrianus besök 122 blir flera offentliga byggnader uppförda. Omkring 125 blir drabbad av en omfattande brand och stora delar förstörs. Från mitten av 100-talet blir Storbritannien oroligare och delar av staden blir övergivna. Någon gång mellan 190 och 210 blir en mur uppförd runt staden. När Storbritannien delas i två administrativa enheter 200 blir London huvudstad för del sydligare,Britannia Superior. Under mitten och senare delarna av 200-talet sker en viss återbefolkning av tidigare övergivna området och en del offentliga byggnader blir uppförda, bland annat ett tempel ägnat åt Mithra. Carausius, befälhavare för den romerska flottan i engelska kanalen blir den förste att prägla mynt i London. Detta sker efter han utropat sig till kejsare 286 och tagit makten över Storbritannien, vilket medför att ön blir isolerad från imperiet tills han dödas av sin finansiella rådgivare 293.

När Diocletianus ändrar den administrativa uppdelning av romarriket och delar Storbritannien i fyra delar blir London huvudsat för Maxima Caesariensis. Kristendomen blir stark efter Konstantins övergång till religionen. Stadens biskop deltar vid Konsiliet i Arles 314 och Mithratemplet blir anfallet.

De romerska soldaterna lämnar London, liksom övriga Storbritannien 410, under de senaste åren var antagligen en del av soldaterna germaner i romarrikets tjänst. Med detta är Storbritannien inte längre en del av romarriket och får själva stå försvaret av ön mot attacker av germanska stammar. Det romerska livet bevaras under några årtioden, men därefter börjar städerna, inklusive London, att bli övergivna. Många de offentliga byggnader som byggdes kom att stå sig långt fram i tiden, i flera fall finns de omnämnda under tiden strax för normandernas ankomst.

[redigera] Återkolonisering under saxarna

Efter Romarrikets fall övergavs Londinium och en saxisk stad vid namn Lundenwic etablerades omkring en och en halv kilometer längre västerut, i vad som nu är Aldwych (anglosaxiska för gamla hamnen), på 600-talet. Staden blev en del av Essex och dess biskopssäte när kristendom börjad återinföras i början av 600-talet. Att staden blev biskopssäte hade troligen mer att göra med dess historia än dess dåtida betydelse. I staden kom handel mellan de anglosaxiska rikena att ske, både med varandra och med övriga Europa.

Lundenwic övergavs efter ett flertal anfall av vikingarna. Staden anfölls 842, 851 och blev deras vinterkvarter 871-872. Den gamla romerska staden återbefästes med början 886 av Alfred den store i hans strävan av att förbättra städernas försvarsförmåga genom att bygga försvarsanläggningar.

Staden anfölls igen 994, men klarade sig bättre och de anfallande vikingarna drabbades av stora förluster. Staden höll ut till hela England erövrades av danskarna.

Under Edvard Bekännaren blev Westminister Abbey byggt, några kilometer sydväst om den dåtida staden. Där kom framöver kungar att bli krönta och begravda. Kring kyrkan växte en stad upp. Medan London blev det kommersiella centrat blev Westminister det kungliga centrat.

[redigera] Efter normandernas erövring

Så småningom växte Westminster och London ihop och bildade grunden för London, som blev Englands största stad. Under 1100- och 1200-talet tog Westminister över den regeringsadministration som tidigare antingen flyttade runt i landet eller fanns i Winchester, till exempel kontrollen av skattehanteringen.

London har stadigt vuxit genom århundradena, genom att omge och göra förorter av närliggande byar och städer, jordbruksmark, lantliga områden, ängar och skogar och har spritt sig i alla riktningar. Från 1500-talet till det tidiga 1900-talet blomstrade London som huvudstad i det brittiska imperiet.

1666 svepte den stora branden genom staden och förstörde en stor del av stadskärnan. Återuppbyggandet tog över 10 år, men Londons växande accelererade på 1700-talet och under det tidiga 1800-talet var det den största staden i världen.

Londons lokala regeringssystem kämpade för att klara av denna snabba tillväxt, särskilt med att tillhandahålla tillräckligt med infrastruktur till staden. 1855 skapades The Metropolitan Board of Works (MBW) för att ge London en infrastruktur som kunde klara av stadens tillväxt. MBW avskaffades 1889 och the County of London skapades, vilket administrerades av the London County Council, den första valda allomfattande administrativa enheten i staden.

[redigera] 1900-talet

Under det tidiga 1900-talet använde londonborna kol för uppvärmning av hemmen, vilket skapade stora mängder rök. Tillsammans med särskilda klimatförhållanden orsakade detta ofta en karaktäristisk smog, och London blev känd för sin typiska "Londondimma", även känd som "Pea Soupers". London kallas också ibland för "The Smoke" ("Röken"), antagligen på grund av detta. 1956 infördes the Clean Air Act på grund av en femdagars "pea souper", från 5 till 9 december 1952, vilken dödade mer än 4.000 människor, varefter man krävde att särskilda "rökfria zoner" skulle upprättas, där man krävde "rökfritt" bränsle.

Det som antagligen har varit de största förändringarna i London under de senaste 100 har sitt upphov i blitzen och annan bombning av det tyska Luftwaffe som ägde rum under andra världskriget. Bombningarna dödade mer än 30.000 londonbor och jämnade stora områden med bostadshus och andra byggnader över hela London med marken. Återuppbyggnaden under 1950-talet, 1960-talet och 1970-talet karaktäriserades av många olika arkitektoniska stilar och har resulterat i en avsaknad av enhetlighet i arkitekturen, som har blivit en del av Londons stadsbild.

1965 avlöstes the London County Council av the Greater London Council (GLC). Greater London (Stor-London) inbegrep många fler förorter i huvudstaden, inklusive 20 av nuvarande Londons boroughs. GLC avskaffades 1986 efter konflikter mellan Margaret Thatchers regering och dess oppositionsgrupp, ledd av Ken Livingstone. GLC:s befogenheter överläts på the boroughs. 2000 svängde pendeln över åt andra hållet, när man skapade the Greater London Authority (GLA) och man valde en förste borgmästare för staden, vilket Ken Livingstone vann som oberoende kandidat. Dock har borgmästaren och GLA begränsat ansvar och mycket liten finansiell självständighet.

Innan vapenvilan 1997 var London regelbundet ett mål för IRA-bombare som försökte pressa Storbritanniens regering att förhandla med Sinn Féin om Nordirland.

Den 7 juli 2005, inträffade ett antal koordinerade bombattentat på tre tunnelbanestationer och en buss. Explosionerna kom mindre än ett dygn efter att London hade tilldelats de Olympiska sommarspelen 2012 och medan G8-mötet pågick i Skottland.