Människans utveckling

Wikipedia

Australopithecus africanus, rekonstruktion av ett 2.6 miljoner år gammalt kranium.

Människans utveckling eller människans evolution var den process som innebär att människan utvecklades som egen art ur andra primater.

Studiet av arten människas utveckling omfattar flera vetenskapliga grenar, varav antropologi, paleontologi och genetik är de viktigaste. Dessa vetenskaper studerar hominider (alla tvåbenta primater, till exempel Australopithecus) i allmänhet men ägnar kanske störst intresse åt vårt eget släkte homo.

Biolologiskt definieras människan som hominider av arten Homo sapiens, av vilken den enda nu levande underarten är Homo sapiens sapiens. I allmänhet betraktas denna underart även som det enda levande av släktet Homo, men somliga forskare anser att släktet schimpanser med de två arterna vanlig schimpans (Pan troglodytes) och dvärgschimpans (Pan paniscus, kallas även bonobo) borde omklassificeras som Homo troglotydes respektive Homo paniscus eftersom de är så nära besläktade med människan. NG, maj 2003 Efter att fullständigt ha kartlagt genomsekvenserna hos människan och schimpansen kunde man konstatera att efter sex miljoner års separat utveckling är skillnaden mellan dem ungefär tio gånger större än mellan två människor som inte är släkt med varandra och ungefär tio gånger mindre än mellan råttor och möss. [1] Man har uppskattat att människans utvecklingslinje skiljdes åt från schimpansen för omkring fem miljoner år sedan och från gorillans för omkring åtta miljoner år sedan. 2001 hittade man dock ett omkring sju miljoner år gammalt hominint kranium, klassificerad som Sahelanthropus tchadensis i Tchad vilket gav en antydan om att utveckling gått skilda vägar ändå tidigare.

Det finns två huvudsakliga vetenskapliga teorier om människans ursprung: Antingen uppstod människan i Afrika och spred sig därifrån ut över världen och komkurrerade ut andra hominider eller utvecklades människan ur flera åtminstone delvis isolerade populationer av hominider.

Sedan neandertalmänniskan och andra "grottmänniskor" upptäckts på 1800-talet uppstod paleoantropologi som eget forskningsområde. Likheten mellan människan och vissa större apor var inte ny, men idén om den arternas evolution vann inte allmän acceptans förrän efter Charles Darwin publicerat Om arternas uppkomst 1859. Fastän han i detta verk knappt berörde frågan om människans ursprung innebar arbetet att teorin om evolutionen genast stod klar för de samtida läsarna. Thomas Huxley och Richard Owen började debattera frågan och då Darwin publicerade sitt verk i frågan, Människans härledning och könsurvalet 1871, var kopplingen mellan det naturliga urvalet och människans utveckling redan allmänt känd och intensivt omdiskuterad. Många av Darwins egna lärjungar – som Alfred Russel Wallace och Charles Lyell – tvekade inför tanken att människan, med sin mentala kapacitet och höga moral, skulle kunna ha utvecklats genom ett naturligt urval. Sedan 1990-talet har debatten blossat upp igen i endel delstater i USA.

Allt sedan Carl von Linné hade likheten mellan de större aporna och människan gjort att dessa betraktats som de djur som stod närmast människan. Under 1800-talet började man spekulera i att schimpanser och gorillor skulle vara människans närmaste, nu levande släkting. Ett naturligt steg vidare blev att spekulera kring deras naturliga hemvist i Afrika som hemorten för en gemensam anfader. Man hoppades därför på att finna fossil från dessa stamfäder i Afrika.

Först på 1920-talet hittades fossil efter andra förmänniskor än neandertalmänniskan. 1925 kunde Raymond Dart beskriva Australopithecus africanus. Hans sensationella fynd, Barnet från Taung, var ett häpnadsväckande välbevarat kranium efter ett barn med en avgjutning av individen hjärna. Hjärnan var bara 410 kubikcentimeter men rund till skillnad från schimpansens och gorillans. Dessutom hade fyndet korta hörntänder, och placeringen av foramen magnum, det hål där ryggraden ansluter till kraniet, visade att individen gått upprätt. Daart drog slutsatsen att hans fynd utgjorde en länk mellan människan och apan. Hans hypotes stred dock mot den då vedertgna uppfattningen att bipedalism förutsatte en betydligt större hjärna och intelligens, och det dröjde därför ytterligare tjugo år innan hans idéer togs på allvar sedan ytterligare liknande fynd gjorts.

