Marxism-leninism
Wikipedia
 |
Denna artikels neutralitet är ifrågasatt. |
| Det debatteras kring: artikeln ses inte som objektiv Se diskussionssidan för mer information. |
Marxism-leninism (ryska: Марксизм-ленинизм) är en riktning inom marxismen, vilken fick sitt namn av Josef Stalin, som uppkallat riktningen efter Karl Marx och Vladimir Lenin. Vissa marxister och leninister, till exempel trotskister, anser att marxism-leninismen står i motsättning till såväl marxismen som leninismen, medan andra anser marxism-leninismen vara synonym med vad som ibland kallas leninism.
Många Marxkännare har påpekat att leninismen och marxismen skiljer sig åt på flera avgörande sätt. denna distinktion gjordes redan i början av 1900-talet av bl a Rosa Luxemburg. Även senare forskare som John H. Kautsky har menat att Leninismen inte kan ses som en socialistisk arbetarideologi anpassat för ett industrikapitalistiskt samhälle överhuvudtaget, utan Leninismen ska istället ses som en antiimperialistisk moderniseringsideologi som utgick ifrån ett efterblivet jordbrukssamhälle med en övervägande bondebefolkning (d v s Ryssland). Det som skilde Lenin från andra moderniseringsideologer som Indiens Nehru eller Egyptens Nasser var den marxistiska språkdräkt Lenin använde. Detta kan också förklara, menar Kautsky, att lenninismen endast vunnit inflytande i ickekapitalistiska samhällen i Syd.
Oavsett Leninismen ideologiska hemvist så är det otvivelaktigt så att Lenin var en produktiv teoretiker, och hans samlade verk, i olika utgåvor, har studerats runt om i världen. Det som brukar kännetecknadne för Lenins teoribildning är bl a hans syn på organisering. Lenin menade att en revolutionär socialistisk rörelse som ämnar att störta en kapitalistisk (eller feodal) maktordning, måste organisera sig i ett avantegardeparti. Detta avantegarde skulle bestå av de mest medvetna revolutionärerna. Dessa skulle leda folket mot seger och socialismen. Lenins avantegardeteori har dock anklagats för att vara en odemokratisk och elitistisk. Många marxister i Västeropa varnade för att ett sådant parti lätt skulle bli diktatoriskt då det väl var i maktställning och att att detta stod i motsättning med den massorganisering som kännetecknades av de etablerade socialistiska partierna. Ett annat kännetecknande inslag i Leninismen är Lenins analys av imperialismens roll i det kapitalistiska världssystemet. Lenin ansåg att kapitalismen kunde överleva och få arbetarklassen att avstå från revolutionen i de utvecklade industrikapitalistiska samhällena genom att de rika staterna sög ut de fattiga kolonierna. Denna imperalismteori fick ett starkt inflytande i debatten om de globala klyftorna som uppkom under 1960-talet.
Josef Stalin, Lenins efterträdare, lämnade efter sig relativt få skrifter om politisk teori, vilket kan göra det svårt att exakt peka ut marxism-leninismens teoretiska grund; ofta ska enligt kritikerna denna teoretiska grund från officiellt sovjetiskt håll ha använts tendentiöst för att i efterhand förklara Sovjetunionens politiska akter.
Stalins efterföljare har gjort många tolkningar av marxism-leninismen och ett stort spektrum av grupperingar världen över gör fortfarande anspråk på marxism-leninismen.
Stalins mest kända, från tidigare kommunistiska teoretiker särskiljande, tes var den om "socialism i ett land", det vill säga att det är möjligt att uppnå en utopisk kommunism i en stat som omges av kapitalistiska länder, en tes som stod i strid med uppfattningen om att kommunism enbart kunde införas genom en globalt framgångsrik världsrevolution och den därefter överflödiga statens sönderfall.
I Sverige representeras marxism-leninismen idag främst av Kommunistiska Partiet och SKP.
Kategorier: POV | Kommunism | Ismer