Australopitheciner antas idag vara släktet Homos stamfäder. Båda hör till familjen Hominidae men Asutralopithecus africanus roll som människans stamfader har genom nyliga fynd ifrågasatts, det är fullt möjligt att africanus istället utgör en återvändsgränd på evolutionens träd.

[redigera] 65 miljoner år sedan

Paleogen: Adapider (av familjen Adapidea av släktet primater) är en utdöd art prosimer (halvapor) som levde under eocen (omkring 56–35 miljoner år sedan). Man tror idag att adapiderna liknade dagens lemurer och är anfäder till moderna lemurer och lorisider.

[redigera] 35–25 miljoner år sedan

Oligocen: Ur de tidiga primaterna, stora som ekorrar, utvecklades högre primater: människoapor och hominider. De levde fortfarande i träd, var växtätare och aktiva på natten.

[redigera] Tio miljoner år sedan

Miocen: Ramapithecus

[redigera] Sju miljoner år sedan

Sahelanthropus tchadensis

Homininer: Ett tjugotal tvåbenta primater
- Sahelanthropus tchadensis (7 MÅS) - möjligen den första tvåbenta primaten med hjärna som en schimpans och tänder m.fl. drag liknande en människas.
- schimpanser, bononoer, gorillor, orangutanger, ...

[redigera] Sex miljoner år sedan

Orrorin tugenensis (6 MÅS) - tvåbent, diet som en människas. Levde i en skogsmiljö, inte på savannen.
Ardipithecus kadabba (4.4 MÅS) - tidigaste arten i människans släktlinje sedan en delning givit upphov till de två arterna schimpanser.

[redigera] 5 miljoner år sedan

Ardipithecus ramidus

[redigera] Fyra miljoner år sedan

hominidae (4-1.2 MÅS) 4-5 kända arter
Australopithecus (4.2-3 MÅS-), anfäder till Paranthropus men inte homo.
Australopithecus anamensis
Kenyanthropus platyops
Australopithecus bahrelghazali

[redigera] Tre miljoner år sedan

Australopithecus afarensis (Lucy)
Australopithecus africanus (3.3-2.5 MÅS) Pliocene, en utveckling av afarensis med större hjärna och människolikt kranium. Skog-savann.
Australopithecus garhi
Homo
Homo habilis (2.5-1.5 MÅS) - det första fossil av homo som hittades i Afrika, fortfarande den äldsta människan, kunde tillverka stenverktyg. Tidigare trodde man att alla senare Homo härstammade från habilis, men idag vet man att så inte är fallet.
Homo rudolfensis - det arkeologiska fyndet KNM ER 1470 liknar mycket Habilis, men anses för distinkt för att utgöra en enda art. Idag vet man inte säkert om modernare Homo härstammar från habilis eller rudolfensis.

[redigera] Två miljoner år sedan

Paranthropus — en art som utvecklades ur antingen australopithecus eller kenyanthropus och hade en hjärna motsvarande omkring 40% av den moderna människan. Paranthropus var tvåbent och omkring 1.4 meter hög. Arten tros ha levt i skogsområden snarare än på Australopithecus savanner och dess fysiologi – till exempel dess grova käke vars tuggmuskler var fästa i den benkam som löpte över kraniet – tyder på att den var specialanpassad för att äta grov, fiberrik kost som rötter och växter. Man tror att det var denna brist på anpassningsbarhet som gjorde att arten inte klarade av de miljöfluktuationer som blev vanliga för omkring 1.2 miljoner år sedan. Paranthropus behärskade eld och någon form av språk. Några underarter, varav några uppvisar så stora likheter med Australopithecus att somliga forskare anser att de bör omklassificeras, är Australopithecus boisei / Paranthropus boisei (2.3-1.2 MÅS), Paranthropus robustus (2-1.2 MÅS) (i södra Afrika) och Paranthropus aethiopicus (2.7-2.8 MÅS) (Östafrika).
Homo ergaster (ca 1.8 MÅS) när ergaster upptäcktes 1975 övergav man för gott teorin om en enda utvecklingslinje. Man accpeterade att flera olika arter samexisterat parallellt i Afrika. ergaster har många gemensamma drag med erectus och man tror sig idag veta att erectus uppkom i Afrika och spred sig utöver Asien och Europa. I Afrika uppstod sedan ergaster och, eftersom den moderna människan skiljer sig från erectus på ungefär samma sätt som ergaster, tror man att det är ergaster som är människans anfader.
Homo erectus (ca 1.5 MÅS) - fram till mitten på 1900-talet betraktades en lång rad fynd från runt om i hela världen som olika arter (till exempel Pithecanthropus erectus och Sinanthropus pekinensis), men idag betraktas de alla som erectus, utom ergaster. Erectus hade betydligt större hjärna än sina föregångare och ungefär likartade tänder som den moderna människan, även om käken var kraftigare. Tidigare trodde man att erectus konkurrerades ut av andra arter för omkring 400 000 år sedan, men nyligen har man fynd på Java visat att erectus fortfarande existerade för 50 000 år sedan – parallellt med den moderna människan.

[redigera] En miljon år sedan

Homo heidelbergensis (800-300 TÅS) - heidelbergensis hör till en svårplacerad grupp fossil som uppvisar alla attribut som utmärker erectus, men som i många avseenden ändå avviker från den moderna människan.

Homo antecessor
Homo cepranensis
Homo rhodesiensis

Homo georgicus
Homo floresiensis (94-13 TÅS) År 2003 fann en gupp paleontologer från Indonesien och Australien, ledda av Radien Soejono, benrester, bl.a ett nästan helt skelett, av en hittills helt okänd hominidvariant på ön Flores i närheten av Java, öster om den sk. Wallacelinjen i en grotta i Liang Bua. En del av benen var bara delvis fossiliserade, och man daterade de yngsta till ca. 12-13.000 år. Fynden är ännu under intensiv forskning, och gruppen har inte ännu helt kunnat enas om huruvida det är fråga om en liten ras av arkaisk Homo Sapiens, eller en Homo Erectus som har överlevt sensationellt länge. Det internationella vetenskapssamfundet förefaller att luta mot det senare.

Homo neanderthalensis (350-30 TÅS) — många fynd – från Spanien till Uzbekistan – tyder på att neandertalmänniskan emigrerade från Afrika först efter den moderna människan och att de två arterna existerat sida vid sida under en lång period. De började bosätta sig i Europa för 350 000 år sedan och vissa fynd (Gorham's cave i Gibraltar) indikerar att de fortfarande fanns populationer så sent som för 28 000 år sedan och kanske till och med 24 000 år sedan. Mycket tyder också på att neanderthalmänniskan begravde sina anhöriga långt innan den moderna människan, vilket antyder att självmedvetande och "livet efter detta" först uppstod hos neanderthalmänniskan.
Människa (Homo sapiens) (200– TÅS) - De tidigaste fossilen man funnit av H. sapiens kallas ibland Cromagnon.
- Homo sapiens idaltu är en utdöd trolig underart av människa. Bevisen för dess existens är ett litet antal fossila skallar som hittats i Etiopien och som anatomiskt och kronologiskt tycks befinna sig på ett stadium mellan moderna människor Homo sapiens sapiens och äldre typer, till exempel Homo rhodesiensis. Genom datering av de vulkaniska lager i vilka fossilen hittades har deras ålder bestämts till ca. 160.000 år.
- Homo sapiens sapiens' Den tidiga moderna människan utmärker sig med sin panna och avsaknaden av de markerade ”ögonbrynen” i kraniet. Hjärnan är också i ungefär samma storlek som dagens människa och ”kammen” över kraniet har helt försvunnit. Det är inte helt klarlagt exakt hur den moderna människan spred sig över världen. För närvarande finns det två oförenliga förklaringsmodeller som beskriver sapiens utveckling: Den ena beskriver hur sapiens utvecklades parallellt från regionala populationer av erectus i Afrika, Asien och Europa. Modellen tar fasta på vissa anatomiska likheter mellan lokala populationer av erectus och sapiens. Den andra, mer spridda modellen beskriver hur en liten isolera population i Afrika utvecklades till sapiens och därifrån spred sig över världen och konkurrerade ut erectus. Genom studier av mutationstakten hos DNA i nukleoler och mitokondrier har man kunnat fastställa att sapiens särskiljde sig från erectus för omkring 200 000 år sedan – vilket anses för ungt för den tidigare modellen. Dessutom har man daterat de äldsta fossil man funnit i Afrika till omkring 195 000 år^[1] sedan medan motsvarande fynd i resten av världen är drygt 50 000 år yngre.